Litteratörens talang – det går alltid att leda in ämnet på SD om man tycker tillräckligt illa om dem.

Bästa läsare!

Jag läser Elisabeth Hjorths spalt på SvD Kultur som har rubriken ”Låt oss först säkra demokratins grund”. Nu är jag visserligen bara en illitterat sketen jävla medborgare och inte en förnäm författare och kritiker som vunnit dagspressens gunst, så ni får väl ta mina ord för det låga värde de har.

Fast vänta nu… jag har ju ett dussin bokmanus i skrivbordslådan (och några titlar som varit e-bok innan e-bok var uppfunnet). Och kritiserar, det gör jag ju nästan varje dag! Har ni hört mig säga någonting uppbyggligt på år och dar? Nä, precis!

Nåväl, till saken!

Först av allt vill jag belysa att en god litteratörs egenskap är att alltid kunna vända fokus till det som intresserar dem. Eller egentligen är det inte en egenskap hos litteratören i sig själv, men litteratören vet att formulera sig så att det skall passa ens egna syften. Att förvrida. Och är man avlönad litteraturkritiker på en av Sveriges största dagstidningar, då tar man gärna sin chans att platta till dem man inte tycker om.

Elisabeth Hjorth sitter på SvD och skriver om litteratur enligt det format jag beskriver, och privat är hon supporter till Facebookgrupper som ”Ingen människa är illegal” och har klickat ”Like” för gruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen – nej tack”.

Jag tror härmed att jag har en ganska god bild av vad hon tycker om SD. Därför är jag inte förvånad över att hon – som den goda litteratör hon är med fri och ohämmad associationsförmåga – glider från att först referera till sin bilresa med den lettiska prosaisten Nora Ikstena på väg hem från författarskolan där Nora berättat om att hennes farfar skickades till Sibirien och att hon själv förhördes av KGB om vad hon läste; därefter refererar Elisabeth Hjorth till ett författarutbyte i irakiska Kurdistan där hon träffade poeter som levede och lever med utegångsförbud och ”krigets ständiga pressande närvaro”. Och varje gång hon möter sina lidande yrkeskollegor med dylika sorgliga erfarenheter frågar sig Elisabeth: Vad göra med den frihet och fred som utan förtjänst är min?

Det intressanta är att Elisabeth Hjorth tycks få en uppenbarelse när hon lyssnar på radion, en uppenbarelse som ger henne svar på denna livsgåta om nyttan med friheten. Och här går hon i sin text från att referera till sovjetkommunismens förtryck och för kurdernas rätt till sitt eget land, till att se det moraliska dilemmat i att låta Sverigedemokraterna få åtnjuta yttrandefrihet i vårt eget land…

Så sätter jag på radion. Där är Malin Lernfelt, G-P:s ledarskribent som fördömer de högljudda motdemonstranter som avbröt SD:s torgmöte i Göteborg. Med på listan över anklagade finns också de som på sina arbetsplatser protesterat mot Jimmie Åkessons visiter. Deras agerande utgör ett hot mot demokratin.

Argumentationen är densamma som alltid, det är fel att använda demokratin för att tysta meningsmotståndare, att hindra någon att framföra sin åsikt är i sig ett brott mot vår gemensamma överenskommelse. Lernfelt blir motsagd av Tanvir Mansur, som hävdar att när SD:s politik är genomförd står han utan rätt att finnas. Att bua vid ett torgmöte är i ljuset av detta faktum kanske inte detsamma som att ha ihjäl demokratin.

Jag har markerat med fetstilt en slutsats som till och med jag som icke-SD-sympatisör finner provocerande.

Tanvir Mansur känner vi igen som en kritiker mot mediernas rapportering av förortsvåldet, samt en försvarare av organisationen Megafonen som enligt tillförlitliga uppgifter hade en koordinerande verksamhet i samband med de ifjol frekventa upploppen i flera storstadsförorter, bl.a. i Husby utanför Stockholm. Enligt Tanvir Mansur  kommer han i ett SD-styrt Sverige förvägras att existera.

Stämmer detta med SD:s politiska budskap? Stämmer hans påstående med något av de motioner som SD:s riksdagsledamöter lagt fram? Jag vet inte, men frågan är ju berättigad när det kommer ett så här dramatiskt påstående. En vaken journalist borde ju undersöka om hans utsago är med sanningen överensstämmande. När så inte sker uppfattar jag det som att mediet inte uppvisar någon större objektivitet. Vilket i o f s inte är första gången, något som stör till och med som inte ens röstar på SD.

Elisabeth Hjorth travar härefter vidare i sin text i en riktning som säkert kommer rendera henne stolta ryggdunkningar från Facebookvännerna i gruppen ”Ingen människa är illegal” som anser att din välfärd är deras välfärd, typ. Med stor känslosamhet glorifierar hon piloter som vägrar lyfta flygplanet med ”en skräckslagen och allvarligt sjuk migrant ombord”, och att den som inte sätter käppar i hjulet för SD att föra ut sitt budskap verkar för en ”normaliseringen av en rasistisk programförklaring.”

Fast hon stannar inte med detta. Nej, de två sista styckena i hennes text är hennes egen programförklaring och nedvärdering av yttrandefriheten:

Vad jag minns var Sverige ett demokratiskt land även på den tiden då det fanns friska tabun, då odörer från underjorden fick hålla till där de hörde hemma. Inte för att censurera eller hindra någon att lufta sin mening, utan för att det finns ord som faktiskt tar sönder, förstör och slutligen utrotar människokroppar. Det sitter en hand ytterst på ordet.

Som sagt, en god litteratör har lärt sig av mången god författare att själv formulera sig både måleriskt och inlindat, för att kunna göra sina egna ord godtyckligt avgränsade. Vilka är Elisabeth Hjorts ”friska tabun”? Vilka är de ”odörer från underjorden” som aldrig fick livsluft och kom till allmänt uttryck? Talar hon här också rent av om den tid då all nyhetsrapportering skedde via statstelevisionen och de etablerade nyhetstidningarna, och all debatt skedde i den kontrollerade statsradion eller via böcker som blott blev kända tack vare de etablerade storförlagen? Eller är det bara förstklassigt ordbajseri hon kommer med, förklätt till begreppet ”kulturdebatt”?

Vad Elisabeth Hjorth egentligen menar lämnar vi kvar höljt i hennes privata prosas dunkel. Men dock framstår det alltför tydligt att hon inte är en vän av yttrandefriheten:

Yttrandefriheten, som är livsluft inte bara för författare utan också andra, är inte mycket att ha i ett klimat som blivit förpestat. Som tappat proportionerna. Om det är demokratin som är skötebarnet, låt oss först säkra dess förutsättningar. Utan alla människokropparna finns inte demokratin.

Elisabeth Hjorth angriper ett problem som inte finns (teorin om att SD efter en valseger kommer upprätta koncentrationsläger och döda alla invandrare eller repatriera dem) och blundar för ett annat verkligt (nämligen att SD ständigt utsätts för trakasserier och förhindras att själva föra ut sitt budskap och möta väljarna). Det finns inte ett uns av Voltaires ideal i hennes text. Tragiskt. Och oroväckande. Hon och hennes likar är inne på en väg som är helt fel att gå enligt min mening. Deras hat mot SD tycks göra dem blinda för verkligheten.

Det är tyvärr sorgligt men absolut sant; jag kan bara konstatera att Elisabeth Hjort inte gjort mycket nytta för ”demokratins värdegrund” idag (igår). Det känns mest som att hon själv seglat på grund när hon anser att den ”frihet och fred som förlänats henne utan hennes förtjänst” skall användas till att busvissla och skrika och kasta rökbomber så att politiska meningsmotståndare inte skall kunna komma till tals…

Är det bara jag som uppfattar att hon gör en ordentlig tankevurpa här? Eller att SvD borde välja sina medarbetare med större omsorg?

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Medierna. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Litteratörens talang – det går alltid att leda in ämnet på SD om man tycker tillräckligt illa om dem.

  1. Bättre att låta någon komma till tals och bevisa att denna någon är en idiot än att tysta och bara ha en misstanke om idioti!
    Eller, fasansfulla tanke, denna någon kanske inte är en idiot utan är en av de som berikar i vårt samhälle.
    De som anser sig verkligen kloka och listiga verkar inte riktigt tänka hela tanken ut, trots att de manifesterar ”Vi har rätt”.

  2. Anna skriver:

    ”Utan människokropparna finns inte demokratin”? Jaha, är det SÅ definitionen av demokrati ser ut… Bra att veta. Bra att veta…. Måste ju definitivt innebära att i krigstider finner man den äkta demokratiska ådran… ?

  3. ericr45 skriver:

    Rapporteringen av vad Tanvir Mansur tycker bör väl lämpligen hänföras till ”kolla aldrig upp en bra historia, då kanske den spricker”.
    Dessutom, vad Tanvir Mansur säger ligger ju alldeles för nära tyckarelitens egna åsikter för att få kritiseras/kollas….

    • Peter Harold skriver:

      Det värsta är ju att Mansurs offerkofta är gjord på samma väv som man använde när kejsaren skulle få nya kläder. Jag är förvånad över att det hela bara kan få passera i gammelmedierna, och att dessa borde be vederbörande att kamma håret och skaffa sig ett hederligt jobb istället för att gång på gång lyfta fram människan som en intellektuell referenspunkt i debatten. För den som kan tänka kritiskt är det ju uppenbart att PK-alternativet är det minst logiska och mest destruktiva.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s