Årets viktigaste ”11 september”-tal hölls för exakt 73 år sedan!

[Det här blogginlägget blev längre än planerat så jag har inte hunnit korrekturläsa det. Jag vädjar om förståelse. Behöver gå och sova nu; jag är helt utmattad. Hoppas att ni trots textens längd kan uppskatta det utan att bli lika utmattade som jag… //Peter]

Bästa läsare!

Tillåt mig att stjäla några rader ur ett anförande som hölls i Des Moines den 11 september. År 1941. Alltså för exakt 73 år sedan idag. Det är kusligt hur få ändringar man skulle kunna göra i manuset för att kunna hålla samma tal idag. Ja, med några justeringar. Det här talet finns tillgängligt på YouTube, men inte dess hela längd. Här några axplock ut den första delen av anförandet som förmodligen av utrymmesskäl klippts bort…

It is now two years since this latest European war began. From that day in September, 1939, until the present moment, there has been an over-increasing effort to force the United States into the conflict.

That effort has been carried on by foreign interests, and by a small minority of our own people; but it has been so successful that, today, our country stands on the verge of war.

[…]

If you will look back over the record, you will find that those of us who oppose intervention have constantly tried to clarify facts and issues; while the interventionists have tried to hide facts and confuse issues.

[…]

National polls showed that when England and France declared war on Germany, in 1939, less than 10 percent of our population favored a similar course for America. But there were various groups of people, here and abroad, whose interests and beliefs necessitated the involvement of the United States in the war. I shall point out some of these groups tonight, and outline their methods of procedure. In doing this, I must speak with the utmost frankness, for in order to counteract their efforts, we must know exactly who they are.

The three most important groups who have been pressing this country toward war are the British, the Jewish and the Roosevelt administration.

Behind these groups, but of lesser importance, are a number of capitalists, Anglophiles, and intellectuals who believe that the future of mankind depends upon the domination of the British empire. Add to these the Communistic groups who were opposed to intervention until a few weeks ago, and I believe I have named the major war agitators in this country.

I am speaking here only of war agitators, not of those sincere but misguided men and women who, confused by misinformation and frightened by propaganda, follow the lead of the war agitators.

Nu är vi framme vid den del av anförandet som finns på YouTube och som också kan laddas ner från den sajt som lagts upp för att ära den man som höll talet. Här angriper han den sittande regeringen som redan haft makten under två mandatperioder, och vunnit den tredje gången genom att samla det amerikanska folket inför hotet av den stora världsbranden.

The Roosevelt administration is the third powerful group which has been carrying this country toward war. Its members have used the war emergency to obtain a third presidential term for the first time in American history. They have used the war to add unlimited billions to a debt which was already the highest we have ever known. And they have just used the war to justify the restriction of congressional power, and the assumption of dictatorial procedures on the part of the president and his appointees.

[…]

They planned: first, to prepare the United States for foreign war under the guise of American defense; second, to involve us in the war, step by step, without our realization; third, to create a series of incidents which would force us into the actual conflict. These plans were of course, to be covered and assisted by the full power of their propaganda.

Our theaters soon became filled with plays portraying the glory of war. Newsreels lost all semblance of objectivity. Newspapers and magazines began to lose advertising if they carried anti-war articles. A smear campaign was instituted against individuals who opposed intervention. The terms ”fifth columnist,” ”traitor,” ”Nazi,” ”anti-Semitic” were thrown ceaselessly at any one who dared to suggest that it was not to the best interests of the United States to enter the war. Men lost their jobs if they were frankly anti-war. Many others dared no longer speak.

Jag har markerat med fetstilt. Det visade sig att det amerikanska folket röstade förgäves på president Roosevelt för att slippa få landet indraget i 2:a Världskriget. Minns att detta aförande hölls den 11 september 1941. Mindre än två månader senare attackerades USA:s flottbas i Pearl Harbour på ön Oahu i Hawaii av luftburna enheter tillhörande den kejserliga japanska flottan.

Det hette att det var en överraskningsattack, och det är också så dådet anges på Wikipedia. I själva verket skickades ett telegram till den japanska ambassaden i Washington för att överlämnas till regeringen kort innan attacken påbörjades. Men ambassaden hade problem med att dechiffrera telegrammet, och kunde inte överlämna det förrän attacken var över. Dock hade den amerikanska underrättelsetjänsten redan snappat upp meddelandet och avkodat det.

Det beskrivs som en konspirationsteori att FDR visste om den japanska attacken mot flottbasen, men lät bli att agera därför att en japansk attack mot USA skulle dra in landet i världskriget på samma sida som Storbritannien. Det är helt sant att de japanska operationen planerades månader i förväg, och förbereddes genom att olika enheter skickades ut till området för att hjälpa flygplanen tillbaka till sina baser (efter utförd attack flög man till öar för att tanka). Underrättelsetjänsterna (både brittiska och de amerikanska på Filippinerna) hade de facto fångat upp olika meddelanden (som man lyckades avkoda och översätta).

Vare sig president Roosevelt var ovetande om den förestående attacken eller ej så är det numera ett konstaterat faktum att han ville att USA skulle drabbas. Sedan krigsutbrottet i Europa i september 1939 och fram till attacken mot Pearl Harbour hade Roosevelt och Winston Churchill (först marinminister/krigsminister och därefter premiärminister) utväxlat omkring 2000 hemliga meddelanden, signerade av ”Potus” respektive ”Former Navala Person”. Roosevelt beklagade sig över att hans land (politikerna, medierna, opinionen) var ”isolationistisk”. Churchill svarade att USA måste förmå Japan att angripa landet för att kunna komma in i kriget.

Roosevelt agerade. Och han hade redan försökt. Den amerikanska regeringen skickade under hela våren och sommaren 1941 konvojer med vapen och förnödenheter till Storbritannien och Sovjetunionen, och de seglade på rutter som skulle göra fartygen till enkla byten för tyska och italienska marinen (det var så USA ”drogs in” i Första världskriget). Men tyskarna och italienarna lät bli att attackera, fastän det var allmänt känt att USA trots sin neutralitet sände stora kvantiteter över Atlanten. Till och med vår här ovan citerade talare observerade saken:

To use a specific example; in 1939, we were told that we should increase our air corps to a total of 5,000 planes. Congress passed the necessary legislation. A few months later, the administration told us that the United States should have at least 50,000 planes for our national safety. But almost as fast as fighting planes were turned out from our factories, they were sent abroad, although our own air corps was in the utmost need of new equipment; so that today, two years after the start of war, the American army has a few hundred thoroughly modern bombers and fighters–less in fact, than Germany is able to produce in a single month.

Med andra ord, USA var redan inblandade i kriget mot Tyskland, men inte formellt. Det behövdes någonting mer som övertygade det amerikanska folket. Tyskarna nappade inte på betet. Då fick man hoppas på japanerna.

Roosevelt hade redan utsett Japan som fiende sedan länge (vilket jag bloggat om tidigare, men jag minns inte när). I januari 1941 hade han vägrat att förhandla kring ett avspränningsavtal mellan de två länderna som en medlare tagit fram, och fått godkänt av den japanska regeringen [länk; pdf]. Japan erbjöd sig till och med att lämna sin allians med Tyskland och Italien, och förklarade att erbjudandet kvarstod närhelst USA ville återuppta förhandlingarna!

I mars 1941 deltog USA i en konferens i Singapore där man ställde sig på Storbritanniens och Hollands sida för att erbjuda dessa länders besittningar skydd om japanerna expanderade söder om en angiven linje. USA förklarade att man skulle agera även om inte amerikanska egendomar/områden attackerades vid en överträdelse. Under april månad upprättade man en krigsplan för området, och planen godkändes i juni månad. Detta upplägg utgjorde plan B, ty Roosevelt var övertygad om att Hitler skulle låta angripa hans konvojer.

I slutet av juli började Roosevelt inse att han inte kunde provocera Hitler. Han bad utrikesdepartementet att öka pressen på Japan. Den amerikanska regering fryste Japans finansiella tillgångar i USA samt utfärdade sanktioner (känner vi inte igen detta från vad som sker just nu i USA:s umgänge med Ryssland?!?!). Storbritannien och Holland följde lydigt efter; det enda sättet för Japan att kunna försörja sin industri och näringsliv med förnödenheter skulle bli att expandera i områden som låg på fel sida om den uppsatta gränsen. Det var nu bara en tidsfråga innan kriget skulle bryta ut. Eftersom USA hade fullständiga möjligheter att läsa de japanska meddelandena visste man att Japans regering var helt ärliga i sina förhandlingslöften. Men Roosevelt gav dem kalla handen. Det måste bli krig. Och Japan måste utdela första slaget. För att provocera den blivande fienden flyttades den amerikanska Stilla havsflottan från San Diego till Hawaii för att bli mer lättåtkomligt för det japanska bombflyget.

Det amerikanska folket hölls mer eller mindre okunnigt om regeringens avsikt. Så för dem kom nog attacken som en chock. Men det enda som kom som en överraskning för president Roosevelt var omfattningen på skadorna. Den japanska attacken hade varit synnerligen effektiv. Men han fick som han ville. Och därmed var USA med i det som sedan 1945 kallats för ”det sista världskriget”. Jag håller tummarna för att det förblir så, men jag skulle inte vilja sätta en stor slant på det.

Talaren som varnat för det amerikanska inträdet i 2:a Världskriget var den berömde piloten Charles Lindbergh, samme man som blev världsberömd för världens första soloflygning över Atlanten. Hans far, en f.d. kongressledamot, var mer än väl insatt om hur landet fungerade. Charles Lindberg tog upp sin faders värv att försöka hindra den ödesdigra utvecklingen. Förgäves den gången. Men låt oss lyssna igen på vad han sade, och låt oss ta vara på varningen. Världen är egentligen inte så värst annorlunda idag jämfört med 1941. Eller 1939.

Vem behöver TV-filmer när verkligheten är fan så mycket obehagligare…?

Hälsar eder Peter Harold

OBS! Buropen är inte riktade mot talaren, utan publikens uttryck för aversion mot dem han talar om. Hela talet kan läsas här.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Historia, Politik. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Årets viktigaste ”11 september”-tal hölls för exakt 73 år sedan!

  1. Ping: False flag (1) | Jan Millds blogg

  2. Benny H skriver:

    Ja man känner igen hur som du säger USA agerar i Ukraina idag. Man anklagar Ryssland för expansionism för att dölja sina egna expansions och krigs-planer. Man ljuger t ex om Krim som ju hållit TRE folkomröstningar för att slippa tillhöra Ukraina 1991, 1994 och nu 2014. I alla dessa omröstningar har en stor majoritet röstat för att lämna Ukraina till förmån för Ryssland. Påståendet om att ryssarna stressat fram nationsbytet på Krim i våras är ännu en av de lögner som media pådyvlar historiskt okunniga. Till saken hör också att Chrustjov inte ”gav” Krim till Ukraina utan det var ukrainska SSR som skulle administrera Krim rent byråkratiskt inom Sovjet. I omröstningarna på 90-talet struntade Ukraina i att följa Krimbornas vilja.

    • Peter Harold skriver:

      Ja, och Michail Gorbatov insisterade också på att Krim skulle återföras till Ryssland, så frågan var ju onekligen uppe i debatt flera gånger. Frågan är bara hur man skall kunna utbilda folk för att kunna se genom flödet av lögner? Till och med vår utrikesminister borde ju veta detta. Eftersom han inte tar hänsyn till historiska fakta är det uppenbart att han agerar för någons intressen.

      Jag har hört att man lade till ryska provinser till Ukraina för att försöka blanda ut den ukrainska nationalism som hotade att skapa ett utträde från Sovjetunionen.

  3. Finskan skriver:

    I Finland har man ett ordspråk att man springer med huvudet som tredje ben och det är just vad Carl Bildt har gjort hela sitt liv.

  4. Cello Jr skriver:

    Tack för att du uppmärksammar America First Committee. En av mina favoritorganisationer!

    • Peter Harold skriver:

      Tro mig, man hittar så många guldkorn i historien att det är nästan rörande. jag börjar faktiskt förstå varför våra makthavare sätter historieundervisningen på undantag. Det finns hur mycket som helst att lära sig ur/av historien – lärdomar som skulle kunna sätta käppar i hjulet för våra makthavare.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s