Huvudstadens något mörkare framtid – en opolitisk profetia…

Bästa läsare!

Mörkret lägger sig över Sveriges huvudstad.

Nej, det här blogginlägget handlar inte enbart om att den rödgröna majoriteten tagit makten över kommunfullmäktige tillsammans med de lokala radikalfeministerna. Mycket har redan sagts om denna tragedi, och jag har bara en ytterst marginell reflektion om saken. Skall jag ta den reflektionen först? Ok…

Under Nynäsvägen i Stockholm finns en gång- och cykeltunnel där stadsdelsförvaltningen  – under det borgerliga styret – lät ta bort den vanliga tunnelbelysningen från 1960-talet  och ersätta denna med en indirekt belyst mjölkfärgad glasvägg från tunnelände till tunnelände. Helt klart ett lyft, och nu kunde våldtäktsmännen få en bättre bild över sitt byte och droghandlarnas kunder fick nu äntligen se vad det var de egentligen köpte. Man blir inte hög på oregano, om man säger som så. Man måste allra minst spetsa den med salvia…

Efter den första vintern kunde man notera att det borrats massor av hål i alla dimmade glasskivor. Förklaringen kom i lokaltidningen Söder om Söder (som inte heter så, men ni som bott i området vet vad jag talar om och delar säkert min aversion mot namnbytet).  Det var så att glaset hade frusit sönder, hette det. Tro mig, alla dessa hål var från borrar. Det är möjligt att något glas spruckit, men att borra sönder de andra, och sätta fast fula masonitskivor, det kändes extremt korkat. Och så där såg det ut i några års tid fram tills nu när maktskiftet i stadshuset inträfade…

Bara någon vecka efter valet ändrades miljön. ”Snart kommer du att få se någonting annat här” stod det på upptejpade anslag från kommunen. Jodå, vi såg redan förändringarna. De sönderborrade glasskivorna var borta. Masonitskivorna hade naturligtvis varit bortrivna sedan länge (resultatet av ett spontant medborgarinitiativ, så att säga), men nu var väggen och ljusarmaturerna blottade. Nästa steg i förändringen blev… ja, ni behöver inte anstränga er med gissningar. Självklart fylldes de ytorna av klotter. Och av lapparna från kommunen med löften om förändring kan man blott finna rester av maskeringstejp. Men det här är bara en parantes.

Nej, det jag egentligen ville berätta om handlar om äkta mörker.

Som jag redan berättat jobbar jag med en ny roman (när jag inte är upptagen med att tjatta med min ”älskarinna” som ligger 3/4-dels natt före mig) som utspelar sig i Stockholm under 1890-talet. Det är lite svårt att förställa sig hur där ser ut om aftonen när Aleksandra Hagström möter sin mördare vid Kungsholmen en mörk afton i slutet av mars månad och rusar ut på Riddarfjärden i ett fåfängt flyktförsök. För hur mörkt var det i Stockholm om kvällen på den tiden? Det försöker jag som författare skapa mig en bild av.

Den första källan till denna kunskap är faktiskt ganska given. De flesta har väl sett konstnären Gustaf Carlemans målning ”Eldkvarn brinner” från 1878. Anläggningen brann på kvällen den 31 oktober.

SB_Eldkvarn_1878 

 En målning är knappast lika autentisk vittnesmål som ett fotografi, men å andra sidan är det någon inte säkert att någon offrade plåtar för att fotografera mörker på den tiden. I skenet från den stora kvarnen där den röda hanen slitit sig ser vi gamla lasarettet nästan som i dagsljus (fast varför är fasaden närmast den brinnande kvarnen lagd i skugga?). Vi ser också att (vad jag tror är) Skinnarviksberget bakom den södra mälarstranden är belyst i matt ljus; var det verkligen så? Vilken ljuskälla Eldkvarn måste ha varit i så fall! Särskilt mycket månljus kan det inte ha varit; det rådde knappt kvartsmåne denna afton.

Jag misstänker att Stockholm anno 1891 knappast kan ha varit den orgie i ljus som vi har idag. Vi kan tänka bort alla neonskyltar och upplysta skyltfönster. Vi har inte de vita och gul-orangefärgade pärlbanden som löper längs trafiklederna. Inga idrottsplatser med artificiellt dagsljus.

Däremot fanns det ljuspunkter här och var, flammande lyktor uppsatta utanför privatbostäder eller på sådant avstånd att de åtminstone fyllde en funktion som fyrar för den djärve nattflanören. Jag gissar att det fanns ett belyst stråk längs Kungsträdgården, denna allmänna samlingsplats kring vilken en rad etablissemang var lokaliserat. Givetvis också längs Strandvägen så långt som denna var bebyggd. Och längs Västerlånggatan och Nygatorna som var genomfartsleder och som patrullerades av kaskförsedda konstaplar.

Jag föreslår den som har lust att ta sig upp på Skinnarviksberget en tidig afton i vinter och beskåda det mäktiga ljushavet runt Riddarfjärden. Det skulle vara intressant att se hur pass mycket ljus man kan mäta upp nu, och jämföra med en mätning om 25 år. Jag tror att det totala ljusflödet kommer att minska. Inte för att staden kommer att krympa eller att ljuskällorna blir färre. Utan snarare därför att ljuskällorna kommer bli smartare i framtiden.

Framför allt är det gatubeslyningens utseende som kommer att förändras. Ny teknik, företrädesvis LED-lampor eller deras efterkommande ljuskällor, kommer att släckas eller dämpas när trafiken upphör. Sent om natten skulle vi kunna se en puls av ljus vandra längs Norr Mälarstrand kring den ensamma taxin som återför en försenad festprisse tillbaka till sitt hem ute i Brommastaden, för att sedan slockna till ett svagt ljusdis innan nästa fordon dyker upp. Jag har faktiskt sett en liknande ”intelligens” i ett bostadshus där trappbelysningen tänds för varje våning först när någon befinner sig där.

En annan förändring som redan ägt rum i det tysta är att vi sällan ser de röda döende lamporna längre. Det beror inte enbart på att väg- och gatuhållarna är kvicka på att byta ut dessa, utan faktiskt på att de moderna halogenlyktorna inte längre förlorar sin vita färg när de åldras.

De rödfärgade lyktorna – påminnande om att även maskiner möter döden – är en del av mina barndomsminnen, återupplivade blott när jag åker om natten genom något småsamhälle där man fortfarande har den gamla tekniken i drift. Ett annat numera nästan helt svunnet inslag i gatubilden är de krökta ventilationsrören som stod invid gatorna och släpte ut ånga om vintern. Varför försvann de? Det enda jag vet är att vår omgivning är i ständig förändring.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Stadsliv, Teknik & forskning. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Huvudstadens något mörkare framtid – en opolitisk profetia…

  1. K. E. Babb skriver:

    Vi blir alltmera likt vårt ärorika broderland Nordkorea.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s