Söndagskrönikan: Idyllen fungerar inte alltid – om ett förortscentrum utan centrum söder om ”stan”

Bästa läsare!

Jag var ute på antikvitetspatrull i söderort och passerade den största kända kommunala skandalen i Enskede församling. Sedan ett antal år tillbaka har man arbetat med en ”ansiktslyftning” av gång- och cykeltunneln under Riksväg 73 som klyver förorten Enskede i en gammal del respektive en dal. Ni som bor i området förstår att jag här uttryckte en lustifikation. Gångtunneln har under alla år jag passerat den (tror att första gången var 1981) varit utsatt för den estetiska röta som de flesta offentliga platser drabbas av där det finns ungdomar och unga omogna vuxna – klotter.

Jag vet inte exakt turerna bakom ”ansiktslyftningen”, men för något år sedan – eller kanske ännu längre sedan – började man med att skruva bort den befintliga belysningen och ersätta den med en tillfällig byggarbetsplatsbelysning. Därefter målades den ena väggen vit. Det var intressant, och jag undrade fascinerat hur denna vita vägg skulle hållas fri från klotter. Härefter följde en intressant installation som inbegrep en armé av plåtslagare. Mången enskedebo stannade till och kliade sig i skägget eller peruken.  Vad skulle det här bli?

Nästa steg innebar att det monterades lysrör och vita glasskivor i plåtramarna. Ah, nu ramlade polletten ner. Ja, det blev ljust och fint. Och varje glasskiva pryddes av ett rorschachtest. ” – Hur länge skall det få vara så här fint?” funderade jag lite skeptiskt.

Jodå, det kom lite klotter på den nya installationen, fast skitungarna var snälla och föredrog oftast att klottra på den motsatta icke ”ansiktslyfta” väggen istället. Ja, det är det som ger ”ansiktslyftningen” dessa malplacerade karaktär. Den som går på gångbanan stryker längs ett ljusarrangemang som skulle kunna vara hämtat från ett ultramodernt shoppingcentra. På motsatt sida är 1970-talet bevarat i kaklet. Ansiktslyftningen gällde alltså inte båda sidor av gång- och cykeltunneln.

Nu skall inte läsaren tro att skandalen består i min åsikt att ansiktslyftningen var ett slags ”pärlor för svin”. Nej, inte alls. Visserligen passerar man gången på 30 sekunder, men det är många som går där, och lite ljus i mörkret piggar upp.

Vad skandalen handlar om är det som hände efter den fullbordade installationen. Eller som ”inte hände”.

Vi blev snart varse att någonting var fel. En ny armé av hantverkare (samma som förut?) dök upp och började borra hål i det vita och sannolikt dyra glaset. Därpå monterade man masonite-skivor över både tomma ytor liksom över Rorscharch-fläckarna. Enskedeborna började ånyo klia sig i skägget, i vart fall alla de som förfogade över ett dito. Vad skulle det här föreställa?

Plåtpanelerna skruvades ömsom ner och ömsom upp i gen. Sönderborrade glasskivor monterades ner och lämnade gluggar av vita väggar blottade, för att strax åter hamna på sin plats igen – med samma sönderborrade glas som innan. Ibland var tunneln kolsvart men oftast lyste lamporna. Efter ett halvårs funderande fick vi besked från Stockholms kommun, och kunde för stunden sluta gnugga våra skägg av akut förundran. Det hade visat sig att glaset som monterats inte tålde den svenska vintern! Nu tror jag inte att borrhålen uppstod p.g.a. frosten, men Stockholms kommun garanterade att firman som monterat allt skulle byta ut glaset mot frosttåligt glas utan att skattebetalarna skulle behöva betala en krona extra.

Eder undertecknade gav ifrån sig ett glatt hånskratt. Vis av erfarenhet i egenskap av tvångskommenderad projektledare vet jag att det är lättare att greppa tag i en levande ål som är insmord i olivolja än att få en entreprenör/leverantör att göra om ett redan utfört jobb för att det inte blev som man hoppats på. I en tidningsartikel uppgav man att nytt glas var beställt och skulle sättas upp.

” – Jaha, vi får väl se hur det blir med den saken. Jag borde riva ur den här artikeln och blogga om det hela när det gått ett år”, tänkte jag tyst för mig själv.

Det dumma är att mitt minne sviker mig. Jag har en känsla av att installationen är över två år gammal. Det känns som att minst tre vintrar passerat. I vart fall har det gått ett år sedan nämnda tidningsartikel där en företrädare från kommunen lovade att allt var frid och fröjd och att ingen skattekrona skulle gå till spillo. Kan så vara. Den ansiktslyfta tunneln är i exakt samma bedrövliga skick som den varit efter första vintern. Februari 2012 nämns som ett datum då det hela började. De okrossbara glasskivorna gick sönder av sig själva (även om ingen i bygden sett det ske).

Jag kan här ge mitt bidrag till legenden. Jag hade varit på ett ärende i Enskedeskolan och var på väg till tunnelbanan då jag blev varse att gångtunneln ånyo var krigsskådeplats för tre hantverkarbilar med omkring nio arbetsklädda plåtslagare. Det var för tidigt för lunch i den intilliggande pizzerian (med sina dyra men väldigt goda pizzor) och konversationen avslöjade att man befann sig på uppdrag. Täckplåtarna skulle ännu en gång skruvas ner. Och denna gång skulle de ersättas med nya. I alla fall skulle man uppge detta, ty en av plåtslagarna föreslog att man skulle åka iväg någonstans och sova och notera det som hämttid av arbetsmaterial. Nu var det väl inte tänkt att jag skulle höra det där, men jag fick ändå en känsla av att jag för min egen del befinner mig i fel bransch med ett minimum av möjlighet att fuska till mig betald vilotid.

Detta hände som sagt i höstas. Och nu passerade jag där för någon timma sedan. Med handen på Bibeln eller valfri helig skrift (Clas Ohlson-katalogen går bra för min del) kan jag svära på att gångtunneln är i exakt samma usla skick som innan hantverkarna var där senaste gången.

Någonting säger mig att Stockholms stad kommer få pynta för att antingen få till en reparation. Eller för att återställa väggen i det 1970-talsaktiga skick som det var innan halvmiljonerkronorsinstallationen påbörjades.

Men det var inte detta som dagens blogginlägg navelskådande skulle handla om, även om jag alltid är intresserad av att tala om hur våra politiker slösar bort våra pengar.

Nej, vad jag hade tänkt blogga om är att en av butikerna intill nämnda gångtunnel visst slagit igen. Det rör sig om Gamla Enskede Lanthandel.

Kära vänner,
Vi har nu drivit lanthandeln i två år. Vi älskar den verkligen men tyvärr bär den sig inte. Anledningen är väl att det helt enkelt inte finns tillräcklig efterfrågan på våra produkter. Väldigt tråkigt tycker vi, eftersom vi är så förtjusta i den och i alla Er som faktiskt är våra kunder.
Så… vad gör vi?
Ett alternativ är att vi säljer lokalen. Och så är det; lokalen, maskinerna oc…h inventarierna är nu till salu. Tillsammans eller var för sig.
Ett annat alternativ är att vi förändrar verksamheten till något som efterfrågas mer. Det naturliga är att man även börjar servera litet mat, vin och öl. Dvs, man blir en ”Lanthandel & Deli”. Litet som ett Urban Deli i miniatyr.
För en sådan förändring krävs finansiering. Vi söker således även efter partners eller delägare.
En modern och väldigt tilltalande form av finansiering är så kallad ”Crowdfunding” eller ”Gräsrotsfinansiering”. I korthet så innebär det att ett större antal människor finansierar en verksamhet mot någon typ av återbäring. I Lanthandelns fall skulle man i teorin kunna tänka sig att alla våra FB vänner, 600 stycken, lägger 1000 kronor var, blir delägare i företaget och därefter får 20% rabatt på alla varor, all servering och alla drycker. Det skulle faktiskt vara spännande att höra vad Ni tycker om en sådan idé?
Hör gärna av er till oss om Ni har tankar eller idéer. Eller om ni är intresserade av något av alternativen ovan naturligtvis.
Varma Hälsningar, Karolina & Magnus – Gamla Enskede Lanthandel

Jag själv är en småstadsmänniska, även om jag aldrig levt i en sådan. Jag har alltid gillat ställen som Nora, Lindesberg, Säffle och Strängnäs (å andra sidan har jag aldrig varit förtjust i hålor som Hallstahammar och Enköping, men intet ont om er som bor där).

Med all förtätning som den kungliga svenska huvudstaden drabbats av (Måste alla idioter bo här????) så blir man ju glad om allt som påminner om småstadscharmen. Och då är mångfalden av de små lokala butikerna givna inslag. Jag har aldrig förstått Stockholmspolitikernas vurm för Manhattanidealet. Jag har egentligen inte förstått stockholmspolitikerna själva ens en gång. Kanske skulle vi klara oss bättre utan dem, till och med?

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Söndagskrönika, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Söndagskrönikan: Idyllen fungerar inte alltid – om ett förortscentrum utan centrum söder om ”stan”

  1. Thomas Åkesson skriver:

    Av personlig erfarenhet så vet jag att alla idioter inte vill bo i Stockholm. Tyvärr.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s