Dumma lärare.

Bästa läsare!

Jag kände mig lite förundrad när jag råkade kolla på SVT:s Rapport och fick höra att den svenska skolan befinner sig i en kris. Elevernas kunskapsnivåer sjunker. Dramatiskt. Och ingen ljusning kan skönjas. Enligt OECD. Ett tecken på detta är att man måste skriva korta meningar. Men fler. Frekvent punktuation. Fåordigt. Blir komplicerat. Annars.

Ok, lite allvar här nu.

Ja, den svenska skolan är redigt uppfuckad. Jag har två huvudspår, och båda visades visuellt upp av SVT Rapport. Första exemplet var bilden från ett svenskt slumpmässigt utvalt klassrum. Man filmade en bänkrad från en – som jag misstänker representativ skolklass i mellanstadiet – där jag inte kunde identifiera någon av eleverna med svenskt etniskt ursprung. Redigeraren lade till en sekundlång bild med ett svenskt barn som skymtade mellan två andra elevers axlar. Nej, jag är inte ute efter den stora rasistförklaringen till varför elevprestationerna sjunker, ty det handlar inte om hudfärgen på eleverna, utan om deras enskilda och under tid sammantagna förmåga att tillgodgöra sig kunskapsintaget. Här spelar faktorer som tid i landet, exponering för språk och kunskap samt pedagogik in. En elev som flyttar till Sverige som 12-åring kommer inte vara lika bra rustad som en infödd elev ifråga om språk, utan att det för den skull är en hopplös uppgift. Det förklarar i alla fall en del av det sjunkande resultatet.

Den andra bilden som SVT Rapport presenterade, och som leder mig till rubriksättningen här ovan, är att virket på svenska lärare inte är som förr. Vi fick dels höra en något äldre lärarinna säga att hon nästan skämdes över att uppge sitt yrke. Och så fick vi höra en annan lärare, en folkskolelärare vid namn Gustav Fridolin, mässa lillvuxet. Han menade att vi haft både socialdemokratiska och borgerliga skolpolitiker som misslyckats, men försökte påskina att det nu äntligen fanns hopp om ett trendbrott i och med att han skulle ta i på allvar med skolans problem.

Jag kunde inte låta bli att sprida mina iakttagelser till Lilla Fröken Harold. Även om läget inte är helt hopplöst för hennes egen del så är det ett faktum att inte alla lärare kan förklara för eleverna de ämnen som man lär ut. Ibland måste hon istället be en klasskamrat att få saker förklarade, och oftast har klasskamraten den förmågan.

Om vi tar fasta på vad den äldre lärarinnan sade i TV om lärarnas låga status så blir min förklaringsmodell denna: Statusen har sänkts medvetet av socialisterna för att pedagogiska medelmåttor skall kunna komma in i branschen. Med detta kommer människor som inte drivs av viljan att ge barn kunskap, utan istället söker sig till läraryrket för att kunna försäkra sig om att barnen exponeras för korrekt värdegrund. Alltså politisk indoktrinering. Jag tycker att Gustav Fridolin är ett alldeles ypperligt exempel på den sortens människor som anser att valkampanjen börjar redan i förskolan, dessa odrägliga ideologiska spridare av anti-kunskap.

SVT Rapport visade sanningen i bild, men man sade nog en hel del annat i ord som lämnar mycket i övrigt att önska ifall man ärligen vill rädda den svenska skolan – och därmed det svenska samhället – från en obehaglig undergång.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Dumma lärare.

  1. Anonym skriver:

    Hehe. Min 7- årige sons lärare är från Chile. Jag har sett tavlan hon skrivit på efter lektionerna. Senast hade de lektion i svenska som är ett av ämnena hon undervisar i. ”Visa fåglar flytar” stod det. Längst ner hade hon skrivit ”Ha en trevlig höst lov” . Ja, vad ska man säga om det…? Rektorn på skolan hävdar att hon är behörig lärare. Jag hävdar annorlunda och har informerat Skolverket om detta, vilken jag hoppas utreder saken närmare. Vidare har rektorn beskrivit mitt ifrågasättande som att det är något jag UPPLEVER. Hmm… Skolan har verkligen problem. Du slår huvudet på spiken: Det enda skolan anser är viktigt är att barnen lär sig rätt värderingar. Resten är sekundärt. Politikerna har verkligen skapat motpoler där de väl besuttna föräldrarna kan betala för kunskap som verkligen är kunskap och inte hjärntvätt…

  2. Anna skriver:

    Skrev från telefonen. Det var jag som pep.

    /Anna

  3. Läsare skriver:

    Robert Lindsay är en superliberal, bor i Ca, USA och har varit lärare i ghettskolor. Han skulle aldrig göra om det. Varför frågar du inte Robert Peter H? Gör det!

    http://robertlindsay.wordpress.com/

  4. Anna skriver:

    Jag har suttit här och skrivit av mig. Skickade sen in det till avpixlat. Klistrar in det här också om någon ids läsa hela romanen…

    Hej Redaktionen
    Bifogar min berättelse som kanske inte passar in under kategorin ”Nyheter”, men som kanske får plats någon annanstans? Jag använder inte twitter eller ”fejan” och försöker därför helt enkelt skicka den till er…
    Jag vet inte hur det blev så här egentligen, vet inte om jag har blivit tokig av allt som jag fått uppleva de senaste åren eller om jag hamnat här på grund av att jag varit tokig hela tiden. Det är egentligen sak samma. Faktum är ändå att jag hamnat i en omöjlig situation och varför eller hur är egentligen ointressant då det primära för mig är att nå ut till fler som känner igen sig, i förhoppning om att få känna sig lite mindre galen…

    Jag lider av sviterna från PK-sjukan. Jag drabbades år 2007 då jag oförhappandes (faktiskt var det så, men vill inte gå in närmare på saken av hänsyn till andra) fick en härlig liten son. Livet tog en helt annan vändning. Jag hade vid tidpunkten blivit antagen till en utbildning inom IT-teknik då jag bestämt mig för att ”göra slut” på tillvaron som undersköterska som innebar skiftarbete vilket i sin tur medförde att jag sällan kunde gå ut med kompisar och träffa killar, ja göra allt sånt som kontorsnissar gjorde hela tiden. Det är rätt trist i längden att aldrig få känna den där befriande känslan på fredagar, att nu hade man en ledighet att se fram emot. Alla dagar är liksom likadana för den som arbetar i skift på rullande schema. Det enda man blev upprymd över på helger var att se fram emot ob-tillägget när lönen kom. Hursomhelst- sonen kom och jag bodde i en etta på 25 kvadratmeter, hade trevliga grannar som jag tom umgicks med i huset. Eländet med PK-sjukan började när jag bytte lägenhet till en större då jag fick bråttom iväg. Jag ringde hyresvärden, som meddelade att de tyvärr inte hade någon större lägenhet för tillfället. Jag ringde runt till andra värdar men där var det likadant. Jag annonserade då på lägenhetsbyte.se och fick inget möjligt byte till samma område.

    Det slutade med att jag tog en ”mellanlandning” till en större etta i stan då jag tänkte att med den attraktiva adressen (knivsöder) skulle jag få bättre utgångsläge att byta till en 2-rummare eller större. Sagt och gjort- jag bytte till 34 kvadrat på söder. Grannarna där var underbara, men det var fortfarande för trångt. Tanterna inom barna”vården” var helt underbara och de hjälpte till med mycket. Jag insåg senare vilken bjärt kontrast dessa tanter var, till hur de andra socionomerna var dit jag senare skulle hamna. Södermalms stadsdelsförvaltning är den bästa att tillhöra såsom ensamstående förälder. Eftersom jag bara hade bott i stan eller närförort (till stockholm alltså) visste jag inget om hur det var att bo i en förort. Men som sagt- jag var desperat efter större och gjorde det jag trodde var det enda rätta. Jag bytte min etta på knivsöder till en stor 2 rummare i Bagarmossen. Det skulle jag inte ha gjort. Det var nu jag hamnade i offerkoftan, vilken jag ofrivilligt hade fått på mig.

    Det var nämligen så att det på ena sidan av lägenheten löpte en loftgång på vilken grannen måste passera för att komma in i sin lägenhet. Jag tänkte att det var ju bara en familj som behövde passera så det var säkert inget större problem. Det visade sig dock att grannen hade 8 barn varav några av de var så kända av polisen att våra konfrontationer medförde att jag och sonen fick beviljat en förtur till annan lägenhet eftersom värstinggrannarna hade uttalat hotelser mot oss (sonen var då bara ett år) bajsat utanför vår dörr och stått mitt i natten och bankat på vår dörr så att polisen fick komma dit, samt störningsjour. Grannarna gjorde så här efter att jag sagt till de att inte stå och mecka med sin moppe med motorn påslagen, utanför mitt fönster, på loftgången, samt var jäkligt provocerande då de satt på mina utemöbler och rökte osv och svarade mig ungefär att ”så här ärrrr de i bagarrrrmossen- passarrr de inte så stich härrrifrån”. ”Vi har alltid gjort så härrr”. Stockholmshem kommenterade detta med att ”Ja, vi har på stockholmshem tagit upp det här med att starta upp en fritidsgård för ungdomarna. De behöver ju ha någonstans att vara”. Inget medlidande alls med de som utsätts för deras hot och trakasserier. Nu hade jag börjat ana hur det var att leva i en förort till Stockholm. Nu var det för sent. Offerkoftan var jäkligt svår att få av. Den satt som karlssons klister.

    Jag fick förtur till en annan 2-rummare. När man får förtur får man inte välja område utan får ta det som erbjuds. I det läget var jag mycket lättad över att få komma därifrån då jag fruktade för våra liv. Vi hamnade i Blackeberg, som tillhör Bromma- nästgårds till Vällingby. Där var det lugnt och skönt till en början. Det jag inte insåg då var att jag genom att få förtur till lägenhet, genom samarbete mellan bostadsförmedlingen /”allmännyttan” därmed också blivit märkt som en problemhyresgäst. Jag var innan dess van vid ett vänligt bemötande och att få service av värden när så behövdes. Nu var det ideligen sura miner och en väldigt nonchalant bovärd som tittade på en som något som katten släpat in. Under de 4 år jag bodde där byttes grannarna ut åtminstone 2 gånger. Förutom sjuksköterskan som nästan aldrig var hemma, som bodde mittemot. En familj kom hem mitt i natten med sina barn och tom hade ytterdörren öppen… det var ett femtiotalshus som var extremt lyhört dessutom. En gång när sonen var i källaren och skrek när han var där med mormor, hördes han upp till lägenheten högst upp där jag befann mig. Kusligt lyhört. Hursomhelst- det var under dessa år som jag förstod att sonen aldrig skulle kunna få vänner i området eftersom det inte fanns några där som ens ville prata med oss. De flesta barn kunde inte ens svenska och var inte intresserade av att prata med en ensammorsa eller hennes oäkting till barn. Trött som jag var på lyhördheten och utfrysningen, tog jag ett byte till ett nyare hus i samma område som jag trodde skulle innebära bättre ljudisolering och grannbarn i huset som sonen skulle kunna umgås med. Trodde jag ja…

    Det visade sig att lägenheten ligger vägg i vägg med elcentralen /undercentralen som försörjer hela kvarteret med dess el. Ovanför huserar en gruppbostad och direkt ovanför bor gruppbostadens mest temperamentsfulle autisten med grav utvecklingsstörning. Jag har inte blivit vidare populär när jag försökt häva bytet, påpeka att detta inte borde vara en brukslägenhet osv. Värden samt grannarna skvallrar om att det är mig det är fel på. Fast alla säger också att de inte hade velat bo här, så nära elcentralen och under mupparna. Sammantaget att jag dessutom är känd som politiskt inkorrekt som öppet meddelat att jag håller på SD och vill strypa invandringen helt- kan ni kanske ana hur läget är för oss. Vi kunde inte hamnat i ett värre utgångsläge. Många hävdar att det helt är mitt ansvar och har mig själv att skylla för att vi hamnat här.

    Jag vet att det inte är sant. Hade inte vårt samhälle reglerats av staten så att jag från första början inte behövt flytta från området- hade allt varit frid och fröjd med oss. Då hade jag inte stött på det här fenomenet med förortslivet i en förort- och hade troligtvis heller inte röstat på SD eller suttit här och skrivit långa ”romaner” för att slippa känna ångest över tillvaron för några minuter. Men nu är det som det är. Sonen har fått byta skola flera gånger fastän han bara är 7 år, eftersom han pga mitt rykte såsom ”politisk aktivist” också blir utsatt för mobbing. Jag hade verkligen bestämt mig för att sluta vara så jobbig och säga vad jag tycker, men varje gång jag möts av tystnad när jag ställer en helt adekvat fråga- drabbas jag av en form av skrivtourettes. Och sen är det kört. Fast i samma hjulspår. Koftan som limmats fast klias…

    Senast var det min fråga angående skolfröken som säger till barnen att J är en vokal, ser ingen skillnad på en eller ett-ord, inte kan regeln om att efter snabb vokal följer 2 konsonanter. Ska hon verkligen undervisa i svenska? Så var det kört igen. Tystnad. Följt av tourettes-skrivutbrott. Följt av uteslutning och häxjakt. Nu har jag blivit kallad till stadshuset för att tala med skolchefen. Herregud- ska det vara så här? Jag skriver för att jag måste få något tips om var vi bör ta vägen. Till stan kommer vi inte igen på sådär 5 år eftersom jag hamnat på noll i bostadskön 2008. Och i stockholms förorter går inte att leva för såna som oss. Det här är inget liv- det är en krigszon.

    Vi är flyktingar i ett politiskt krig. I vårt egna land. Jag funderar på att sätta in annons om att jag söker en politiskt inkorrekt och intelligent man. Hade jag inte varit singel hade jag förmodligen heller inte hamnat här. Då hade man ju kunnat bolla frågor sinsemellan och slippa bli galen av frustration. samt att ett skott i råttan då och då behöver ju alla…

    Nu har jag berättat min historia. Ifall jag dör har jag åtminstone lämnat något avtryck.

    God Jul!
    /Anna

  5. Anna skriver:

    Tack och lov har ju du liksom jag, också skrivtourettes. Tur för oss som vill ha något vettigt och jäkligt underhållande att läsa. Framför allt innehåller det du skriver, alltid en sån befriande och allt för ovanligt i dag- frihetskänsla. Du är så befriande fri från fördomar, på gott och ont. Ibland avskyr jag det du skriver, men jag förstår samtidigt att det beror mer på mina redan inneboende ”hjärnspöken” än att du skriver vinklat på något sätt. Det är något man i dag verkligen inte möter i sin vardag, eller ens en gång per vecka. Du har verkligen en gåva som jag hoppas lever vidare.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s