”Inte heller har jag någonsin varit positiv till att negrer skall bli röstberättigade”

Bästa läsare!

På tal om vilka som är goda och vilka som är onda… Den saken avgörs ju så lätt i våra medier. Och från katedern i skolan. Och TV-apparaten (vare sig det är möbeln i vardagsrummet eller läsplattan i knät som Radiotjänst tack och lov inte får brandskatta längre). Här kommer ett citat att suga på:

Jag vill säga att jag aldrig någonsin hävdat att jag vill få till stånd en social eller politisk jämställdhet mellan vita och svarta raser. Inte heller har jag någonsin varit positiv till att negrer skall bli röstberättigade eller kunna göra jurytjänst, att göra dem kvalificerade till att inneha offentliga ämbeten, och inte heller vill jag beblanda dem med vita människor. Utöver detta menar jag att det finns en fysisk skillnad mellan de vita och de svarta raderna som jag tror för alltid kommer att förhindra att de två raserna lever tillsammans i termer av social och politisk jämlikhet.

Vilken dödsknarkarnazistisk Ku Kux Klan-ledare har yttrat dessa ord? Är det ett citat som den antirasistiska och pro-socialistiska spionorganisationen Researchgruppen hittat när man hackat sig in i Jimmy Åkessons privata e-mail? Eller är det en harang som en aspackad Robert Aschberg vräkt ur sig för att visa sitt missnöje med den enligt hans tycke alltför långsamma servitrisen vars föräldrar flyttade till Sverige under inbördeskriget i Angola, och som han kommer dagen därpå i sedvanlig ordning förneka att han yttrat?

Nej, dessa ord (översatta av mig) tillhör en individ som personifierat kampen mot slaveriet. En man som för evigt fått en hedersplats i historien som de svartas förkämpe, rättvisans stolte general. Alltså martyren och för evigheten glorifierade presidenten Abraham Lincoln som sköts av en lömsk mördare under långfredagen den 14 april 1865 (vilket säkert kommer uppmärksammas under nästa års 150-årsjubileum, men då är jag kanske inte med er längre).

Låt oss göra ett anspråkslöst stickprov för att checka av hur allmänheten uppfattar Abraham Lincoln. Thomas Oldrup på tidningen ”Allt om Historia” skriver bl.a. att

Lincoln engagerade sig tidigt mot att slaveri skulle tillåtas i nya amerikanska delstater. Slaverifrågan ledde till en splittring av Whigpartiet. Lincoln anslöt sig då till det nybildade republikanska partiet.

Detta skedde på 1850-talet. Citatet överst av Abraham Lincoln kommer från 1858. Skulle en människa med denna vedervärdiga människosyn alltså vara en med hjärtat inbiten motståndare till slaveriet? Eller handlar det bara om att vi valt att bekläda den opportunistiska politikern med heroiska men falska epitet för att skapa en moralisk ledstjärna för dagens människor? Jag tror på alternativ två.

Om man är emot slaveri, varför accepterar man dess existens? Åter till Thomas Oldrup:

Redan innan Lincoln hunnit installeras på presidentposten bröt sig sju sydstater ut ur unionen. En månad senare inleddes inbördeskriget. Lincoln hade före krigsutbrottet stött ett lagförslag som skulle tillåta slaveriet i de stater där det redan fanns.

Hur prioriterad var slavfrågan för Abraham Lincoln när han blev president? Tillräckligt för att försätta sitt land i ett inbördeskrig? Ja, det är den allmänna bilden. Jag beklagar därför att jag härmed kommer göra läsaren något desillusionerad på denna punkt. Låt mig strax  använda Abraham Lincoln personligen som källa.

Under det amerikanska inbördeskriget fängslades omkring 40’000 personer som var kritiska till Lincoln-administrationens beslut att återskapa den amerikanska unionen med våld fastän varje delstat hade rätt till utträde; han stängde även ner ett stort antal dagstidningar som uttryckte samma sorts missnöje. Horace Greeley, redaktör på New York Tribune, vågade sig dock på att på ledarspalten i sin tidning kritisera Lincoln och det republikanska partiet för att sakna inriktning och förmåga att lösa unionskrisen. Lincoln skrev därpå till nämnde Greeley ett brev som blivit historiskt intressant, i det att presidenten beskrev att slavfrågan hade noll av vikt, och att det var unionsåterbildningen som var överordnat allt annat. [Källa]

I would save the Union. I would save it the shortest way under the Constitution. The sooner the national authority can be restored; the nearer the Union will be ”the Union as it was.” […] My paramount object in this struggle is to save the Union, and is not either to save or to destroy slavery. If I could save the Union without freeing any slave I would do it, and if I could save it by freeing all the slaves I would do it; and if I could save it by freeing some and leaving others alone I would also do that. What I do about slavery, and the colored race, I do because I believe it helps to save the Union; and what I forbear, I forbear because I do not believe it would help to save the Union.

Man skall också notera att slaveriet avskaffades i hela västvärlden och dess kolonier (inkl. Sydamerika) utan att man hamnade i inbördeskrig (med undantag för då USA samt Haiti 1794). Lösningen i de andra slavägande länderna var att ersätta slavägarna ekonomiskt. I fallet med USA hade det varit mycket billigare att lösa frågan på samma sätt istället för att betala krigets höga kostnad. Eller rent av genom att bara vänta ut utvecklingen eftersom slavinnehavet var ändå under nedgång. Men nu blev det alltså ändå ett inbördeskrig.

Om det nu inte var slavfrågan per se som var orsaken till vare sig inbördeskrigets utbrott eller ett villkor för dess slut – varför ägde det då rum?

Tja, många pekar finger på att det var de ondskefulla sydstaterna som sköt första skottet. Vilket tekniskt sett är nästan korrekt eftersom man krävde att den federala armen (nordstaterna) skulle lämna ett fort som tillhörde en av de stater som brutit sig ut ur unionen. Men inbördeskriget bröt inte ut förrän unionssplittringen var ett faktum. Det finns flera kapitel kvar före dess.

Det råder en akademisk strid om orsaken till inbördeskriget, men man kan konstatera att Abraham Lincoln tillhörde en ideologi som är förvånansvärt lik dagens politiska ideal för de styrande i landet. Lincoln hade ringa respekt för konstitutionen (jag har redan nämnt hur han begränsade yttrandefriheten och fängslade meningsmotståndare utan föregående rättegång; jämför med vår egen tids ”Patriot Act”). Lincoln var intimt lierad med företagsledare i nordstaterna som förmådde honom att skapa en federal nationalbank och låta regeringen skapa pengar (man hade tidigare haft guldstandard) som lånades ut på förmånliga villkor till de affärsmän som stödde honom. Samma affärsmän hade däremot ett ont öga till de delstater som tillät användandet av slavar eftersom detta sänkte deras produktionskostnader. Abraham Lincoln förlitade sig alltså samma sorts ekonomiska premisser som George W Bush och Barack Obama för att finansiera sina krig med hjälp av pengar som skapats ur tom luft – ett krig som resulterade i att var fjärde sydstatsman i åldern 20-40 stupade!

Vår bild av Abraham Lincoln är uppenbarligen skapad av en tämligen tillrättalagd berättelse. Hela det amerikanska folket – kanske till och med hela världen – förväntas se honom som en hjälte, jämförbar med Ghandi, Martin Luther King jr, Nelson Mandela och den vise kung Salomon. I filmens värld kan man se hur den grubblande hjälten går till Lincoln-monumentet och med en nästan sakral uppsyn ber om ett tecken från den vita statyn inne i det doriska marmortemplet. I de tecknade versionerna kan den förstelnade Abraham Lincoln blinka menande som en vägledning. Ibland får dessa scener nästan gudalika gestaltningar. Jag nämner detta som exempel på hur upphöjd hans person har gjorts.

Men att upphöja Abraham Lincoln till en nationell hjälte är verkligen att relativisera en epok i USA:s historia som var mycket mörk, men som har sina tydliga paralleller med dagens USA. Systematisk tortyr var ett koncept som förfinades under inbördeskriget. Censuren och åsiktsförföljelsen har jag redan nämnt, liksom den artificiella krigskassan.

På samma sätt som Lincoln åsidosatte den åtalades rätt till rättvis rättegång sitter Barack Obama tillsammans med en eller flera rådgivare och bestämmer i hemlighet vilka personer som skall vara mål för attacker med obemannade bombplan, eller med raketer, därför att dessa individer är ”ett hot mot USA:s nationella säkerhet eller intressen”. Det finns tecken på att dessa aktiviteter sker på amerikanskt territorium också.

På samma sätt som Lincoln införde krigslagar utan att fråga kongressen om lov har både George W Bush och Barack Obama startat eller involverat sig i krig utan att låta kongressen ge den formella krigsförklaringen – vilket USA:s konstitution kräver.

På samma sätt som Lincoln talade emot slaveri inför väljarna men var positiv till kolonialism (Nya Guinea, Panama eller Haiti, dit man skulle skicka fria slavar för att försörja hemlandet), befinner sig amerikanska stridskrafter på alla politiskt tillgängliga hörn av jordklotet, antingen i skepnad av NATO eller FN, varhelst det finns olja, uran eller andra viktiga råvaror.

På samma sätt som Lincoln inte en enda gång lät möta konfederationens president (systaterna) under brinnande inbördeskrig för att få ett förtida slut, vägrar Barack Obama att äta middag i samma rum som den ryske presidenten Vladimir Putin, fastän endast en överenskommelse mellan dem kan förhindra att Ukraina slits sönder och drabbas av sitt eget inbördeskrig.

Kanske kan här min kritik mot Lincoln och dagens USA tyckas vara onyanserat hård med tanke på att det trots allt finns ett stort antal enpartinationer och pseudodemokratiska länder runt om i världen (vissa i kategorin ”teokratier”) som personifierar tyranni ännu tydligare. Men anledningen till dagens bloggämne är att helt enkelt väcka läsarens uppmärksamhet på att även goda krafters äkthet måste ifrågasättas. Mitt syfte är att vi skall dra lärdom av riktig historia, och inte sväva i molnen med förhärligande fantasier om vårt förflutna (i västvärlden). Först därmed kan vi våga hoppas att vi kommer forma vår framtid rätt klokt och rätt.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till ”Inte heller har jag någonsin varit positiv till att negrer skall bli röstberättigade”

  1. Jern&Betong skriver:

    När Asumaniemi stupade för en kula i hjärtat sa Jalovaara: – Alltid de bästa.
    2015 kan vänta.

    Du får skaffa fler stjärnor. Fem räcker inte längre.

  2. Cello Jr skriver:

    Kan du med länk styrka det där om Aschberg=?🙂 Eller har det verkligen hänt?😉

    Just hemkommen från trevlig fest i grannskapet (dricka, mat, vackra kvinnor), sitter jag nu åter vid min dator och chillar. Nå, eftersom jag är en amatörhistoriker ifråga om USA, så tog jag namnet på det inledande citatet, innan jag med blicken uppfångade namnet Abraham Lincoln.

    Har under åren läst åtskilligt om denne på Lew Rockwell och Sobran.com:

    http://archive.lewrockwell.com/orig2/lincoln-arch.html

    http://www.sobran.com/columns/2008/080219.shtml
    http://www.sobran.com/columns/1999-2001/010208.shtml

    http://www.sobran.com/apotheosis.shtml

    http://www.sobran.com/replyJaffa.shtml

    Sobran.com kan jag rekommendera. Massor av intressant läsning.

    • Peter Harold skriver:

      Sobran var ny för mig. Hans artikel med rubriken ”The Apotheosis of the Lie” summerar så väl det jag är ute efter. Dessa ständiga lögner får katastrofala följder.

  3. cark1 skriver:

    Du ”snodde” min kritik av Lincoln. Jag har planerat en sådan miniskrift om amerikanska presidenter och menar att de var barn av sin tid, men samtidigt fortsätter våra tiders presidenter i samma hjulspår. För att Lincoln inte ska vara ensam utpekad som rasist kan sägas att även Fredrika Bremer uttalade sej om svarta på samma vis som Lincoln gjorde. Vad säger feministerna om detta?

    • Peter Harold skriver:

      Jag är säker på att du skulle välja en mindre provokativ rubriksättning än vad jag gjorde! 😉

      Ja, jag tror att det var ganska naturligt att uttala sig på detta vis om svarta människor/kulturer vid denna tid – som du säger; ”barn av sin tid” – eftersom det var en himmelsvidd skillnad i både bildning och kulturliv mellan svarta och vita. Visserligen var de svarta exkluderade från möjlighet att åtnjuta ”de fina konsterna”, men sanningen är ju den att det vid denna tid inte fanns någon färgad Shakespeare, Mozart eller Michelangelo som lyckades penetrera den västerländska kulturen (och lägg märket till min betoning av ”penetrera den västerländska kulturen” eftersom teater, musik och konst fanns i Afrika, men inte i den form som västerlandet har som referensmodell).

      Du har nog en outsinlig källa till kritik om du granskar FDR och hans kompanjonskap med Joseph Stalin. Jag hade tänkt att skriva om honom, men jag kommer nog inte göra det på ett bra tag eftersom jag blivit väldigt insnöad på konstitutionsfrågor (jag håller på att försöka sammanställa ett förslag till ny grundlag för Sverige) så blickar jag hellre ett par århundraden längre bakåt i tiden. Så nu vet du var det finns en ökad ”stöldrisk”… 🙂

  4. kallepelle skriver:

    @cark1
    Feministerna är väl för upptagna av att vallfärda till Västafrika för negerkuk?

  5. kallepelle skriver:

    Din bild på feministoptimisten ovan ser ju ut precis som dom nunnor och missionärshustrur som vi i tusental låtit invadera de fagra afrikanska nejderna för att bringa ”civilisationens ljus” och förnöja sig med närmaste gambiansk tjugufemåring. Äntligen tycks jag ha fattat vad som lockat käringskocken!

  6. Ping: Politiska lögnare i historien: Abraham Lincoln | Peter Harold – Skrivarens blogg

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s