Svenska folket må icke småtycka av sig själva – Per Svensson rasar mot avvecklingen av kulturredaktionerna.

Bästa läsare!

Med lite av min perifierisyn har jag noterat att kvällspressen (Kvällsposten och GT) tydligen skall skära ner på sina kulturredaktioner. Jag är inte helt insatt i om det rör sig om att man avskaffar respektive tidnings egenavlönade kulturredaktör och skall klippa och klistra material från modertidningen Expressen, eller om det handlar om att kultursidorna utgår helt och hållet. Jag har givetvis synpunkter på detta, men först börjar jag med att citera en av de kultursnobbar som reagerat kritiskt på detta, nämligen en tidigare kulturredaktör på dessa tidningar – Per Svensson. Han skriver i Sydsvenskan:

Mitt vemod bottnar också i minnen från de år vid mitten av 80-talet då jag var med om att återskapa Kvällspostens kultursida. Den hade lagts ner på 70-talet av en ledning som trodde sig vara i fas med framtiden och därför visste att tidningsläsare inte längre var intresserade av kvalificerad opinionsjournalistik utan i stället ville småtycka själva.

Per Svensson sätter ord på det jag ser som det rimligaste skälet till att tidningshusen bantar bort kulturredaktionerna när pengarna tryter; ordet är ”opinionsjournalistik”. Ur detta koncept har vi en utväxt som kallas ”agendasatt journalistik”. Jag är absolut inte rätt person att prata om teknikaliteterna kring dessa begrepp, för det förväntas man bara lära sig om man studerat på ett modernt universitet (d.v.s. en högskola som köpt bättre status av X antal statsråd). Min tolkning av ordet ”opinionsjournalistik” är att det rör sig om åsiktselitens ”stortyckande”, formulerat på ledarsidor, kultursidor, i recensioner och kolumner samt krönikor. Och för att ge stöd åt dessa opinionsbildande texter tvingar redaktionen övriga journalister som är inriktade på nyhetsbevakning att skriva sina reportage med en vinkel som passar det som sägs på de sidor med ”opinionsjournalistik”.

Faktum är att all denna fostrande ”opinionsjournalistik” som sköljt över läsarna via den maniskt politiskt korrekta papperspressen under de senaste årtiondena nog är den största anledningen till att vi läsare anser att ett reklamblad från ICA, Willy eller Coop har större trovärdighet än en kvällstidning. Vi vill inte betala för att bli förolämpade av Åsa Linderborg, Ossian Cantwell, Göran Greider och alla andra sprättar med ego som endast kan härbärgeras i en utrymd Zeppelinarhangar.

Sett ur detta perspektiv har jag svårt att sympatigråta med Per Svensson i Sydsvenskan. När han citerar kulturchefen Frida Boisen som uppger att tidningarnas kultursidor på nätet inte attraherar läsare så besannas en stark misstanke. På någon statistiksajt kunde jag härom året se att en kulturartikel på Aftonbladet hade fått färre besök än en av mina egna bloggposter. Med andra ord – Aftonbladetartikeln hade knappt lästs av någon alls efter en vecka. Ändå var den signerad av ett icke helt okänt namn som jag nu har förträngt.

Jag vill inte gå så långt att jag vill påstå att svenskar är ointresserade av kultur. Men jag har dock gjort den iakttagelsen att ”kulturen” skildras på ett sätt i gammelmedierna som kanske inte ligger vanligt folk i smaken. Kanske inte ens finsmakarna heller för den delen. Tonen är ofta mästrande. Kulturspalterna är också mycket av ett forum för inbördes beundran (eller inbördes prestigekamp).

Det finns också regelbundna inslag av fördumning; idag kan vi på DN:s kultursida läsa att en papegoja vid namn Flit valt ut sin favorit till årets mottagare av Nobelpriset i litteratur. En rad andra fängslade djur (från Kolmården?) har tillfrågats om sina Nobelfavoriter, och svaren redovisas i ett bildreportage på 16 rutor. Visst, jag har fått indikationer att en ordinär partikongress för Miljöpartiet låter som och luktar som Apberget på Skansen, men jag tvivlar på att reportaget med djur som väljer Nobelpristagarfavoriter var gratis för DN. Frågan är om det ens tillförde något. Dessutom fick ju djuren bara ”välja” utifrån kandidater som journalisterna (eller ”journalisterna”) själva skrivit på skyltarna. Och självfallet inkluderades det ständiga gnället om att det är alldeles för få kvinnor som fått litteraturpriset. Sen så avrundar man med en expertpanel som i huvudsak säger att de inte vet vem som kommer att få priset.

Suck, det kändes som att jag slösade bort flera värdefulla minuter av mitt liv under mitt besök på DN:s kultursida, samt trefaldigt så lång tid att skriva denna post. Sorry för att jag även slösade bort även din tid, käre läsare.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Litteratur, Medierna. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Svenska folket må icke småtycka av sig själva – Per Svensson rasar mot avvecklingen av kulturredaktionerna.

  1. Majsan skriver:

    Få se …. jo jag läser nog lika lite kultursidor som sportsidor. Båda av samma anledningar, det skrivs just inget om det jag är intresserad av. Kulturfånarnskribenterna är alldeles för Fjollträskiga och det är väl bara Sportfånar som faktiskt läser sportsidor. TV då … jag förmodar att man får en del kultur i sig i från dokumentärer om hur man gjorde förr och om andra länder, det gillar jag skarpt. Sportkanalerna har vi inte ens rattat på plats, så sport ligger alltså lägre än kultur.

    • Peter Harold skriver:

      Då har vi nog samma TV-smak. Väldigt kul att kolla dokumentärer. Fast det märks att jag börjar bli medelålders eftersom jag sitter och kommenterar sakfel i programmen på ett ljudligt sätt. 😉

  2. Hans Jonsson skriver:

    Bäste Peter,
    Du slösar aldrig min tid. Jag läser din spalt varje dag, den ger mig hopp om att inte alla svenskar förlorat förståndet.

  3. Sofia skriver:

    Hur överleva i NWO-diktaturen?
    Kanske kan vi få tips av Vaclav Havel. I sin bok ”Living the Truth” beskrev han i kapitlet ”The Power of the Powerless” vilka överlevnadsstrategier vanligt folk hade under den kommunistiska diktaturen.
    http://s3.amazonaws.com/Random_Public_Files_/powerless.pdf

  4. Anna skriver:

    Postar mitt svar till föreningen Makalösa föräldrar angående mitt tips till föreningens ordförande sophia Lövgren, som jag tyckte borde kontakta regeringen om den akuta brist på bostäder som drabbat Stockholm. Just pga politikerna och inte för att det helt plötsligt blivit en massiv babyboom de senaste 10 åren eller så… Samordnaren är en hyvens kille som gör sitt deltidsjobb bättre än någon hade kunnat önska. Han har huvet på skaft. Han har inte heller ett heltidsjobb även om han skulle önska. Det är nämligen så det blir för även den bästa ensamföräldern av i dag.

    Men det skiter väl ni i, så länge ni har det bra. De flesta av er har ju troligtvis opponerat sig emot den nya regeringens beslut om höjt vårdnadsbidrag istället för en allmän höjning av barnbidraget. Orättvist! ??????

    Sopor. Det är det enda ordet jag vill slösa på såna som tror att sånt är ”orättvist”.

    Jag skickade en länk till det svar på bostadsfrågan som Sverige behöver och har behövt rätt länge. Något som resten av europa använder sig av, förutom Lettland och Tjeckien (om jag minns rätt) och självklart FINA Sverige. Poltiker borde fokusera sig på den här frågan om man nu säger sig vilja lösa ”bostadsfrågan”. http://www.fastighetstidningen.se/dags-for-social-housing-i-sverige/

    Mitt mail: Halloj!

    Jag är tämligen politiskt hemlös. Jag röstade på Framstegspartiet och har nog gjort en hel del för att vinna mark för SD, men SD är ett renodlat ”manligt” parti som inte alls vill ha att göra med ensamstående kvinnor med ensamt ansvar för barn. FI med dess starka övertygelse att invandrarna är de enda som tar mest stryk, menar självklart invandrarKVINNORNA- medans de också totalvurmar för islam- är det partiet som BORDE varit de som skulle uppmärksamma kvinnor och familjer som min. Men de är om möjligen ÄNNU mer fientliga än SD ifråga om såna här frågor gällande den riktiga underklassen bestående av en förälder utan vare sig fast anställning eller hög lön.
    Bara ¨så du kan förstå att jag saknar politisk hemvist helt och hållet. Eftersom jag har barn av blandras är jag icke heller välkommen i svenskarnas parti såsom fullfjädrad medlem. Bara välkommen som stödmedlem.

    Jag kan faktiskt inte sätta ord på det här fenomenet Sverige har skapat. Är inte min verklighet (och min sons självfallet) egentligen det absoluta utanförskapet någon kan falla under, per definition?

    Sverige- det mest jämlika landet i modern historia. Eller en mardröm utan ände för de som inte passar in någonstans i normen?

    Jag hade nog hellre sett att bli spottat på i Italien under Benito Mussolinis guldålder.

    Då hade man åtminstone haft sällskap av någon som också blivit spottad på. Och fått kramar från likasinnade.

    aja, skitsamma. Vad kan man egentligen förvänta sig av ett samhälle där folk spyr galla över att det är ”orättvist” att barnbidraget inte höjs för alla, och istället höjer vårdnadsbidraget för ensamstående?

    Det är så att man bara vill dö. Jag vill dö och vakna upp i en bättre tidsålder. Svenska folket är verkligen helt skrämmande egoistiska och förtjänar skit. Jag önskar verkligen livet ur de allra flesta skitmänniskor som tar allt för givet. ”Orättvist”?

    Hur faan kan någon med fast lön, fast relation och som har ett fullgott hem, åka på semesterresor varje lov, ha en partner som delar ansvaret för barnens uppväxt- ens en gång anse att de har rätt perspektiv på

    vad faan som är ”orättvist”???

    Jag önskar att de får Ebola.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s