Barack Obama trivs med världsfreden just nu… av någon besynnerlig anledning.

Bästa läsare!

Bloggaren Michael Snyder har reagerat på ett ganska magstarkt utspel som USA:s president Barack Obama begått sistlidna månad. Obama menade att vi lever i den fredligaste av tider. Snyder citerar Obama:

[T]he truth of the matter is that for all the challenges we face, all the problems that we have, if you had to be — if you had to choose any moment to be born in human history, not knowing what your position was going to be, who you were going to be, you’d choose this time. The world is less violent than it has ever been. It is healthier than it has ever been. It is more tolerant than it has ever been. It is better fed then it’s ever been. It is more educated than it’s ever been.

Måhända ser vi nu början på president Barack Obamas sista fas som ledare för USA. Han har nämligen påbörjat historiebeskrivningen av sig själv. Eftersom den norska Nobelkommittén gav honom fredspriset till Alfred Nobels minne utan någon som helst föregående prestation – mer än att ha spritt vad som sedermera visat sig vara falska förhoppningar – så vill Obama naturligtvis att eftervärlden skall betrakta honom som den frälsare som gav världen fred.  Åtminstone mer fred än någonsin tidigare.

För många år sedan när jag engagerade mig i Röda korset var jag på en utbildning där kursledaren bad oss att räkna upp alla pågående krig runt om i världen. Vi trodde att det var ett hopplöst projekt, men enligt henne så pågick det – just då – blott ett krig: Irak-Iran.

Självfallet var detta en sanning med modifikation. Ungefär samtidigt pågick det faktiskt en rad inre konflikter i flera länder. Jag roade mig med att leta lite i listorna och fick fram bl.a. det etiopiska inbördeskriget (hm, det kanske förklarade varför de drabbades av så många svältkatastrofer på den tiden som vi på Röda korset fick skicka bistånd för?); inbördeskriget i Angola; självständighetskriget i Namibia (som dock pågått sedan 1966, osäkert hur mycket pang-pang som utfördes vid detta tillfälle); konflikten i Västsahara; tvisten mellan Kambodja-Vietnam (strider kring deras militärläger); samt en handfull andra oroshärdar runt om i världen som nog nu förpassats till minnets brunnsbotten.

Eftersom Wikipedia är lite otydliga i sina artiklar om när det pågått strider eller ej just det året har jag inte mäktat med att skapa en komplett förteckning. I regel har det varit ett krig med våldsam inledning, sedan har positionerna varit låsta under en långvarig vandring mot en fredsdeklaration. Ofta flera år efter krigsutbrottet. Det är förmodligen utifrån detta som föreläsaren på Röda korset den gången, c:a anno 1985-1986, hävdade att världen bara led av ett enda krig.

Däremot hade vi ett hot om ett globalt utplånande av människosläktet. Allt som behövdes var – åtminstone fram till mitten av 1970-talet – att någon lutade handen på noll-tangenten på kontrollbordet en stund så att avfyringsmodulen kunnat registrera den erforderliga koden 0-0-0-0-0-0-0-0 för att avfyra NATO:s kärnvapenmissiler mot Sovjetunionen – som givetvis skulle svara med samma mynt. Direkt rättelse: Egentligen var det så att man förväntade sig att Sovjet skulle skjuta först, och för att kunna åstadkomma en snabb vedergällning valde man den enda åttasiffriga kod som en bakfull fanjunkare skulle kunna komma ihåg klockan fem på morgonen.

Till allas lycka uteblev katastrofen trots denna enorma säkerhetslucka (som skulle åtgärdas på direktiv av Kennedy, men det tog över 20 år innan samtliga missiler åtgärdats).

Trots en långvarig avspänning i relationen mellan USA (och Västeuropa) och Sovjetunionen så upplevde vi ändå att vi levde mitt i det Kalla kriget med dess terrorbalans som kunde leda till planetens åttafaldiga undergång (min kursledare sa att det var så många gånger man kunde spränga jorden med den sammanlagda styrkan på världens alla kärnvapen). Den som överlevde en atombombsträff skulle ändå gå under i samband med den efterföljande atomvintern. En inte alltför uppbygglig tanke att växa upp till, sanna mina ord.

Så vad är det för tid vi lever i nu – en tid som domineras av fredspristagaren Barack Obamas demokratigödsling världen runt?

Tja, uppenbarligen inser han att det kan vara klokt att ta avstamp ifrån den avskydde företrädaren George W Bush ledarskap, ty det var dennes reaktion på nine-eleven som gav USA krig först i Afghanistan och sedan Irak. Krig vars berättigande visat sig vara högst tveksamma ur folkrättsligt perspektiv. Tyvärr. Jag är den förste att erkänna att vi marinerats med ett effektiv GWB-hat under alla år, och att den processen fortsätter av en välvillig mediekår som fortfarande inte slutat fira Obamas Nobelpris sedan december 2009. Men trots det, jag vill inte hålla med om att vi lever i den bästa av tider vad gäller hur pass förskonade mänskligheten är från krig. Av två skäl.

Låt oss börja med skäl nummer ett.

Vi behöver inte hymla med att Barack Obama fick sitt Nobelpris som en del i en planerad propagandastrategi. Vi vet att den internationellt okvalificerade presidentkandidaten Barack Obama notoriskt framfördes som en ”fredskandidat”, och att lanseringen var både logisk och enkel efter flera års ansträngande ”War on Terror” som fört landet i två krig på bortaplan. Någon faktisk förändring i politiken skulle dock inte ske, men med mördande reklam kan man sälja konserverad gröt, och Barack Obama gav väljarna åtminstone en illusion om att den krigiska politiken skulle förändras. (Jag personligen gick inte på den bluffen, och jag har säkert skrivet om detta i något dåtida blogginlägg)

I denna underbara blommande fredliga tid nådens år 2014 har vi fortfarande krig i Irak och Afghanistan vad Barack Obama än säger. Vi har också varit på vippen att få se en NATO-invasion i Syrien som sannolikt – med rätt regisserade falskflaggor – kunnat rulla vidare ända till Teheran. Israels insatser i Ghaza skall vi inte ta upp eftersom jag inte vill bli anklagad för antisemination…

Däremot kan vi konstatera att det idag precis som den gången i mitten av 1980-talet pågår en rad inbördeskrig eller nationella våldskriser; här kan nämnas Sudan och Syd-Sudan; norra Kosovo (Har jag missat i nyhetsflödet!); Somalia (Nya oroligheter har blommat upp där till stor glädje för alla sysslolösa tjänstemän på Migrationsverket i Sverige); Libyen (där NATO introducerat ”demokrati” i form av hejdlösa klanfejder); Mali (där islamister tagit NATO:s vapen från Libyen över Saharaöknen för att sprida ”Fredens religion” samtidigt som man lämnar ett spår med avhuggna huvuden efter sig); Centralafrikanska republiken. Och som löken på laxen konflikten i Ukraina – resultatet av George Soros kampanj för ”Ett enat Europa till varje pris”.

Och medan Barack Obama står i Washington och självbelåtet försöker lura i hela världen att det tack vare honom aldrig har varit så mycket fred som nu så tar han och hans ministrar varje minsta möjliga chans till att misskreditera och provocera Ryssland, även när det saknas bevis eller inte finns fog för ett dylikt agerande. Är han medveten om riskerna?

Metoderna från Vita husets sida har varit tvivelaktiga och knappast ens effektiva; årets introducerade sanktioner mot Ryssland har slagit tillbaka mot USA som istället ser hur Ryssland vinner nya alliansvänner i kampen mot US-Dollarns envälde inom världshandeln. Om det inte varit för att allt fler allierade till USA nu insett – i synnerhet i skenet av Edward J Snowdens avslöjanden om att USA misstror sina vänner i så hög grad att dessa måste massövervakas – att den forne vännen enbart agerar för ett fåtals intressen (Big Government, Big Banking, Big Business; samma intressenter som förde både Clinton och Bush jr till Vita huset) – skulle vi kanske redan befinna oss återigen i samma akuta situation som rådde under Kalla kriget.

Kanske kan man tillskriva Vladimir Putins ökade andlighet och moraliska väckelse förtjänsten att han agerar mer genom diplomati än genom klassisk aggressionspolitik; något jag knappast skulle tillskriva honom för fem år sedan. Dock har han lång väg kvar att gå innan han är en helt ärlig man – och han lär nog inte hinna med att bli det under sin livstid. Men till skillnad från Barack Obama har han de facto skapat fred där Vita huset sökt krig (d.v.s. Syrien). Putin har tagit ställning för sina allierade, och agerat i sitt eget lands och eget folks intressen i första hand. USA har agerat… utifrån andra intressen.

Michael Snyder påpekar att ett av Barack Obamas tillkortakommande är relationen med Tyskland. Jag håller helt och med om att Vita huset uppvisat en uppseendeväckande arrogans när det gäller bemötandet av kritiken kring massövervakning, men det handlar om betydligt mer än så. Och det är inte bara Tyskland som USA ser som ett mindervärdigt syskon; hela EU betraktar man som en dysfunktionell organisation som inte får hejd på medlemsländernas och parlamentarikernas ständiga ifrågasättande av Vita husets planer. Minns USA:s Victoria Nuland utbrista i ett ” – Fuck the EU!” när man frågade om EU kunde tänkas ha synpunkter på vem som USA utsåg till ny ledare i Ukraina efter den statskupp man nogsamt regisserat för IMF:s räkning.

Nej, jag skall inte bli långrandig och räkna upp fler orsaker till varför Barack Obamas självförhärligande uttalanden bara förtjänar att bemötas med ett ihåligt och cyniskt hånskratt.

Istället ber jag att få anföra ett mer filosofiskt grundat resonemang när jag ger mig på att beskriva skäl nummer två till varför mänskligheten inte alls upplever – vad Barack Obama än beskriver – den fredligaste tiden på vår planet.

Det handlar om själva krigföringen. Om det gällde risken att utsättas för krigets konsekvenser skulle vi nog hellre välja ett annat århundrade än 2000-talet att leva i. Vi skulle nog inte ens vilja leva i 1900-talet. Kanske istället under 1500-talet rent av…!

För svensk del kan vi förvisso notera att 1500-talet inte alls var oblodigt, men jag tar ändå vårt eget lands historia som exempel på den tidens krig. Det svenska frihetskriget ägde rum mellan 1521-1523. Detta krig omfattade under en tidsrymd av två och ett halvt år sex slag; dessa utkämpades i Falun, Brunnbäcks färjeställe, Västerås, Uppsala, Kalmar och Stockholm. Tvivla inte en sekund på att de var blodiga, men den som befann sig ett par mil från respektive slagfält skulle teoretiskt sett kunnat ha skådat intet av kriget. Och de som dödades föll för fiendens pilar. Inte av fjärrstyrda drönare som attackerar utan förvarning som idag…

Jag hoppar över kriget i Livland och studsar ända fram till 1560-talet då Sverige utkämpade ensamt mot flera motståndare ett sjuårigt nordiskt krig. Danskarna härjade som pesten i Västergötland, och ödelade ett antal städer. Dock ville det sig så väl att de blev med tiden sjuka och så svaga att en av mina ridderliga anfäder kunde leda den numerärt svagare svenska truppen till seger i Alingsåstrakten 1566. På ett dygn.

Samma mönster präglade också krigföringen runt om i övriga Europa. Härarna samlades vid någon viktig punkt i landet som skulle intas/försvaras och så började man slåss. De som slogs hade betalt och de som betalade finansierade krigen genom att först beskatta sitt folk (eventuellt i bästa fall betala ur egen ficka) och sedan hoppas på seger med plundringsrätt.

Förvisso har historien beskrivit mäktiga stridsrörelser under alla epoker. Både Alexander den store och Napoleon den lille har härjat på samma mark men under var sitt årtusende. Men det totala kriget uppkom inte förrän på 1900-talet då ett beslut om mobilisering inte längre baserades på vad som fanns i den befintliga skattkistan (samt utifrån vad en seger i kriget kunde erbjuda för prospekt om krigsbyte). Istället hade storbanksfamiljerna nu nästan lika stort inflytande som varje överste och general i den upprättade krigshären.

Första världskriget var de facto ett europeiskt storkrig, men det kom att involvera och direkt påverka alla medborgare på alla nivåer. Genom att man skrotat guldmyntfoten och börjat skapa pengar ur tom luft (på beställning hos de av bankkartellerna kontrollerade centralbankerna) var det nu möjligt för regeringarna att låna till sin upprustning. Bankirerna gnuggade händerna eftersom de lånade pengar till skyttegravarna på bägge sidorna av ingenmansland. Och det är tack vare denna princip om fri tillgång till pengar som USA kunnat hålla Västeuropa rustat för krig mot Sovjetunionen (samtidigt som man också lånade ut eller bistod Sovjet med pengar så att de skulle kunna göra samma sak i Östeuropa, perverst nog!) och sina ”krig mot terrorn”, inklusive Afghanistan och Irak. Staten tar i sin tur betalt genom inflation.

Den som kan sin Bastiat tror gärna på SIPRIS siffror om att alla krig efter 2:a Världskriget reducerat det globala välståndet med 20% mot vad det kunde ha varit idag. Ingenting tyder på att Barack Obama i verkligheten kommer visa att han förstått vad Frederic Bastiat menade med sin berättelse om glasmästaren som lagade sönderslagna fönster. Det enda han förstår är att vara den skådespelare han är, placerad på scenen med välsignelse från Big Banking och Big Business. Det värsta är att han inte ens spelar rollen särskilt bra. De som är bäst på att förställa är faktiskt journalisterna som beskriver kejsarens nya kläder i euforiska ordalag.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Historia, Politik. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Barack Obama trivs med världsfreden just nu… av någon besynnerlig anledning.

  1. Obomba skriver:

    Någon liten hint om vems ärenden Obama går kan man få här:
    http://drlillianglassbodylanguageblog.wordpress.com/2011/01/18/does-obama’s-body-language-bow-to-chinese-leader-hu-jintao-weaken-his-image-among-americans-and-worldwide/
    Och Obamas ärenden verkar även vara Reinfeldts, för inte agerar han i Sveriges intressen.

    • Peter Harold (via mobil) skriver:

      Intressant! Fast att han måste buga sig för att skaka hand med den japanske kejsaren är ju begripligt. Han hade fått gå ner på knä annars…

  2. Ping: När Obamas gloria halkar på sned | Bodil Bergh

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s