Svenska skolpolitiker lovar att fortsätta med verkningslösa åtgärder

Bästa läsare!

Jag skall omedelbart erkänna att detta blogginlägg inte grundar sig på min egen personliga expertis om skolväsendet, även om jag förvisso inte är obekant med denna även från ”insidan”. Jag var engagerad i elevrådet och arbetsenheterna i både högstadiet och gymnasiet, och arbetade även som skolvaktmästare när jag slutat skolan. Men nog om mitt skryt. Äran till följande blogginlägg kommer från stiftelsen Contra som i sitt nyhetsbrev ger en intressant analys om krisen i den svenska skolan.

De sjunkande resultaten [i OECD:s PISA-undersökningar, min anm.] föder desperation i åtgärdsprogrammen. Socialdemokraterna ser möjligheten att knycka Folkpartiets paradfråga skolan och satsar hårt på den åtgärd som är mest populär hos svenska folket – enligt Sifo. Mindre klasser. Alliansen hakar i sin desperation på och kommer med samma förslag.

Om de stora partierna är överens borde saken vara biff. Vi får mindre klasser. Till stora kostnader, men föga nytta. För mindre än två månader sedan var en av de huvudansvariga för OECDs stora skoljämförelse PISA på besök i Sverige. Han heter Andreas Schleicher och kan alla analyser som kan göras av PISA-undersökningarna på sina fem fingrar. Han hade två saker att framföra. Klassernas storlek spelar ingen roll. De allra bästa resultaten inom OECD nås av Sydkorea, där klasserna är stora. Att mindre klasser skulle ge bättre resultat är fel, enligt Andreas Schleicher. Och då är det inte bara Sydkoreas resultat han lutar sig mot. Det finns inget samband mellan klasstorlek och skolresultat. I Luxemburg är klasserna små och resultatet dåligt. Sydkorea satsar lika mycket på skolan som Luxemburg. I Luxemburg går pengarna till små klasser. I Sydkorea går pengarna till många undervisningstimmar och höga lärarlöner. I Sverige har vi små klasser (mindre än OECDs genomsnitt redan idag), få undervisningstimmar och låga lärarlöner. I alla de här tre variablerna har Sverige valt fel väg. För att folk tror annorlunda i opinionsundersökningarna än vad den internationella expertisen funnit i vetenskapliga studier.

Nu är vi på väg att i enighet satsa ytterligare miljarder på skolan utan att nå någon förbättring av resultatet. Hur vore det att lyssna till sakkunskapen istället för till Sifo? Är det inte för det vi väljer ledare, för att hitta personer som sätter sig in i saker och talar om vad som är bästa vägen framåt, istället för sådana som sticker ett vått finger upp i luften.

Jag tar mig friheten att sätta alliansregeringens utspel i skolfrågan i relation till ett annat färskt utspel, nämligen beskedet att man inte kommer sänka studiebidraget med 300 kronor efter de protester som uppstod.

I båda fallen har man valt att ge vika för en opinionsstorm som till stor del uppstått genom mediernas vurm för sensationslyster istället för att sakligt analysera förslagens för- och nackdelar. Utbildningsminister Jan Björklund borde istället för att komma med det uppenbart meningslösa löftet om mindre klasser (som i sin tur kommer tvinga kommunerna att hålla kostnaderna för lärarna fortsatt lågt) ha stått för sina idéer om att det är kvaliteten på lärarna som avgör framgången för elevernas studier.

Och när det kommer till det sänkta studiebidraget rullade man snällt över på rygg, utan att försvara sig med argumentet att studenterna trots allt får ta ut 1000 kronor mer i studielån, och dessutom tillåts tjäna 14’000 i månaden utan att förlora studiebidraget. Med tanke på att vi högutbildar ungdomar till arbetslöshet så är det välkommet att man fokuserar mer på jobb och mindre på bidrag även i denna grupp. Sorry.

Det allvarliga är inte förslagen i sig, för det uppstår alltid negativa reaktioner så fort politiker ber folk att jobba istället för att lyfta bidrag. Nej, bekymret består i att våra politiker är opportunister i första hand och idédrivna i andra… nä, tredje, fjärde, kanske inte ens i femte hand. Politikerna skall stå för idéer burna ur fakta och kunskap, och de skall övertyga väljarna om förnuftet med idéerna. Vi väljare skall rösta på idéerna, inte på de blänkande tandraderna och de breda leendena.

Att bara manövrera landet med ett blött finger i luften för att känna vart vinden bär för stunden visar bara att vi inte kan veta med säkerhet vilken politik som kommer att bedrivas efter valdagen – det gäller partierna i samtliga block. Och det tvivlet leder bara till att fler stannar hemma på sofflocket istället för att ta aktiv del i politiken.

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
SvD, Expressen.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s