Hur ärlig är den försvarspolitiska omvändelsen? Och vad finns det för alternativ?

Bästa läsare!

Det är valår. Det märks. Nya väljare skall erövras, och gamla flydda väljare skall återerövras.

Egentligen skulle jag här försöka undvika att göra en ”Sveriges Radio”, men det är svårt att låta bli. Vad menar jag med ”Sveriges Radio”? Det är väl ganska uppenbart; man rabblar om den borgerliga regeringens alla tillkortakommanden och ignorerar vänsterns dito. I ett äkta ”Sveriges Radio” skall man till och med framhävda att vänstern är bättre. Så långt tänker jag inte dra den här vagnen idag…!

Men icke förty skall jag erkänna att jag störs av den omvändelse som statsminister Fredrik Reinfeldt och alliansregeringen säger sig ha gjort i försvarsfrågan under den gångna månaden. Har man ägnat två mandatperioder åt strategin att Sveriges försvar gör sig bäst i Afghanistan och helt plötsligt vill rusta landet upp till tänderna bara för att ett par ryska jetplan lyckats flyga över större delen av Östersjön efter kontorstid, då framstår det som patetiskt när furir Reinfeldt inser att han måste lyfta upp uniformsbyxorna från anklarna och dra dem över rumpan för att skyla ändalykten från det ryska flyget.

Jag har grubblat på detta i någon vecka. Jag kommer till två slutsatser, och det första avsnittet hänger samman med att det är valår. Moderata samlingspartiets försvarsvänner har av Sifo-undersökningarna gett upp, och det är många hardcore-moderater som inte tror på en borgerlig valseger i höst. Då de anser att loppet är kört har de bytt parti. Dock inte till vänster. M vill värva tillbaka dem – därav utspelet.

Nå, vi kanske inte skall vara så cyniska. Kanske har den senaste tidens händelser i Ukraina fått regeringen förstå att man – tillsammans med socialdemokraterna som de facto påbörjade försvarsomställningen – för en farlig politik nu när den ryska björnen vaknat?!!

Fast här vill jag skjuta in en sak: vad är orsak och verkan?

Vi har under den svenska avrustningspolitikens genomförande sett ryska militära aktiviteter. Tjetjenien och Georgien för att nämna de främsta exemplen. Trots att man kan diskutera Rysslands rätt att agera som de gjorde gentemot dessa länder så föranledde det inte en omprövning av vår egen försvarspolitik. Möjligtvis kan jag själv ha bloggat i anklagande ordalag om saken – det vore typiskt mig – men jag orkar inte leta efter ett sådant blogginlägg.

Men nu när IMF sponsrar huliganer för att få till en statskupp i Ukraina och beröva Ryssland dess flottbas i Svarta havet – och planen går på tok genom att vissa ukrainare föredrar Ryssland och visar det i folkomröstningar! – då blir retoriken mer dramatisk till och med i den svenska ankdammen.

Under den gångna månaden har vi hört spekulationer om ryska planer på att återannektera Baltstaterna, invadera Finland och nu senast Säpos avslöjande om att Ryssland tänker bomba FRA ute på Lovön.

Det enda skälet till att ta dessa spekulationer på allvar är att detta är uttryck för svenska, europeiska och amerikanska politikers och makthavares politiska planer och de torgförs okritiskt av våra klipp-och-klistrajournalister (som inte ens klarar av att avslöja uppenbara aprilskämt ens en gång). Vi nyhetsläsare skall få en klump i magen och bli rädda för krig – och vid nästa val rösta för ett parti som skall rädda oss från den hägrande ödeläggelsen som hotar oss. Reinfeldt förväntar sig en hyllning.
Mitt svar: ” – Sorry, du har haft din chans.”

Min slutsats efter veckans grubblande är att vi ånyo ser ett skådespel. Ett dito politiskt. Även om Ryssland skulle seriöst vilja anfalla Sverige så har vi inte mycket att sätta emot. Att rusta nu kommer inte påverka vår försvarsförmåga (positivt) förrän om 5-10 år. Och till en mycket hög kostnad. Med tanke på att vi har mångmiljardutgifter genom andra åtaganden (jag säger inget, men ni kan fylla i detta själva) som kommer ligga nationen till last under flera generationer framöver, så ifrågasätter jag faktiskt den satsning man vill göra på försvaret.

Det finns en alternativ lösning. Jag skall inta ta åt mig äran helt och hållet, men jag har varit med i periferin bland mina libertarianska vänner. Idén bygger på etablerandet av en nordisk union. Sverige, Finland, Norge, Danmark, Island och Åland bildar en försvars- och handelsunion. Alltså ett nordens EG som ersätter vårt medlemskap i EU. De nordiska länderna har ungefär samma kulturella gemenskap, vilket är till stor gagn i samarbetet.

Varför ett Nordiska Unionen?

Därför att det är ett geografiskt lämpligt avgränsat område. Därför att vi i Norden är mer lämpade att bestämma vår utrikespolitik istället för att låta den avgöras i Bryssel och Strassburg eller Washington. Det ger oss frihet.

Någon kanske frestas av tanken på en gemensam valuta, men jag tillhör skeptikerna. Vi har föresten redan haft en valuta tillsammans med Danmark, om ni minns. Men en fristående nordisk union kan etablera egna frihandelsavtal med lämpliga länder. Jag ser för min syn ett nordiskt samarbete med särskilt Ryssland, Kanada, Grönland och Storbritannien. Och Tyskland samt Baltstaterna följer efter. Nordens folk kommer ånyo att bli ett sjöfarande folk.

Har medaljen någon baksida?

Jodå. Vi kan utsättas för ekonomiska attacker. Det är inte otänkbart att IMF gör samma sak (inofficiellt) med Norden som mot Ukraina, och att George Soros skickar några miljoner till Tobias Hübinette för att elda på känslorna i förorterna intill gränsen för inbördeskrig. Det är inte otänkbart att vår infrastruktur på Internet attackeras som straff för vårt ”uppror”, men jag törs säga att om Norden och Storbritannien ger EU fulfingret och visar en självständig attityd, då kommer vi små bli starka.

Fördelarna?

Att vi bidrar till EU:s undergång. Nej, jag är inte emot ett europeiskt samarbete. Men riskerna är alltför stora med det EU som skapats genom Lissabonfördraget. Vi går mot Europas Förenta stater som grundas på elitens idé om att klä det gamla sovjetsystemets totalitärism med demokratiska attribut. Jag tvivlar på att medlemsländernas medborgare verkligen vill ha det så.

Hälsar eder Peter Harold

BONUS:

Tsar Putin talade vid säkerhetskobferensen i München 2007 då han fortfarande var on speaking terms med kansler Markel. Jag hittade klippet häromdagen och finner innehållet intressant eftersom det bekräftar en hel del om vad jag bloggat om på sista tiden.

P.S.
Jävlars i helvete. Jag har ingenting att skåla med. Det meddelas att EU-domstolen ogiltigförklarar Datalagringsdirektivet och att det skall upphöra att gälla med omedelbar verkan. [HAX1]. Och justitieminister Beatrice Ask visar än en gång hur olämplig hon är på sin post, men det är ju ett övergående problem. [HAX2]. Ännu en godartad händelse som Piratpartiet arbetat intensivt kring i EU.
D.S.

 

 

 

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Politik. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s