Varför tycker professorskan Sanner att individuell frihet och ansvar är så himla fruktansvärt?

Bästa läsare!

Jag ögnade genom en text på SvD Kultur av professorskan Inga Sanner som skäller på författaren Per Svensson som skrivit en bok om antiliberalismen med titeln Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.

Professorskan anger i inledningen de i dagsläget rådande förhållandena till liberalismen:

Inte så sällan beskrivs liberalismen som ett slags överideologi som utan allvarlig konkurrens har kommit att dominera hela den västerländska kultursfären. De andra klassiska ideologierna synes ha hamnat i bakvattnet. Få vill längre kalla sig konservativa, ordet kommunism har blivit helt omöjligt att använda och även ordet socialism betraktas av många med allt större misstänksamhet. Den strid det nu gäller är vem som är mest och bäst liberal.

Om vi ser enbart ur ett svenskt perspektiv har hon rätt, och det är möjligt att det hela är en summering som också stämmer in på vad Per Svensson skriver. Det är som man skämtsamt brukar säga ”väldigt trångt i den politiska mittfåran”. Men Inga Sanner är kritisk till större delen av Per Svenssons sammanställning och analys. Hennes artikel bär rubriken ”Farligt försvar för frihetens filosofi”, och hon ondgör sig över att Per Svensson driver tesen att samhällsförändringar måste ske med måttfulla steg och att utopier leder till fördärvet. Inga Sanners reaktion blir att högnäst ifrågasätta huruvida Per Svensson verkligen står för något liberalt.

Då kan man fråga sig vad Inga Sanner själv står för. Jag hittade en annan artikel av henne på SvD med rubriken ”Minska föräldrars makt över skolan”. Hon formulerar sin uppfattning av frihetsproblemet med dessa ord:

På skolans område talas ofta om frihet. Det handlar ofta i praktiken om en frihet för föräldrar och den kan i flera fall innebära en beskuren frihet för många barn. Det finns här en motsättning mellan föräldrars möjlighet till inflytande och barns möjlighet att förverkliga det de vill med sina liv.

Sedan rabblar hon upp en massa påståenden om att ”forskning visar att man inte kan se vilka elever som är begåvade”, att ”föräldrar sätter press på rektorer och lärare för att påverka betyg” och att oförmågan inom vissa hem att erbjuda barn hjälp med skolarbetet innebär att ”feodalt präglade strukturer vidmakthålls”.

sbproff

Att kunna många för vardagsspråket främmande ord, vilket professorskan Sanner säkert kan, betyder inte att man alltid har ett omdöme att använda dem klokt. Snarare är hennes texter och resonemang ett bevis på att en bildad människa kan göra ett enkelt problem väldigt komplext, till och med onödigt komplext, för att dölja förhållandevis enkla principer som skulle kunna vägleda oss i vår vardag, och för att förstå vad som sker omkring oss. Vi behöver inte kalla det för en feodal struktur därför att många föräldrar har en oförmåga att hjälpa sina barn med läxläsning (för att de själva t.ex. gått i skola utomlands). För guds skull, det finns ju en massa lärare som inte ens klarar av att ge sina elever kunskap i de ämnen undervisar i! (T.ex. lärare i svenska eller andra språk som inte själva behärskar det.)

sbprofe

Att kunna sätta in John Stuart Mill i en kontext till ett problem som orsakats av 1900-talets och 2000-talets politiska lösningar (om ”lösningar” är rätt ord i sammanhanget, hm) ger säkert en akademisk touch i hennes artiklar och imponerar på alla som inte vet vem Mill var eller vad han sade. Men det blir väldigt malplacerat att hänvisa till en 1800-talsfilosof för att därmed tro sig kunna skapa ett argument mot utbildningsminister Jan Björklunds ihärdigt försvar av ”fria skolval”. Enligt Sanner är föräldrarna snarare tyranner än ansvarstagande mödrar och fäder, om jag får övertolka hennes artiklar.

Från en liberal utgångspunkt bör man se till att skolan blir en plats så skild från föräldrarna och hemmet som möjligt – ja, en oas, där skillnaderna i hemförhållandena tonas ned så mycket som det går.

 Jag  vet att det finns en gullig tanke om att skolan skall vara utformad efter elevernas önskemål, och att man bara skall göra det som eleverna är intresserade av eftersom de blir då lättast att stimulera. Men hur blir det i verkligheten? Om jag dömer efter hur jag själv var som barn skulle jag fortfarande inte kunna vare sig multiplikation eller division; jag skulle kanske läsa varannan eller var tredje pratbubbla i Kalle Anka-tidningen. Och skulle jag själv ha ansvarat för planeringen av min skoldag skulle vi från klass fem och uppåt bara plugga sex & samlevnad…

Det mesta av det jag lärde mig i skolan var sådant jag inte visste om innan, och som jag sannolikt inte hade strävat efter att lära mig. Mina föräldrar hade mer samsyn med mina lärare om mina brister och förtjänster än vad jag själv ville erkänna – och i efterhand vet jag att de hade alldeles rätt. Jag är glad över att mina föräldrar inte backade, utan lät mig förkovras med både obligatorier (matte/engelska/idrott, fyfan) och fria val (rymdfart, marinhistoria, gestaltning, jippi). Min kritik mot svenska skolan handlar numera mera om vad lärarna medvetet inte lär ut till barnen, och det gäller då som nu.

Till skillnad från professorskan Inga Sanner har jag noterat att det faktiskt lika ofta kommer till uttryck att föräldrarna engagerar sig alldeles för lite i skolan och i dess undervisning. Vi föräldrar borde göra det i större grad än vad vi gör idag. Svenskt skolväsende är nämligen frukten av årtionden med socialistisk indoktrinering.

Min misstanke är att Inga Sanner inte vill att denna ordning skall hotas, och därför propagarerar hon för att föräldrarna inte skall lägga sig i vad barnen lär sig, och att den svenska skolan skall inte bara forma likvärdiga människor utan också likasinnade. Det är min tolkning av hennes texter.

Även om skolan har brister, och många elever kommer från familjer som lever i ett socialt och ekonomiskt utanförskap, så är Inga Sanners syn på att kollektivismen är bättre än individualismen inte rätt lösning för ett liberalt öga. Och sannolikt inte heller för en svensk skolelev som kommer få möta värre utmaningar än vad Inga Sanners generation behövt drabbas av, och kanske inte kommer kunna förvänta sig ett offentligt stöd genom hela livet, men ändå ställs i det beroendet. Inga Sanners försvarar inte frihetens filosofi – hon attackerar den!

Avslutningsvis vill jag ge några ord  till Inga Sanners likasinnade, som t.ex. ”lektor Eddy” som ser ett motsatsförhållande mellan frihet och solidaritet, och som i sin egen bloggartikel oavbrutet nickar instämmande till professorskans text: Det finns inte ett sådan motsatsförhållande, Eddy. Fria människor har råd att vara solidariska. Det är därför jag slåss mot kollektivismen. Och det är därför ni tidningsmedverkande akademiker – som staplar vackra ord utan relevans på varandra för att försvara likriktningen – känner er så hotade när ordet frihet kommer på tal. För de av min sort vet vad ordet betyder på riktigt!

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s