Tack kära steampunkare i Gävle för en fantastisk helg!

Bästa läsare!

Jag har befunnit mig i total bloggskugga under den sistlidna helgen. Anledningen står att finna i att jag varit i Gävle och besökt Trafikverkets järnvägsmuseum (och eventuellt fått syn på den musiscerande f.d. bloggkollegan Mattias Westlund – f.d. West – som jag tror passerade parkeringen åt motsatt håll). Orsaken till att jag tagit mig norr om den 60 breddgraden var att muséet invaderats av ett gäng härliga steampunkentusiaster som skapade en utställningsmiljö där min blick inte kunde vila stilla i mer än några få sekunder, oräknat alla fantastiska tågdetaljer. Det var en orgie i behagliga synintryck! Och vi besökare fick till och med se äkta ånga (eller snarare kondenserad vattenånga) när det dekorerade ångloket rullade in på vändskivan och gjorde 180 grader inför den månghövdade och till stora delar utklädda publiken.

Jag själv gjorde inträde i steampunkvärlden under andra halvan av 1990-talet utan att vara riktigt medveten om detta när jag skrev min roman ”Över förbjudet hav” som förvisso utspelade sig flera århundraden före ångmaskinens genombrott, men som ändå kan klassa in som en berättelse med retrofuturism i det att jag lät de två huvudpersonerna fara över halva Stilla havet i ett hemmabyggt raketflygplan under 1400-talet. En återpublicering som e-bok i pdf-format förväntas ske under hösten 2014 liksom resten av mina alster. Jag hoppar över förlagsvärlden eftersom jag ändå är för dålig för att tjäna pengar på mitt skrivande.

Ett par andra alster som jag skrev innan jag ens fått höra talas om begreppet steampunk är ”Det ryska månskottet” och ”Aeriopolis”, båda tidsmässigt placerade under den victorianska och edwardianska eran. Jag betraktade dessa alster som s.k. ”verniader” efter den franske författaren Jules Vernes berättarstil, andra skulle nog bara kalla det för äventyrsromaner. Till 2005 skapade jag en egen biografi om honom, och då jag hade gjort en massa research kring hans författarskap insåg jag att det inte var helt rättvist varken för mig själv eller Verne att jag refererade till hans böcker som översatts till svenska. Inte för att min stil var så olik hans, utan därför att de sentida översättningarna av Vernes böcker varit till harm för hans berättarstil.

Medan jag var upp över öronen förälskad i min musa Ninette skapade jag mitt mest omfattande verk, romanen ”Stålmusslans hemlighet” i två volymer, blev jag varse att min hemlighetsfulla farkost, en undervattensgående amfibie med både el- och ångdrift, med råge kunde kvalificeras som steampunk.  Jag har korrekturläst den flera gånger under de följande åren, ofta med resultatet att jag blivit sittande och sträckläst utan att rita några streck till markering över mina fel. Det är så sorgligt att jag inte kan ge detta manus som gåva till min musa. Än idag finns det ingen annan som läst detta alster.

Efter tillkomsten av ”Stålmusslans hemlighet” har vardags- och yrkeslivet influerat mitt författarskap så till den milda grad att jag betraktar mig som inaktiv författare. Att ägna dagarna åt att läsa lagar, författa instruktioner och rapporter, och fritiden åt politiskt bloggande och studier av politik har inte passerat obemärkt förbi i min prosa. Istället för att skriva som den romantiker jag en gång var har mina nyare påbörjade – men ej fullbordade – alster blivit byråkratiska och tillkrånglade. Och kalla.

Visst, den text jag jobbar med nu är en fiktiv biografi om den unge mekanikern Pontus Nelson som under 1890-talet skapade en robotiserad version av sin framlidna käresta i ett alternativt Stockholm där saint simonister lyckas kapa den socialdemokratiska folkrörelsen för att införa elitistisk diktatur (kanske inte så olik den socialism som etablerade sig i verkligheten, minus folkrepresentation) – ett alster som egentligen inte är tänkt att läsas som en traditionell roman med sina ständiga referenser till polisprotokoll, tidningsnotiser och dagboksanteckningar.

Det svåra i detta projekt på mitt belamrade skrivbord är också det mest fascinerande, nämligen att väva samman verkliga händelser med fantasier. Då som nu fanns det många väsenskilda politiska teorier, vilka med ödets hjälp hade kunnat skapa en helt annorlunda värld för oss idag. Och där kommer jag tillbaka till steampunk-konceptet, där samhällsutvecklingen inte är linjär med verkligheten, utan tillåter sig att beblanda det historiska med det futuristiska. Det genererar oändliga mängder inspiration, vilket man kan se i form av det utbud som finns i bok- och berättelseform (men desto mindre inom filmens värld tyvärr där det är viktigare att jaga nazister eller råna banken)). Och utan att jag varit medveten om det så har jag nu blivit en halv-veteran på steampunk-området!🙂

Hälsar eder Peter Harold

I mediebruset:
SR: Nu intar steampunkarna Gävle.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Litteratur, Privat. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tack kära steampunkare i Gävle för en fantastisk helg!

  1. Jern&Betong skriver:

    Ett gäng norska skeppsbyggare har böjt tidslinjen så att forntid hamnat i samtid. De har också förmågan att stanna tiden. Här gör tiden en tio minuters paus:

    Modern magi låter oss resa i tiden och komma nära Ormurin langi:

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s