Nio år av omprövning – det är inte demokratin som är räddningen

Bästa läsare!

Tydligen har jag bloggat i väldigt många år. Jag har bland mycket annat skrivit ett blogginlägg från år 2005 där jag är synnerligen kritisk mot att den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen frotterade sig med den ryska militären. Och jag skrev i ett alarmerande tonfall om den ryska upprustningen av krigsmakten.

Jag tänkte i dagens bloggpostning referera till detta över åtta år gamla inlägg. Av flera skäl. Det första för att uppmärksamma att jag kan ändra ståndpunkt om jag anser mig ha blivit klokare. Den andra skälet är att jag i anslutning till skäl ett kan åberopa en anledning till att jag blivit klokare. Det tredje skälet är att jag anser att mitt upprop 2005 – tyvärr – kan appliceras på USA. Vår allierade.

Låt oss börja med några saker som jag skrev år 2005.

Bästa läsare!

Detta skrives i temperamentsfull affektion, trots att jag under lång tid planerat att skriva en bloggartikel på det tema som gör mig upprörd. Det gäller regeringens undfallenhet mot totalitära regimer, t.ex. kommunistregimen i Kina.

Men det finns orosmoln inte många longituder från Sveriges gräns. På andra sidan Östersjön, längst in vid Finska viken, ligger en f.d. supermakt som föll samman då det hette Sovjetunionen, men som nu reser sig i kraft av sitt nya namn Storryssland. Det som sker där är i högsta grad en angelägenhet för svensk utrikespolitik.

Men svensk utrikespolitik har numera decimerats till en bisyssla inom regeringen; den är ett obligatorium för att vi skall kunna ha en relation med de övriga EU-länderna, men bortom unionens gränser ligger Terra Inkognita enligt regeringens luggslitna världsatlas (vars brister uppenbarades när Sveriges utrikesminister inte visste var Phuket låg).

Den regering som härskade 2005 finns inte kvar. Den är ersatt med ni-vet-vad. Men regimen i Ryssland är i stort sett intakt. Då som nu leds Ryssland av tsar Putin. Och jag uttryckte anno 2005 en ödesmättad prognos:

Vi har sedan 1990-talet sett flera lysande exempel på hur forna kommunistdiktaturer förvandlats till demokratier med säkra rättssystem. Jag tänker på Polen, Ungern, Tjeckoslovakien (dividerat med två), Estland, Lettland och Litauen. Och nu är Ukraina på väg. Ett undantag är Ryssland, vilket i sken av kriget mot terrorismen och mot den ekonomiska kriminaliteten steg för steg gått tillbaka till de system som rådde under kommunisttiden i Sovjetunionen. Varför? För att skydda de ryska medborgarna? Nä’ru, det är betydligt andra mål som hägrar. Ryssland skall ånyo bli en supermakt. Ryssland skall tvinga sina forna sovjetstater till underkastelse och välvilja mot tsar Putin.

Jag kan inte påstå att Ryssland blivit mer demokratiskt sedan 2005. Inte minst med tanke på att det landet infört lagar som begränsar yttrandefriheten, och ihärdigt begränsar organisations- och mediefriheten. Men minns också att mitt blogginlägg om ett nödvändigt uppvaknande mot Ryssland skrevs fyra år efter nine-eleven. Alltså fyra år efter införandet av The Patriot Act i USA, en lag som gjorde slarvsylta av den amerikanska konstitutionen – allt i namnet av kampen mot den globala terrorismen. Vi kände på den tiden att det fria och demokratiska samhället var hotat. Av terrorister. Och av maktgalna politiker.

Signaturen Yastory noterade att jag i vederbörandes ögon hade ett stort ”demokratipatos”. Jag tackar. Vad man skulle kunna tillägga var att jag också hade en stor övertro på de verktyg som jag nu, åtta-nio år senare, istället starkt tvivlar på. Ok, jag hade vissa tvivel redan då. Yastory bad mig att komma med konkreta förslag om hur Ryssland skulle läxas upp. Bland flera uppenbart naiva uppslag löd punkt nummer fyra så här:

När […] Ryssland själva inte ändrat sitt synsätt är det dags att begära hjälp från FN. Det finns en hel avdelning som inte gör annat än jobbar med mänskliga rättigheter. FN är förmodligen lika tandlöst, men vi måste ge dem chansen att göra bort sig så att vi får argument för en reformering även av FN.

Jag står fortfarande fast vid att FN behöver reformeras. Fast mina uppslag till varför FN måste reformeras – eller ännu hellre läggas ner – har blivit fler sedan 2005. Utöver detta hade jag tydligen humor också år 2005, vilket är en egenskap som tyvärr avklingat på äldre dar. Punkt sju på min åtgärdslista:

Påstå att Ryssland har massförstörelsevapen som hotar oss, varpå vi flyger dit och bombar Moskva tillbaka till stenåldern, och sen tar deras olja. Nej, jag skämtar… Nej, vi måste förmå det ryska folket att se att demokrati är sexigt.

Hur kan det komma sig att jag ser på Ryssland med betydligt större lugn idag åtta år senare än vad jag gjorde 2005? Och varför är jag mer orolig över att FN snarare gör mer skada än nytta när det gäller fredsfrågan?

Förklaringen är enkel: Jag har blivit lite klokare. Eller åtminstone mer upplyst. Den största skillnaden mot 2005 är att jag idag inte har svenska dags- och kvällstidningar eller svensk television som främsta informationskällor. Istället för att höra deras tolkningar av experternas utlåtanden kan jag lyssna direkt på experten. Jag har också etablerat ett bredare kontaktnät med åren där jag i flera fall – till min stora glädje och förvåning – återfunnit sakkunniga i de olika ämnesområdena i min yttre bekantskapskrets. Jag får fortfarande en pirrande känsla när jag tar emot e-post från personer vars namn man vill kasta sig till marken för att kunna kyssa deras fötter, typ. Nåja.

Idag har jag ett brett spektrum av referenser att förlita mig på. När jag nu kan se kontrasterna i analyserna från olika håll i världen inser jag att en del av det jag skrev för åtta år sedan avspeglar den programmering jag utsatts för ända sedan barnsben.

Jag är fortfarande stolt att jag var kritisk mot kommunismen i Sovjet (liksom mot all socialism) när jag blev politiskt aktiv i mitten av 1980-talet. I efterhand har jag fått bekräftat att jag hade rätt om den regimen. Däremot inser jag nu – med sorg i hjärtat – att det goda som jag kämpade för inte alls har haft den hållbarhet jag hoppats på. Nej, mina gamla ideal från den tiden lever förvisso. Men dess företrädare har perverterats. Och idag är det med hjälp av Internet lättare att se genom barriärerna av propagandalögner som distribueras av gammelmedierna för att förmå oss att ta ensidig part i konflikterna.

Många andra medmänniskor har säkert redan gjort samma resa som jag för länge sedan, kanske grundat på andra händelser än dem som öppnat mina ögon. Men tyvärr återstår det en mycket stor mängd som fortfarande förlitar sig på Aftonbladet, Expressen, SVT, SR, DN, och övriga mainstream media. Jag säger inte att man för den skull skall ta allt som publiceras på Internet okritiskt. Nej, mitt budskap är att man skall vara kritisk mot alla perspektiv och medier. Men var extra kritisk mot dem som utger sig för att vara opartiska. Sedan är det för ens egen skull alltid gott att ompröva sin syn på vad som är bästa sättet att förverkliga det man står för.

Idag, anno 2014, kan jag inte säga att USA eller EU är ett bättre föredöme än Ryssland för att denna värld skall bli bättre. Snarare tvärtom. Många har ägnat sista årtiondet åt att fortsätta min dåvarande kritik mot uppbyggandet av det mäktiga Stor-Ryssland som jag skrämdes av. Men under tiden har USA (med allierade) lagt Afghanistan, Iran och Libyen i ruiner under förevändning att bekämpa diktaturer och terrorism. Idag präglas vardagen i dessa länder just av terrorism. Och det lilla av demokrati som implementerats där består av ett folkligt stöd för islamistiska fundamentalister. USA har försökt sig på samma koncept även för Syrien med syfte att kunna få igång sitt krig mot Iran. Och USA har haft en aktiv roll i att skapa revolutionen (revolutionerna) i Ukraina, och man bedriver ett intensivt propagandakrig mot Ryssland och Vladimir Putin (bl.a. genom att köpa annonsplats på Google och påstå att Putin stödjer terrorism).

Det är dags att öppna ögonen och munnen. Det är dags att granska dem som säger sig stå för demokrati och rättvisa. Politik är smutsigt. Och jag är rädd för att politiken aldrig varit så smutsig och förrädisk som den är idag. Vi talar om maktkorruption. Vi talar om en regisserad världsomvändning. Och till skillnad från vad jag sade 2005 finns det inget som tyder på att Ryssland är motorn i den utvecklingen. Jag ber om ursäkt för det, utan att för den skull känna bifall för de demokratiska tillkortakommanden som Putin stått och står för.

Hälsar eder Peter Harold

Mer aktuellt att läsa om demokrati och yttrandefrihet:
Alternet: Obama-administration: Greatest enemy of press freedom.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Nio år av omprövning – det är inte demokratin som är räddningen

  1. Cello Jr skriver:

    Snickrade ihop en jätteintressant (jo, faktiskt!) kommentar tidigare, men så slant jag på tangentbordet och hela ski. . . konkarongen raderades.

    Efter en hyfsat produktiv dag (författarmässigt) och diverse göromål, sitter jag nu kvart i sju
    (p.m.) och läser andras bloggar och kommenterar etc.

    Även gjort en uppdatering med intressant video (ur libertariansk synpunkt; Ron Paul etc), varför jag – delvis även p g a den hämningsupplösande effekten av vin – länkar här till min egen blogg.
    (Det är lite pinsamt annars, men just i det här fallet, försvarbart. . . tror jag.)

    http://fyrahundrasjuttiosex.blogspot.se/2014/06/jag-alskar-kapitalism-men.html

  2. Jern&Betong skriver:

    En med Nader samtida vänstergestalt i Sverige var Frank Baude. Han startade det stalinistiska KFML(r) som idag heter Kommunistiska partiet. När han nyligen begärde sitt utträde gjorde han det med argument som platsar i sk högerextrema kretsar. Avskedsbrevet: http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html
    En annan svensk vänsterman av samma årgång har upptäckt att det ”högerextrema, rasistiska, främlingsfientliga” Front National och Marine Le Pen faktiskt för folkets talan: http://fib.se/debatt/item/4212-jan-myrdal-om-franska-valet-och-front-national
    Vi har tidigare talat om ideologiernas död här och vilka förödande följder detta har fått för samhällsutvecklingen. Nader, Baude och Myrdal är vänstermän som har varit principfasta i sina politiska karriärer och de närmar sig nu den nya socialkonservativa och nationalistiska högern.
    Om vi ska lyckas stoppa de krigsgalna och makthungriga globalisterna behöver vi sannerligen breda allianser och med Adolf Hitler, Josef Stalin och John Locke i laget blir vi svårstoppade.

    • Peter Harold skriver:

      Hitler och Stalin tror jag att vi klarar oss utan, he, he, men Jan Myrdal kan få vara med vid middagsbordet. Jag har haft intressanta samtal med honom, men han behöver en och en halv minut för att komma ut ur skalet innan han börjar säga vad han tycker. Baudes brev är mycket intressant, inte minst i hans manifesterade missnöje mot feministerna. Jag själv har svårt att uppfatta dem som borgerliga…😉 Men absolut, jag välkomnar deras splittring och opposition. Båda ser problemen, även om vi nog aldrig kommer kunna enas om en lösning tillsammans med vänstern.

      Jag tror att den dag människor som Myrdal och Baude inser att det finns alternativ till en allsmäktig stat som styr medborgarnas liv (så välgörande att höra att Baude var emot att partiet skulle styra medlemmarnas familjeliv) tror jag att de kommer bli goda förkämpar för en libertariansk rörelse. Skulle vara kul att samla detta gäng till någon sammankomst.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s