Den provocerande konstens osäkra framtid?

Bästa läsare!

Jag är faktiskt inte alls förvånad över att så många i min bekantskapskrets är irriterade över den offentliga vagina- och analpluggskonsten. Ja, det handlar i dessa två exempel om graffitimålaren Carolina Falkholt samt den amerikanske skulptören Paul McCarthys nu omtalade uppblåsbara ”julgran” på Place Vendôme som mer klarsynta parisare punkterat.

Det finns nämligen två saker att säga om saken: Det ena är att den offentliga förvaltningen bör tänka till två gånger innan man beställer konst på skattebetalarnas bekostnad. Det andra är att man bör acceptera att folk blir förbannade över provocerande konst; ensidiga försvarstal för konstnärens räkning är ju kontraproduktiv – om folk inte får bli förbannade över provokationer så har ju konstverket förlorat sitt syfte, och då blir konstverket inte ett föremål för betraktelse och reflektion, utan istället ett politiskt dekret från beställaren (i det här fallet den offentliga myndigheten). Och eftersom det offentliga är inblandat är ägarprincipen inte relevant, enligt min mening (not till libertarianska kollegor).

I fallet med McCarthys ”Tree” som ställdes upp i Paris så har konstnären tydligen erkänt att hans installation bara var ”ett skämt”. Jag har bara läst allmänt om honom, men det tycks mig som att han ritat av en s.k. analplugg (sexleksak) och presenterar den som en stiliserad julgran för att se ifall Paris kommunförvaltning inte begrep vad han gjorde. Och det verkar som att de inte förstått vad de i verkligheten gav tillstånd till.

Kanske är det just därför som Parisborna reagerat så skarpt – de känner sig förolämpade över att deras folkvalda inte begrep att konstnären förolämpade politikernas omdöme och parisarnas smak.

Jag personligen ansåg att det måste vara alltför otroligt att beslutsfattarna i Paris inte begrep vad de hade att förhålla sig till, men då jag visat fotot på den udda ”julgranen” för pålitliga människor i min bekantskapskrets har inte alla förstått vad föremålet föreställer. Snarare har reaktionen varit att man tyckt att installationen bara är ful innan jag gett dem en ledtråd. Sålunda kan jag dra slutsatsen att analpluggar inte är någonting som ligger och skräpar i svenska nattduksbord i någon större mängd. Och nej, man använder inte analpluggen för att stoppa diarréer.

Konst kan ha många syften. Och konst kan tas emot på lika många sätt som det finns betraktare. Det är nog inte så underligt att det kan uppstå kontroverser. Men man kan fråga sig hur framtiden ser ut för den provocerande konsten. Vad händer om graffitivaginor och uppblåsbara analpluggar inte längre upprör? Ja, onekligen skulle konstnärerna bli frustrerade. De skulle tvingas till att ta nya grepp, jaga efter ännu starkare tabun.

Det är här konsten går lite fel, anser jag. Jakten på provokation gör konstnären till något av en våldsverkare. Och jag förstår inte varför en konstnär skulle ha högre moraliskt anseende än en annan vanlig medborgare som får för sig att uttrycka sig på ett provocerande sätt. Samtidigt kan vi konstatera att i andra kulturer går det hur bra som helst att paradera med könsfigurer eller att pryda offentliga rum med dessa. Ja, man bygger till och med tempel fyllda med objekt och bilder som vi skulle kategorisera som obscena. Det krävs minst att man är en taliban för att vilja förstöra dessa platser. Reagerar vi som vi gör i vår kultur för att vi vill bli provocerade? I så fall är konstnärerna lyckligt lottade.

Jag har en känsla av att den provokativa konst som enbart spelar på sexualtabun kommer gå en osäker framtid till mötes på lång sikt. Möjligtvis kan vi få se fler inslag av exkrement-konst eftersom provokativa konstnärer gärna tar genvägar för största möjliga sensation. Men en dag kommer inte ens bajskorvar på guldfat att uppröra. Och i längden kanske konsten triggar fram intolerant lagstiftning. Vilket jag inte kan applådera.

Det verkligt provokativa idag skulle nog vara att framställa en bild där en flicka och en pojke i tolvårsåldern smeker varandras könsorgan och är inbegripna i ett häftigt kyssande. Det intressanta är att lagen sätter stopp för en sådan bild, men ändå förekommer dylika situationer i verkliga livet hos erotiskt försigkomna ungdomar. För den som själv varit med om denna typ av ung romantik skulle en dylik staty kanske väcka varma minnen till livs under en generad rodnad på kinderna – för andra handlar denna syn om att fortast möjligt vräka omkull konstverket så att det går i bitar.

Vi ser samma sak när TV-kanalerna redigerar journalfilmer och tar bort scener där barn badar i havet därför att man inte använde badbyxor och baddräkt på 1950-talet i samma utsträckning som idag. Det oskyldiga har blivit en synd (naturbad), och synden har blivit en dygd där kritiken betraktas som hat (väggvaginor).

Det är ett faktum att konst under stundom inte kan beskriva vare sig den nakna verkligheten eller vissa fantasier på grund av lagen, men däremot tillåts manifestera sig genom jättevaginor presenterade i en psykedeliskt färgsättning för 12-åriga skolungdomar. Att begrunda denna problematik för konsten är faktiskt intressant. Kanske en lösning vore att betrakta konst som ett verktyg för att presentera det estetiska i livet istället för ett verktyg för att göra folk förbannade? För när jag vill se konst vill jag att den skall tala till mitt hjärta och min själ, och inte till mina nävar.

Den provocerande konsten har dock ett existensberättigande. Det har Dan Park visat betydligt bättre än Carolina Falkholt.

Hälsar eder Peter Harold

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Stadsliv, Udda sex. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Den provocerande konstens osäkra framtid?

  1. Anna skriver:

    Fy fan vad du e bra!

  2. Magnus skriver:

    Håller helt med. Eftersom dagens kultur- och medieklimat (och humorklimat) bygger så starkt på igenkänning och att visa upp en slags blek ”fördomsfrihet” – inte på att man förväntas tänka eller komma med en respons utifrån sitt eget omdöme -.så blir det väldigt känsligt för somliga med en negativ, kritisk reaktion på konstverket, sketchen, boken, utspelet. Det ses som att du har tagit avstånd från personen/personerna bakom, eller att du högmodigt hatar och kränker dem och deras publik. Att konstnären eller politikern skulle kunna sätta sig på sin publik eller sina köpare vägs däremot aldrig in.

    Vi har fått en slags norm att alla måste stå på knä för den som för tillfället spelar rollen av certifierad utmanare. Och det är klart att det desarmerar både konst, litteratur, offentligt samtal, satir och humor. Jämför Hasse & Tage, Jacques Tati, Mel Brooks eller Cornelis Vreeswijk, som faktiskt förde en öppen dialog med sin publik, med dagens trötta igenkännings- eller prutthumor, som det anses obildat att ifrågasätta.

    Och ja, Dan Park problematiserar det här på ett mycket bättre sätt än Carolina Falkholt eller ”Full patte”-gänget hos SVT.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s