Bäste Rand Paul – Lewinskyskandalen är det sista man behöver referera till för att bemöta Hillary Clinton

Bästa läsare!

Jag tar och gör en ”Golnaz Hashemzadeh” idag. D.v.s. hittar på en fiktiv anekdot ur mitt liv som aldrig inträffat, men berättar den ändå för att skapa ett illustrativt exempel som gagnar mitt budskap. Lögnen börjar här:

För någon vecka sedan satt jag ombord på flyget till New York där jag skulle föreläsa om icke-interventionism för president Barack Obama. Min stolsgranne i planet presenterade sig som en skribent från Dagens Nyheter och hon uttryckte stor avund över att jag skulle få träffa ”världens viktigaste man”. Jag nämnde att jag avskyr Barack Obama, och att han är en vandrande dynghög. ” – Säger du det utifrån hans hudfärg?” frågade DN-skribenten misstänksamt och fick nervösa ryck i sina Twittertummar, varvid jag svarade att det faktiskt var hon som gjorde den liknelsen, inte jag.

I vart fall fortsatte vi – i min lögn – att kallprata om Obama. Då jag inte kunde ge uttryck för försonande drag över den falske fredspristagaren sade DN-skribenten: ” – Men då måste du ju vara lycklig över att libertarianen Ron Pauls son Rand Paul försöker bli ny president efter Barack Obama”. Och det är här jag lämnar Golnaz Hashemzadehs berättarkoncept och övergår till verkligheten.

Nej, jag är inte alls överdrivet lycklig över att Rand Paul lyfts fram som den store frälsaren som skall förverkliga sin pappas visioner. Rand Paul är inte Ron Paul. Visserligen har han enligt egen utsago en libertariansk grund, men han beskriver sig hellre som fiscal conservative, d.v.s. att det är ett större problem att den federala staten slösar pengar än att samma stat inskränker på individuella friheter. Vore jag amerikan skulle jag ändå hellre rösta på pappa Ron Paul istället för sonen.

Många mediepersoner – riktiga journalister och inte bara novelförfattare som Golnaz Hashemzadeh – målar upp en bild av att presidentvalet 2016 kommer handla om kampen mellan Hillary Clinton och Rand Paul.  Jag tror att den sistnämnde är väldigt nöjd över detta. Så nöjd att han redan – på sedvanligt amerikanskt vis – börjat med en smädeskampanj mot Hillary Clinton enligt flera amerikanska nyhetstidningar.

Riktigt så är det inte; det som hänt är att en journalist frågat Rand Paul om det är berättigat att kritisera Hillary Clinton genom att nämna maken Bill Clintons förhållande med Vita huset-praktikanten Monica Lewinsky. Frågetecken. Och Rand svarade att Bill Clinton är ett odjur som förgrep sig på Lewinsky, och att man inte skall ha folk som kopplas till sådan handlingar i Vita huset. I mina ögon var detta ett ganska subtilt angrepp mot Hillary, men ändock.

Som ett brev på posten börjar nu amerikanska tidningsbaserade feminister med hjärtat hos Demokraterna gräva i Rand Pauls förflutna, och konstaterar att han a) som kongressman röstat emot särlagstiftning om kvinnomisshandel b) varit med i en förbjuden klubb på universitetet som demonstrerat mot en kvinnlig opinionsbildare som sagt att oralsex är en synd (klubben klippte bort munnen på hennes foto så att det såg ut som ett glory hole) c) tillsammans med några kamrater i hans simklubb på universitetet ”fört bort” en kvinnlig student som man bakbundit och försett med ögonbindel till en å där simsällskapet tvingat henne att falla ner på knä och tillbedja deras gud ”Aqua Buddah”…

Ok, som ni hör kan diskussionen sjunka ner till hur låga nivåer som helst. Så låt oss stanna vid lite saklighet. Rand Paul ska inte använda Monika Lewinsky-kortet för att förmå Hillary Clintons väljare att svika henne. Först och främst av det skälet att varje sann libertarian måste se det som individens fria val om han eller hon vill doppa snorren i munnen på sin praktikant, respektive ta den i munnen. Det finns inget – som jag sett – som tyder på att Monica Lewinsky var ovillig till att ha sex med Bill Clinton. Även om han själv inte kallar det för sex. Och hade hon varit ovillig hade saken kunnat rättsföras.

Jag säger som Ron Paul – ingen har att göra med vad folk gör i sitt sovrum (vilket även bör gälla för Bill och Monicas förehavanden i Orala… f’låt, Ovala rummet). Ämnet hör egentligen inte hemma på den offentliga scenen.

För det andra menar många kritiker att Hillary Clinton mycket väl kan sänka sig på egen hand. Efter att ha läst Charles C W Cookes text  i Nationel Review [länk] om den världskända kvinnliga politiska aristokraten så inser jag att USA har sin egen version av Mona Sahlin. Jag citerar:

It seems clear now that there are two Hillary Clintons. The first, who exists wholly in the abstract, is the one we have been waiting for. She is a Maker of History and a savior of women; an equal partner in the power couple that presided over the prosperity, cool, and competence of the 1990s; a world-beating secretary of state; a feminist who smashes glass ceilings and fights for all that is right and good. Millions of us are “Ready!” for her.

The other exists in the real world. This Hillary is a person who lacks concrete achievements; whose inevitability never quite translates into evitability; whose rhetoric always seems to turn up empty; who has an impressive capacity for saying things that hurt her and her interests; and, most distressingly of all, who becomes instantly less likeable the moment she opens her mouth.

Skribenten Cooke nämner en hel del om hur Hillary systematiskt nyttjat sin mans namn (i ekonomiskt vinstsyfte), och vi minns ju alla hur det skämtades om att Vita Huset styrdes av Billary Clinton. Visst är det troligt att man fick två presidenter, en officiell och en inofficiell när Bill Clinton blev vald. Men det finns en mörk historia före Vita huset: Hillary Clinton har varit mycket intimt kopplad till den korruption som förekommit i deras hemstat Arkansas, och som Bill Clinton ansvarat för (Hillary jobbade då på advokatbyrån Rose Law). Men störst negativt intryck har hennes insats som utrikesminister under Obamas första mandatperiod gjort; en tid som präglas av skandaler som bl.a. den där USA:s ambassadör i Libyen blev mördad utan att regeringen lyfte en hand för att undsätta honom och hans stab. Men det var bara en av de sista skandalerna. De föregående handlar om systematiskt maktmissbruk. Dessvärre med förgreningar hos både Demokraterna och republikanerna, varför rättsliga processer inte kunnat fullbordas. Läs gärna denna summariska sammanställning.

Hillary Clinton är inte rätt man som president i USA. Jag är inte övertygad om att Rand Paul är det heller, inte minst med tanke på hans benägenhet att se till sitt partis bästa i första hand, och sin ideologi – om han har någon – i andra hand. Han är i vart fall inte ens i närheten av att vara lika konsistent som sin far. Å andra sidan lär det inte gå att rätta till alla problem USA sitter i ens med en fullblodslibertarian i Vita huset under fyra år. Därför måste frihetsrörelsen ha stor bredd och vara beredd på att arbeta både långsiktigt och uthålligt – och framför allt i ett internationellt samarbete. Det är viktigt att även vi svenskar skaffar oss en förståelse för vad som händer politiskt runt om i världen, och vice versa. Det är därför jag bloggar kring detta ämne till förtret för er kära läsare.

Hälsar eder Peter Harold

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Bäste Rand Paul – Lewinskyskandalen är det sista man behöver referera till för att bemöta Hillary Clinton

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s