För sex år sedan skrev jag så här inför valet 2010

”Bästa läsare!”

Ja, det var så jag inledde ett blogginlägg den 28 mars 2008. Tydligen är det en vana för mig att skriva på det viset. Har dock inte tänkt på det förrän nu. Att skriva ”tjaba” känner jag är alltför informellt.

Tydligen är det också en vana för mig sedan den tiden att blogga om politik. Under rubriken ”SM i populism 2010?” så gjorde jag ett tappert försök att försöka ta den då 2½ år gamla borgerliga fyrpartiregeringen i försvar. Men samtidigt började jag känna anledning till att kritisera dem för att de skulle kunna tänkas frestas att överge sina ideologiska principer bara för att lyckas bli omvalda. Och likaså varnade jag för en ansvarslös opposition som lovar guld och gröna skogar. Men jag riktade även kritik mot mediernas upplägg som skapar snuttifiering.

När jag läser mitt inlägg igen så här långt efteråt har knappast något av det jag kritiserar förändrats till det bättre. Tänk om WordPress kunde installera en reprisfunktion som automatiskt ger min gamla inlägg nytt datum och posta dem som nya efter fem-sex år så skulle jag kunna ta bloggsemester…

Hälsar eder Peter Harold

Bästa läsare!

Nu är det bara två och ett halvt år kvar till nästa val. Jag bävar redan. Och det av flera skäl. En impopulär borgerlig regering skall försöka bli omvald, och den rödgröna röran hoppas på en promenadseger, men för säkerhets skull måste man övertrumfa regeringens kommande kötteben.

Eftersom 90% av besökarna på Läsarnas Blogg är sunda människor som inte bryr sig om politik, och som skulle kunna klassificeras som politiska analfabeter, så finns det en risk att jag försöker så ett orkidéfrö i osläckt kalk genom att ta upp detta ämne. Jag skall därför försöka formulera mig både kortfattat och nyanserat.

För det första skall NI veta att det mesta av retoriken ni hör och ser i medierna är trams. Politikerna kommer med slagkraftiga en-radare som skall få plats i ett 15-sekundersinslag i Aktuellt eller Rapport. Politikerna förklarar inte. De har inte en chans. Och varför skulle de försöka, med tanke på att väljarna inte bryr sig om att lyssna?

Skall man vara riktigt cynisk skulle man kunna säga att vi lika gärna kunde ha en enpartistat. Och ibland verkar vi faktiskt ha det också.

För ett och ett halvt år sedan kom det en ny regering som hade många initiativrika idéer om hur man skulle få fler människor i arbete. Jag tror inte att de själva anade att de därigenom skulle sätta nytt Sverige-rekord i uppnådd impopuläritet på kortast tid, men de lyckades med det. De lyckades även pressa ner arbetslösheten till en bit under den nivå som föregående regim utlovade men aldrig klarade. Fast det är en annan historia.

Efter att ha lyckats med detta mål, och några till, har regeringen börjat fundera på om det var värt att förlora väljarnas gunst. De inser att den föregående regimen hade en poäng med att använda statskassan som ett instrument för att styra väljarna. Och en mycket stor grupp av väljarna är faktiskt människor som inte jobbar och som får sin försörjning på annat sätt.

Det kommer att bli kamp om dessa röster för Alliansregeringen. Det senaste exemplet är t.ex. att man slopar kravet på att sjuka skall prövas på arbetsmarknaden genom yrkesbyte. Förslaget skall förvisso genomföras, men med ett flertal undantag.

Jag tycker personligen att detta är synd. I min ungdom lyckades jag med konststycket att sabba min rygg genom mitt chaufförsjobb (tunga lyft). Jag var först sjukskriven, gick sedan på rehabilitering, och började deltidsjobba, och gjorde så i en månad innan ryggen var kaputt på nytt. Ny sjukskrivning, mer rehabiltering och snart hade jag inte intresse av att göra någonting alls. Av flera skäl, naturligtvis.

”Lyckligtvis” lades min arbetsplats ner och jag fick börja söka nytt jobb, för nu var det inte ryggen som hindrade mig från att jobba: det var arbetsbrist. På det viset fick jag gå en datakurs, och där visade det sig att jag hade anlag för att jobba med sådant.

Var jag rädd? Jo, tacka f-n för det. I fem år hade jag jobbat i oömma arbetskläder, d.v.s. ända sedan jag gått ut gymnasiet. Och nu kunde jag plötsligt komma till ett kontor iförd manchesterbyxor och en mörkblå kavaj. Utanför fönstret kunde jag se några av mina f.d. arbetskollegor komma körande på trafikleden i sina Scanior och Volvolastbilar…

Vad hade hänt om arbetsmarknaden betraktat mig som en krympling med yrkestrafik som enda talang? Hade den exkluderat mig? Hade ”samhället” sorterat ut mig som sjukpensionär? Under 90-talet var sådant inte ovanligt även bland unga, skall jag inflika.

Nej, ödet ville annorlunda. Och nästa gång något händer mig vill jag gärna ha öppningar att kunna göra något annat. Om stressen på mitt nuvarande kontor lyckas bryta ner mig och jag flippar ut vill jag gärna se mig själv välkommen i annan passande syssla. Kanske sitta och köra motorgräsklippare i någon stadspark eller reparatör av biljettautomater. Eller läsa tidningen för synsvaga pensionärer. Eller nedteckna deras minnen.

Även om det låter som en osund filosofi så är det verklighet för de flesta av oss människor: Att inte vara behövd är förnedrande. Därför behövs politik som aktiverar, och inte passiviserar.

Hälsar Eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Blogg, Politik. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till För sex år sedan skrev jag så här inför valet 2010

  1. cark1 skriver:

    Problemet med valboskapen (vi alltså!) är att alla vill ha allt och helst igår, samt på silverfat. Vi har varken lust eller tid att vänta på att politikerna ska göra nåt, utan att inse att politikerna inte är till för att göra saker åt oss. De existerar för att göra det legalt möjligt för oss att själva göra nåt. Men vi har blivit upplärda att vara apatiska, närmast koloniala människor. Med koloniala menar jag att vi sitter på våra arslen och förväntar oss att utlandet ska göra saker åt oss. Vi har blivit ett kollektivt offer för vår egen succésaga från 1940-talet fram till början av 1970-talet.

    Detta gäller inte bara Sverige utan stora delar av Europa och USA. Vi förväntar oss betalt i reda pengar för allt vi gör och individualismen har ersatts av en sorts kollektiv egoism. Vi sitter och väntar på att nåt ska hända, ”men bara jag får mitt så ger jag fan i hur det går för grannen och alla andra”.

    Tyvärr sitter även jag fast i detta sättet att tänka. Hur bryter man sej ur det? Ska vi skrika från takåsarna att politikerna har röjt vägen för oss, nu är det upp till oss att underhålla den?

    • Peter Harold (via mobil) skriver:

      Jag tror att först måste vi ställa diagnosen, och sen hitta på ett botemedel. Men det är intressant att fundera kring saken. Det kan vara på sin plats att ställa sig frågan om vad som drev människorna framåt förr i tiden.

  2. gamla gumman skriver:

    Politiken ska komma hem. Man ska kunna rösta via sin hemdator. Vad hindrar detta (ironi) ?

    • Peter Harold (via mobil) skriver:

      Att rösta hemifrån den egna datorn är en garanti för att ens politiska åsikter blir registrerat av staten. Att rösta via datorer är en garanti för att rösträkningen kommer bli manipulerad. Så sker redan i USA (i andra länder byter man fortfarande ut valurnorna…).

  3. Stig Olsson skriver:

    Jag tillhör den godtrogna gruppen människor som tror att de flesta problem skulle lösa sig rätt enkelt om våra sk folkvalda politiker plötsligt insåg att de måste börja tala sanning, utföra det de lovat, lyssna på oss, folket och inte minst se till så att våra skattepengar går till det de är avsedda för… dvs inte mutor, korruption etc… för det har vi redan för mycket av!

    • Peter Harold skriver:

      Kommer inte att hända. Därför förordar jag att så lite pengar som möjligt läggs i politikernas händer…😉

      Betänk ändå att det vi ser bara är ytan. Tänk bara på allt som aldrig uppdagas av mygel och korruption.

      *ryser*

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s