Maniska sexskämt i sitcom – vilket år slutade det vara roligt?

Bästa läsare!

För den minoritet som inte vet vad ”sitcom”  betyder får jag berätta att ordet kommer ur engelskan och på svenska lyder ”situationskomedi”.

Det är ett koncept där TV-tittarna får följa ett antal fasta eller återkommande karaktärer i komiska situationer. Exempel på sitcom är de amerikanska TV-serierna ”Två och en halv män”, ”How I met your mother”, ”Vänner” och ”Anger Management”. Slår man på TV:n en tidig vardagskväll är det omöjligt att undvika någon av dessa serier när man zappar runt med fjärrkontrollen. Därför är en ytterligare presentation överflödig här.

Eftersom jag tydligen har en böjelse för skådespeleriets hantverk händer det emellanåt att jag under dessa sändningar försöker föreställa mig skådespelarens situation där framför kameran, levererande det ena sexskämtet efter det andra, ibland så tätt att ljudet från den irriterande skrattmaskinen inte hinner med att pausa. Ok, jag överdriver. De sköter tajmingen bättre – i synnerhet om man spelar in inför studiopublik och agerar efter deras respons. Men likväl… sexskämt efter sexskämt i alla grader av gulligt till morbida vulgäriteter. Rollfigurernas liv tycks mer eller mindre bara kretsa kring sina sexuella problem. Eller att någonting i omgivningen förhindrar dem från att ha sex. Vore intressant att höra vad skådespelaren själv känner inför detta?

Om man inte är tillräckligt bedövad efter en hel dags hårt arbete kan man börja fundera på vad det finns för värdighet i själva manusarbetet. Med lite kritiskt sinnelag inser jag att vi tittare har en så neurotisk inställning till sex att vi utan tvekan börjar garva åt rollfigurerna när de fumlar, råkar ligga med fel person eller gör något annat ”tokigt”, för det gör de i varje avsnitt. När man kommer till denna insikt inser man att det inte är rollfigurerna man skrattar åt, utan åt sig själv fastän man inte är medveten om det. Vi har så starka tabun över vår egen sexualitet att när rollfigurernas knulltankar verbaliseras reagerar vi med att skratta. Inte för att skämtet egentligen var särskilt genomtänkt eller ens nödvändigt, utan för att vi gärna hanterar pinsamheter med skratt.

Ett exempel ur verkliga livet är t.ex. den familjemiddag som avhölls hemma hos Mrs Harold sistlidna helg. Stackarn lider av pollenallergi och behövde nysa. Trycket gick ut i båda ändarna, dock med någon sekunds fördröjning så det hördes klart och tydligt vilken muskel som inte höll tätt. Hur reagerade vi? Jo, vi skrattade. Men vore detta något en sund människa skulle betala TV-licens för? Nej, jag tror inte det.

Sexskämten är precis som pruttandet en genväg för manusförfattarna när de inte orkar tänka ut andra, betydligt intelligentare, skämt. Tio lugna sekunder utan ett skämt? Oj, här skriver vi in att Alex släpper en fjärt. Oväntade och opassande händelser får folk att skratta.

Men humorbluffen tar inte slut bara vid sexskämten. Ett påstått recept för lyckade situationskomedier sägs vara igenkänningsfaktorn. Det stämmer till 100%. Den bistra sanningen är att igenkänningen inte handlar om våra egna liv, i vart fall inte mitt, utan om att vi känner igen karaktärerna som kommer tillbaka, säsong efter säsong. Till slut skrattar vi per automatik, till och med innan skämten kommer. Vi vet att de skall komma… här. Fniss, fniss, garv. Vänta, fniss, fniss och garv igen. Som vågor mot havsstranden. Med andra ord; vi TV-tittare som följer en sitcom år ut och år in blir programmerade!

Nej, jag är inte alls pryd. Jag är bara kräsen. Varför skulle jag bli engagerad när skådespelerskan frågar om hon kan få visa brösten som ursäkt för att hon råkade backa sönder sin manlige rollkaraktärs sportbil? Alla vet att flickvänner som kör sönder sina pojkvänners bilar förtjänar att våldtas. Hårt. Mindre än det skall pojkvännen inte nöja sig med… Dessutom skall han inte låna ut bilen med annat än ett blowjob i förskott.

Skämt åsido – eller…? – så känner jag stor beundran för de manusförfattare som klarar av att skriva rolig och underhållande komik utan att behöva ta genvägen till publikens neurotiska relation till sexet. Nu är i o f s ”Mr. Bean” inte att betrakta som en konventionell sitcom, men det är äkta komedi. Visst, ett avsnitt hade ju faktiskt anspelning på det sexuella. Jag tänker på scenen där Mr Bean bytte om till badbyxor utan att blotta baken nere vid stranden (inför den blinde solbadaren…). När jag såg den scenen satt jag och bara undrade hur fasen Richard Curtis och Rowan Atkinson kunde komma på den.

Låt oss fortsätta på temat kring smart brittisk humor där kläderna är kvar: Hur många sexuella anspelningar fanns det i ”Pang i bygget”? Jag minns inga. Ändå är den fortfarande en av världens bästa sitcoms. Varför? Jo, de hade intelligenta manusförfattare. Cleese och hans dåvarande fru behövde inte ta genvägen via tittarnas neurotiska skräck inför den exponerade sexualiteten

Härom året köpte jag en DVD-box med samtliga avsnitt av ”Skenet bedrar” med den odödliga och oöverträffade karaktären Hyacinth Bucket som var noga med att informera brevbäraren och alla andra i omgivningen efternamnet uttalades ”Bouquet”. Några sexskämt där? Njae, möjligtvis hennes puritanska reaktioner på det som kunde tolkas som sexuellt. Jag satt en hel helg och kollade igenom DVD-boxen med stor förnöjelse.

Visserligen talas det om att ”How I met your mother” och liknande humorserier har sina specifika målgrupper. Är det en ursäkt för att humorn i produktionen måste fyllas med sex istället för intelligens? Och finns det någon förståelse för vad serierna får för konsekvenser för tittarna? Nej, jag tror inte att tittarna blir översexualiserade. Snarare tvärtom. De kommer se sex som något abstrakt eftersom referenserna inte blir de egna upplevelserna i lika hög grad, utan istället rollfigurernas vilka man delar livet med, kväll efter kväll, repris efter repris, i TV-fåtöljen.

Däremot är jag rädd för att det sker en fördumning av ganska hög grad, återigen kopplat till det jag här ovan benämnde som en programmering. Det värsta är att detta kanske inte är en oförutsedd konsekvens, utan snarare avsiktlig. Detta tål att tänka på när (vissa av) våra skolpolitiker vill förbjuda läxläsning, den sysselsättning som utgör det största hotet mot TV-tittandet…

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Dumburk. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s