En ”förintelseförnekares” självbiografi – Om David Coles bok ”Republican Party Animal”

Sorry, jag har suttit med denna text i hela
december och den har bara blivit längre och längre.

Bästa läsare!

Det hela började för snart tio år sedan då undertecknad bloggade på Passagen Blogg och läste en postning av kollegan Adam West (nej, inte borgmästaren i The Family Guy, och inte heller skådespelaren Adam West som faktiskt är borgmästarens voice actor!). Bloggkollegan Adam West brukade reflektera över mina postningar, och istället för att ”duellera” – vilket administratörerna på Passagen Blogg uppmuntrade vissa skribenter med ”attention whore”-genen aktiverad att göra – så brukade han och jag låta oss inspireras av varandras texter och skriva nya med ett enormt ödmjukt tonfall. Jag tror att många läsare uppskattade detta, men senare blev Passagen Blogg ett tillhåll för B- och C-kändisar som pushades av administratörerna som ganska snart tröttnade på de vanliga människornas vardag.

Vart Adam West tog vägen har jag ingen aning om, men bland de sista postningarna vill jag minnas att han flaggade för en flytt till Israel.

VAD HÄNDER MED HISTORIEN NÄR ÖGONVITTNEN SAKNAS?

Det var faktiskt i en av dessa postningar som han ställde den icke alltför preciserade frågan om händelser i historien kan fortleva som autentiska när ögonvittnena försvinner (dör). Det var – om jag inte missminner mig – en bloggpost som fick ganska få kommentarer från läsarna. Kanske på grund av att texten inte satte frågan i relation till något konkret exempel. Exakt vad jag svarade minns jag inte, men naturligtvis gick mina tankar till Förintelsen under 1930- och 1940-talet då Nazi-Tyskland förföljde judarna och försökte utrota dem i Europa.

Förmodligen skulle jag ha sagt i min kommentar någonting i stil med att av historiska händelser torde minnet av Förintelsen vara den tragedi kommer leva kvar i våra minnen långt efter det att den sista överlevaren dött. En annan jämförelse är ju regalskeppet Wasas förlisning som ju faktiskt inte utplånats, även om skeppets historia blev allmängods igen när Franzén och Fälting hittade vraket nere i Saltsjöns djup efter ett gediget sökande.
Vad var Adam Wests syfte med att ifrågasätta historia utan levande ögonvittnen? Kanske hör han av sig en vacker dag och förklarar. Jag har förutsatt att det handlat om Förintelsen, och kanske har många judar börjat fundera på vad som kommer att ske när de överlevande från koncentrationslägren inte kan påminna om övergreppen längre.

HAR ALLT GJORTS FÖR ATT BEVARA MINNET AV FÖRINTELSEN SÅSOM DET ÄGDE RUM?

Som jag nyss nämnde så brukade jag och West elaborera med varandras tankar, och jag bar hans fråga med mig inför en framtida bloggpost. Adam Wests fråga är på väg att bli högaktuell om vi nu talar om Förintelsen. 2:a Världskriget tog slut för snart 70 år sedan. Den som var i koncentrationslägren som femåring är nu 75 år gammal. En tioåring är 80 år gammal. En femtonåring runt 85 år. Som jämförelse kan nämnas att de lägeranställda som idag släpas till domstolarna för sina brott ofta är mellan 80-90 år gamla. De dör oftast under rättegångarna av ålderskrämpor innan de hinner dömas. Det kommer med andra ord snart inte finnas folk som kan ha tydliga minnen av sina år i koncentrationslägren.
Min tes då jag skulle svara Adam West var att det mesta har ju redan gjorts för att bevara och åskådliggöra dessa ögonvittnens skildringar. Går det en månad utan att vi påminns på ett eller annat sätt om Förintelsen i medierna? Eller ens en vecka? Jag ämnade svara Adam West att när det kommer till denna händelse är vi inte längre beroende av levande ögonvittnen.

KAN VITTNESMÅL ”RÄDDAS” GENOM INSKRÄNKT YTTRANDEFRIHET?

Men det fanns ytterligare en aspekt som intresserade mig. Redan vid denna tid (jag var alltså omkring 35 år gammal och ovetande om människor som Ron Paul)propagerade jag för total yttrandefrihet. Total!Med denna inställning som jag hade då och än idag (i ännu högre grad) så måste man acceptera många tokiga utsagor innan öronen trillar av. Många håller tyvärr inte med mig och anser att yttrandefriheten skall vara selektiv och begränsningarna angivna i lag. Bara för att studera om Adam West bör oroa sig för de utdöende ögonvittnenas inflytande för det historiska arvet, samt för att ge mig en bild av det som många beskriver som outhärdligt, började jag att läsa på Flashbacks revisionistforum – vattenhålet för svenska ”förintelseförnekare” som forumet kallades i medierna.

Jag blev förvånad och rent av överraskad över det jag läste på revisionistforumet. Mina tidigare erfarenheter av att läsa om historiska ämnen handlade intill denna dag mest om att läsa böcker om min gamla hembygd, och till detta vandra runt i trakten och se på hällristningar, igenvuxna fångstgropar (varg) samt undersöka ruinerna efter smedjan, kvarnen och sågen. Ja, jag gjorde till och med en ansats att försöka forska i huruvida det var sant eller falskt att Gustav Vasa ridit genom bygden och haft läger där (inget har rubbat min skepsis mot påståendet). Nu gav jag mig in på ett historiskt ämnesområde som jag till min förvåning – efter att ha varit uppfödd med Bigglesböcker och krigsfilmer – inte alls var så hemma vid som jag först trott.

FÖRINTELSEREVISIONISM AVSLÖJAR HÅLEN I HISTORIEBESKRIVNINGEN

I mina ögon var 2:a Världskriget den i historien absolut mest och bäst dokumenterade händelsen någonsin. Möjligtvis kommer senare och framtida krig att kunna generera i volym en större mängd data än det senaste världskriget eftersom vår teknologi numera är helt beroende av informationsflöde.

Men trots att det skrivits kanske tiotusentals/hundratusentals böcker om 2:a Världskriget med en till synes oändlig mängd källmaterial så saknas det – alltså enligt förintelserevisionisterna – dokument och bevis för att sju miljoner judar systematiskt dödades av nazisterna, företrädesvis genom industriellt arrangerad massavrättning av fångarna med giftgasen Cyklon B i koncentrationslägren. Då jag är vän av total yttrandefrihet var min reaktion inte att skrika efter förbud mot detta forum och de åsikter som framfördes. Istället valde jag att se vad som överbevisar dessa ”tokstollar”.

Jag kunde ganska snart komma fram till att ifråga om Förintelsen finns existerar det faktiskt vissa luckor i anklagelserna om det systematiska folkmordet på judarna under Nazi-epoken. Det är förvisso inte ovanligt att historien lämnar oss med obesvarade frågor om vad som skedde. Till och med levande människor glömmer bort saker från förr. Jag kom fram till några tämligen omstörtande slutsatser efter att ha lästs i ämnestrådarna på Flashbacks revisionistforum:

1) ”Förintelseförnekarna” var historierevisionister som av olika skäl – där förkärlek till korrekta fakta får betraktas som den ädlaste varianten av motiv för debattören – ifrågasatte ”officiella” data om Förintelsen.

2) Vissa anhängare av förintelserevisionismen ansåg att forskningen behövdes som ett motmedel till ”den judiska gemenskapens” krav på kompensation (i form av pengar eller politiskt inflytande) av flera stater.

3) Vissa opinionsbildare förespråkar kriminalisering av förintelserevisionism i Sverige, både vad gäller aktivt forskande och att förmedla åsikter som strider mot konsensus om Förintelsen.

Den sista punkten berörde mig eftersom jag är försvarare av total yttrandefrihet. När jag fått ett som det sägs ”värsta exemplet på hur vissa människor missbrukar yttrandefriheten” så uppenbarade det sig för mig hur viktigt det är att man faktiskt står upp för allas rätt att komma till tals. Jag satte detta i relation till Adam West’s fråga om hur historien skall överleva när ögonvittnena dör ut. Och med ens fick jag ett annat perspektiv på motivet att begränsa yttrandefriheten. Inte sagt att Adam West hade den inställningen – jag tvivlar starkt på det! – men det är lätt att föreställa sig att man kan ta de utdöende överlevarna från Förintelselägren som intäkt för att det är dags att förbjuda den revisionism som ifrågasätter det som ögonvittnena från Förintelsen förmedlat med egna ord i skolor, på föreningssammankomster och till och med i riksdagens plenisal. För skall deras berättelse skyddas med lag måste yttrandefriheten inskränkas. Vi talar här om tankeförbud i en demokrati!

TANKEFÖRBUD KAN INTE REVIDERAS

Ponera att bilden av Förintelsen fastställs genom lag. Ponera att denna lag gör det brottsligt att förneka att 7 miljoner judar dödades i nazisternas koncentrationsläger; att nazisterna med få undantag avrättade dessa oskyldiga judar genom gasning i förintelselägren Auschwitz, Majdanek, Sobibor, Belzek, Treblinka och Chelmno; att judehataren Adolf Hitler personligen gav order om att judarna skulle först förföljas, och senare dödas i industriell skala i koncentrationslägren; att den judiska befolkningen i Tyskland och i de av tyskarna ockuperade länderna var värnlösa offer för denna förföljelse. Kanske är det väldigt många medborgare som anser att en sådan lag skulle vara bra, och den skulle inte kräva någon uppoffring från den enskilde individens sida.
Men håll hästarna för en stund, bäste läsare. Varför skall politikerna fastställa att ovan angivna påståenden är sanna?

Jag vet att jag kan få en uppsjö av ursäkter till att Sveriges riksdag skall lagstifta om historia, ty det finns fortfarande oroväckande många människor som tror det bästa om banditerna på Helgeandsholmen. Och dessa banditer har redan låtit skapa en myndighet som har till uppgift att tillse så att svenska inte folket glömmer bort att otäcka saker skett med judarna i nazisternas namn, likväl med svenska folkets passiva eller aktiva stöd till nazisterna enligt sagda myndighets experter.

Nej, det sistnämnda skall inte alls betraktas som en provokation från min sida, ty det svenska samhället älskar att vältra sig i en kollektiv ärvd skuld för allt ont som skett runt om i världen, från slavhandel i Afrika till judiskt tandguld som likvid för svenskt järnmalm under krigsåren.

Samtidigt som folk i allmänhet gärna och lättvindigt skulle kunna acceptera förslaget att våra 349 folkvalda riksdagsmän skall ha makt att avgöra vad som är historiska fakta – en uppgift som skrämmer mig emedan dessa bovar redan gladeligen ljuger om det som sker här och nu – så ber jag här leda medborgaren till insikten om att det som ovan sagts om Förintelsen, och som mången skulle acceptera som lagstiftad sanning, inte alls med nödvändighet behöver vara sanna till 100%.

Den som till äventyrs säger att faktabristerna i min lista inte gör något, och att vi kan rätta till eventuella felaktigheter i efterhand har icke förstått problematiken med lagstiftad historia. Ty den som argumenterar för en korrigering av sagda påståenden som regleras genom lag kommer per automatik att begå ett brott!

HETS MOT FOLKGRUPP ELLER VETENSKAPSHISTORISK DEBATT?

Nu skall man inte tro att avsaknaden av lagreglerad historieberättelse ger oss yttrandefrihet. Nej, situationen är faktiskt redan idag illa som den är. Genom att kombinera gummiparagrafen Lag om hets mot folkgrupp samt en politiskt korrekt reglerad åsiktskorridor (som t.ex. de senaste åtalen mot gatukonstnären Dan Park, en politisk fånge i demokratins Sverige) kan en åklagare åtala en person som med ej noga genomtänkt ordval ifrågasätter ovan nämnda påståenden om Förintelsen.

Och är man inte rädd för vad en nyckfull rättsstat kan göra för att inskränka ens yttrandefrihet, så kan man räkna med att andra krafter i samhället ger sig i kast med att försöka sätta käppar i hjulet på den som ifrågasätter den allmänna bilden av Förintelsen. Jag tänker på bl.a. s.k. ”antirasister” som alltid har en egen syn på vad som är moraliskt och juridiskt rätt för att få tyst på oönskade åsikter. Jag vet detta av personlig erfarenhet eftersom då jag ställde kritiska frågor om Förintelsen började man i det antirevisionistiska lägret att undersöka var jag bodde! Vad som är sagt om de s.k. ”antirasisterna” gäller även för många journalister, vilka anser att journalistiken är en betald form av politisk aktivism, dito skyddad av svensk lag på ett sätt som vanliga dödliga inte kan räkna med när de publicerar sig på nätet.

DE LÄRDE TRÄTA ÄN I DAG OM ANDRA VÄRLDSKRIGETS HISTORIA

Tämligen snart upptäckte jag att det pågick en mycket intensiv debatt om Förintelsen mer än (då) femtio år efter den sista påstådda gasningen i ovan nämnda angivna dödsläger. Debatten och diskussionen var faktiskt häpnadsväckande vital för att handla om en fråga som bland allmänheten förutsätts vara utredd sedan länge. Jag skall uppriktigt säga att jag blev mycket imponerad av det kunnande som fanns hos båda intresseblocken i frågan, då argument flög likt badmintonbollar genom luften utan att nudda marken, fram och tillbaka, oftast med det enda resultatet att man enades om att fortsätta vara oeniga. Lägg därtill att de förolämpningar – för det fanns det många av – som man skänkte varandra var så välformulerade att det var en fröjd att läsa.

Av någon anledning lyckades jag själv ta ton i debatten, även om mitt starkaste bidrag handlade om vikten av att förhindra tankebrott, och här tror jag att många motståndare till ”förintelseförnekarna” höll med mig trots allt.

KAN MAN LITA PÅ ÖGONVITTNENA FRÅN KONCENTRATIONSLÄGREN?

Min mening är att lagar som skapar tankebrott är ren och skär korruption. Och för att bevisa hur lätt lagstiftningen kan bygga på falsk grund valde jag att offentligt ifrågasätta en av de överlevande ögonvittnena från de beryktade dödslägren, nämligen den forne polacken Mietek Grosher. Mitt ifrågasättande baserades på ett vittnesmål som han presenterade för två olika tidningar. Det intressanta var att det inte enbart var två olika tidningar; det var även två olika versioner av den händelse som Mietek Grosher använder för att trollbinda sin unga publik då han reser runt till skolor med sitt föredrag.
I den ena utsagan flydde gossen Mietek från gaskammaren med ”kulorna haglande efter sig”, medan han för den andra tidningen uppgav att ”officeren upptäckte honom och hade möjlighet att jaga ifatt honom, men att officeren inte vågade göra det eftersom han därmed skulle avslöja att han genom sin försumlighet låtit Mietek slinka ut från gaskammaren”.

Jag tog upp detta i min blogg och jag sade att allt jag begär är att få veta sanningen om Förintelsen. Vi kan säga att mitt bidrag till Förintelserevisionismen bara sträcker sig till att visa att det finns indikationer på att Mietek Grosher förser skolbarnen med fantasier. Om så är fallet är han en bedragare. En tid efter mitt blogginlägg försvann de ifrågavarande tidningsartiklarna från webben. Men när inte ens de upphöjda ögonvittnenas utsagor går att lita på, då blir jag misstänksam.

HOLLYWOOD BERÄTTAR OM FÖRINTELSEN – INTE FORSKARNA

Min nyfikenhet ledde mig till att under de följande åren studera s.k. revisionistisk litteratur och söka efter dess opponenter. Det blev för mig uppenbart att kontroversen kring Förintelsen hade en dignitet som endast kan få sin lösning genom akademiska insatser. Till min stora förvåning fann jag att den allmänna uppfattningen och folks syn på Förintelsen sällan eller aldrig baseras på just de akademiska studierna, utan allt som oftast genom krigsfilmer från Hollywood eller de större TV-bolagen, och till viss del via krigsdokumentärer som återger skeendena ur segermakternas perspektiv mer än utifrån nyanserad forskning.

YOUTUBES UPPKOMST ÅTERAKTUALISERAR CENSURKRAV

Intresset för Förintelserevisionism blossade upp till ny nivå igen efter 2006 då streamingtjänsten YouTube gjorde det möjligt att publicera filmklipp on-line för vanligt folk. Härmed dök flera kontroversiella dokumentärer upp, varvid kravet på censur återaktualiserades. I vissa fall försvann klippen genom att YouTube ansåg att dessa stred mot användarpolicyn eller att det fanns upphovsrättsliga anspråk från film- eller skivbolag, vilket förenklade för YouTube att fatta beslutet om att stänga ner konton med s.k. ”förintelseförnekande” och ”antisemitiskt” material. Numera går dock dessa dokumentärer stabilt utan nedplockningar, trots flitigt anmälande från kritiker.

UNG JUDISK FÖRINTELSEREVISIONIST – DAVID COLE

Ett av de klipp som jag studerade med mycket stort intresse var de som ynglingen David Cole filmade under sina besök vid koncentrationslägret i Aushwitz. Han var med nöd och näppe 20 år gammal och mycket intresserad av Förintelsen, men trots sin judiska härkomst ifrågasatte han den kunskap som fanns om lägret och vad som hade skett där.
David Cole har under 2014 gett ut en självbiografi och jag har läst denna. Titeln är ”Republican Party Animal” vilket anspelar på det liv han levde sedan han hotades till livet av Jewish Defense Leauge. Efter att ha publicerat ett öppet brev där han gjorde avbön från sina tidigare påståenden om att inga fångar gasats till döds i Auschwitz antog han namnet David Stein och blev politisk festfixare hos Republikanska partiet samt började försörja sig som dokumentärfilmare om Förintelsen. Fast nu var det filmer som spred de Förintelsetroendes syn på historien. David Stein levde ett glamouröst liv med mycket sprit och en hel del lättklädda unga kvinnor. Men 2013 valde en flickvän att lämna honom, och som avsked avslöjade att han i verkligheten var den beryktade förintelsenekaren David Cole kring vilken det bildats en myt sedan han försvann från den revisionistiska scenen.

DAVID COLE VAR EN GÅTA

Jag minns att David Coles sorti togs upp på Flashback. Flera av de som tillhörde den ”Förintelsetroende” sidan menade att David Cole insett sitt misstag och uppriktigt tog avstånd från det han gjort. Jag tror att någon menade att det bara var logiskt. Men den andra sidan valde att spekulera i huruvida David Cole kanske rent av var död. Det var han på sätt och vis, ty han hade förvandlats till David Stein och levde till fullo som denne David Stein. När han ”outades” av sin f.d. flickvän blev han i medierna David Cole-Stein, och det är i detta skede han har suttit och skrivit sin självbiografi för att kunna ha råd med mer sprit. David Cole-Stein förväntar sig inte bli särskilt gammal och uppträder i sina nya filmklipp (med ungefär samma budget som när han spelade in sina kommentarer till de egna Auschwitzfilmerna medelst sittande i skräddarställning på golvet med en uppfälld bäddmadrass som bakgrundsfond) ofta med en spritflaska som han tar en klunk ur.

SJÄLVBIOGRAFIN BERÄTTAR UNDERHÅLLANDE OM UPPREPAD PERSONLIG UPPGÅNG OCH FALL

David Cole berättar i stort sett hela historien om sitt liv. Det är inte enbart en självbiografi om ”förintelseförnekaren” David Cole, ty om den avgränsats till att endast handla om hans revisionistiska forskning/dokumentationsarbete skulle de första 100 sidorna räckt och förmodligen blivit över. Istället får vi som sagt en biografi över David Cole-Stein. Och David Harvey.

Det senare namnet använde han under det år han var tillsammans med en psykopatisk älskarinna som i stort sett bara var intresserad av att ha sex med honom. Dock kom han att börja frukta för sitt liv (nästan mer än han fruktade Jewish Defence Leauge några år tidigare) så han ”dödade” David Harvey. Detta gick till som så att David Cole under en tid gråtit (äkta tårar) då hans flickvän misshandlat honom, och när han åkte iväg för ett filmuppdrag lämnade han ett kuvert med 2’000 dollar och ett självmordsbrev till flickvännen. Det andra självmordsbrevet lämnade han på en strand. Dock var en kvinnlig utredare skeptisk; hon ansåg att självmordsbrevet för långt och lyckades övertala David Coles psykopatiska flickvän att han fortfarande levde. Och så även Los Angelespolisen som började söka efter honom. Just denna anekdot är ganska så typisk för den patetiske David Cole. Patetisk på ett dråpligt vis. Och han skildrar det med en ödmjuk självironi, vilket i sig kanske skvallrar om att herr Cole-Stein har ett bi-polärt psyke (vilket man kan undra om inte undertecknad också har!).

”Republican Party Animal” är över 300 sidor lång och skriven med liten text, så David Cole hinner nogsamt redovisa hur han hamnade där han är och vägen dit. Om hans familj berättar han att fadern (kirurg) var den som försåg Elvis Presley med de droger som förmodligen tog artistens liv. Föräldrarna skildes och David Cole började som ung drömma om att bli författare. Hans började försörja sig som festfixare och studerade folks politiska åsikter, både de från vänster som från höger, och ganska snart konstaterade han att han egentligen ogillade båda sidor (Cole beskriver sig idag som republikansk libertarian).

David Coles ingång till Förintelserevisionismen var genom en viss David McCalden som i sin roll som militant ateist krävde att den allmänna stadsförvaltningen i staden skulle sätta upp en sekulär symbol för julen jämte Jesuskrubban och den judiska Hanukkahstaken. I den beskrivning som Cole läste om McCalden stod att denne var förintelserevisionist. Cole intervjuade den motvillige McCalden (McCalden var skeptisk till en början eftersom Cole var jude), och tog del av den slarvigt sammanställda revisionistlitteraturen och lade till en början densamma åtsidan. Efter McCaldens död något år senare överlämnades dennes material (c:a 3’000 böcker och ett arkiv) till David Cole som ansågs vara den i kretsen kring den avlidne som var mest strukturerad. Förutom detta material fick Cole tillgång till McCaldens brev från vänner, anhängare och fienden, vilket gav Cole möjlighet att selektera sina bekantskaper.

Med tillgång till allt detta material blev den unge David Cole sittande under lång tid och studerade allt som fanns i samlingen. Snart var han redo att gå ut offentligt och ta McCaldens plats hos förintelserevisionisterna (1990). Järnridån föll och han kunde även resa till Polen för att besöka ett av de beryktade förintelselägren.

PÅ PLATS MED ERNST ZÜNDEL I AUSCHWITZ

En av dessa resor skedde tillsammans med den kanske ännu mer kontroversiella och beryktade historierevisionisten och Hitler-beundraren Ernest Zündel. David Cole beskriver med sin typiskt sarkastiska ton att Kanada gjorde helt fel när de åtalade Zündel för hatbrott. Cole menar att det finns två sätt att bemöta sådana som Zündel. Antingen låter man dem hållas, och att bara något tusental personer hör honom väsnas. Eller också låser man in honom snabbt och effektivt och berövar honom rätten att tala för sin sak. Det tredje sättet – och det som David Cole menar att Kanada gjorde – var att åtala Zündel för att han publicerat en bok med hans åsikter, och sedan ge hans advokater alla erforderliga resurser som behövdes för att få honom rentvådd.

Ja, det var kanske inte domstolens avsikt att låta Zündel lämna rätten som en fri man. Men rättegången mot honom var mycket dramatisk och gav den tilltalade en fjäder i hatten eftersom han i domstolen tvingade några av sina antagonister (etablerade historiker) att retirera från flera ståndpunkter om Förintelsen. Eftersom rättegången följdes av medierna fick Zündels idéer fäste hos många nya människor som annars sannolikt inte skulle ha exponerats för revisionismens tankar och idéer.
David Cole beskriver att Zündels kanske främsta framgång ägde rum då förintelsehistorikern Raul Hilberg fick lov att erkänna för rätten att det inte fanns någon av de tyska nationalsocialisterna fastställd plan för att utrota det judiska folket. Mer iögonfallande var att Hilberg uppgav att han – trots att han ansågs vara den främste forskaren inom sitt ämnesområde – aldrig undersökt själv på plats de gaskamrar i Auschwitz och Majdanek som ögonvittnen i hans dokumentation hänvisade till. Enligt ögonvittnena hade dessa anläggningar använts till massavrättningar.

En annan sensation som Hilberg fick lov att erkänna var att han kände till en officiell handling där Adolf Hitler beslutade att ”den slutgiltiga lösningen” på judefrågan skulle bordläggas till efter kriget (och enligt många revisionisthistoriker/-teoretiker handlade ”den slutgiltiga lösningen” om att verkställa en förflyttning av Europas judar till Madagaskar, vilket var fallet före krigsutbrottet, eller till den europeiska delen av Sovjetunionen som Hitler-Tyskland avsåg att ockupera efter kriget).

Vid en senare rättegång avslöjades att forskare förvanskat tyskarnas berömda Wannsee-protokoll vid översättningen från tyskan och struntat i att redovisa den klausul som beskriver att judarna skall släppas fria ur sin fångenskap så snart kriget är över, enligt David Coles bok! Med andra ord talar denna klausul för påståendet att Wannsee-mötet och dess fastställande av ”judefrågans slutgiltiga lösning” rimmar lika med utsagan att nazisterna fängslade judarna för att förhindra resningar och för att använda fångarna som gratis arbetskraft, och inte för att utföra ett folkmord. Efter alla TV-dokumentärer och långfilmer som handlat om Wannsee-mötet eller berört detta känns det (till och med mig) lite overkligt att beskriva saken i enlighet med David Coles sensationella påstående. Så inhamrad är vår föreställningsbild av Wannsee-protokollets innebörd.

SEGRAREN SKRIVER HISTORIEN – COLE VILL KORRIGERA DEN

Men under åren har jag insett att det mesta jag lärt mig om Andra Världskriget inte varit en helt nyanserad bild. Och många historiska fakta har hållits dolda eftersom dessa inte rimmar med den berättelse om Andra Världskriget som skall fostra oss att aldrig låta nazisterna ta makten och förstöra världen igen. Dock ägnas de flesta krigsfilmer åt spektakulära krigsscener, romantik och heroism istället för att berätta om och avslöja de galningar (politikerna) på båda sidor som störtade världen i brand – galningar som fått sina efterföljare i namn som George H Bush, Tony Blair, George W Bush och Barack Obama.
David Coles biografi handlar givetvis om hur han upplevde att vara en kontroversiell person, vilket han blev i egenskap av uttalad förintelserevisionist. Även om han uppenbarligen befann sig i ett djupt desillusionerat tillstånd då han skrev sin självbiografi märks det att han ändå är stolt över sitt forna värv. Med denna stolthet kommer också en välbehövlig självdistans till sin egen person. Gång på gång framställer David Cole sig som en rädd liten skit, med utsikt att råka på stryk av motståndarna, men ingen utsikt att kunna slå tillbaka (annat än möjligtvis på ett intellektuellt plan, men det blir aldrig aktuellt när han jagas av en lynchmobb vid ett föredrag).

Men lika omsorgsfullt som David Cole beskrev sin väg in i revisionismen, lika tydlig är han med att säga vad han står i frågan idag (tryckåret 2014) efter åren som bespottad debattör på revisionistsidan under namnet David Cole och sedan som producent av Förintelsedokumentärer som David Stein, och nu utkastad från republikanska partiets festkommitté som David Cole Stein. Och han är tydlig:

”You want the really quick condensed version of my views? Aushwitz was not an extermination camp. Aushwitz and Majdanek in Poland, and Dachau, Mauthausen, and the other camps in germany and Austria, were not extermination camps. They were bad, bad places. People were killed there. […]

Seriuos revisionists […] don’t dispute the very provable mass murder of Jews (by shooting) during the months following the invasion of Russia. And at a camp like Treblinka, there is a massively strong circumstantial case to be made that the Jews who were sent there where sent there to be killed.”

David Cole ger också prov på en analys som jag delar med honom, och som är bekant i andra libertarianers ord. Han anser att Förintelsen vuxit i efterhand som en förklaring till varför Andra Världskriget utkämpades, men att Förintelsen som motiv enbart är en intellektuell efterhandskonstruktion.

Anledningen till att kriget bröt ut var att Storbritannien flera år tidigare gett garanti till Polen ifall det landet skulle angripas. Hitler, men även många politiker i England, bedömde denna garanti så befängd att en tysk annektering av områdena mellan Preussen och moderlandet inte skulle resultera i ett storkrig (min beskrivning, ej Coles). Som bekant förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland när Polen invaderades, med hänvisning till den utlovade garantin. Men Andra Världskriget slutade med att Polen inte befriades, utan istället ockuperades av Sovjetunionen. Sålunda fick berättelsen om det sista kriget i efterhand en tyngre fokus på Förintelsen för att ”kriget och dess förluster skulle vara värt något”.

POLITIKEN BACKSTAGE MED VILDE DAVID STEIN

Resten av ”Republican Party Animal” handlar ganska mycket om vad titeln säger. Här finns anekdoter om att Oliver Stones son fick (eller försökte få) oralsex i David Steins flickväns säng efter ett kalas innan han något år senare flyttade till Iran och blev muslim. Här presenteras fylleslag med skådespelare från TV-serien ”Seinfeld”. Flickvänner, både som ligg och som bästisar. Auditions med unga kvinnliga skådespelerskor. Impotens.
Partydjuret fanns redan, och år 2008 blev han republikan för att bryta den dagliga och meningslösa tristessen som bestod av att vakna upp med flickvännen, supa, vänta på flickvän och sova.

Här avslöjar David Cole en del om hur medierna fungerar och hur opinionsarbete sker. Han lyckades komma i förbindelse med skribenten Andrew Breitbart. Och han blev involverad i organisationen ”Friends of Abe”, en klubb för konservativa i Hollywood (med medlemmar som Clint Eastwood, Jon Voight (Angelina Jolies far, för er som är yngre läsare här), Tom Selleck (”Magnum”, för er som är äldre läsare här) och Kelsey Grammer (”Frasier” och rösten till Sideshow Bob i ”The Simpsons” för er som är yngre läsare här…). Och Dana Carvey (”Waynes world”, för er i min ålder). Detta var år 2009 och vid inträdet togs i beaktande att David Stein varit David Cole. Freinds of Abe hade luncher två gånger i månaden, och bland gästerna som kom för att tala fanns potentater från Grand Old Party (republikanernas smeknamn på det egna partiet): Dick Cheney, Condoleezza Rice, Karl Rove (Carl Bildts nära vän) samt en uppsjö av potentiella presidentkandidater som Rick Perry, Herman Cain, Michelle Bachmann, Newt Gingrich, med flera.

I kapitlet ”Friends of Abe” delger David Cole andras erfarenheter om hur mediefolket agerat, företrädesvis för att möjliggöra spridandet av vänsterorienterad värdegrund. Bl.a. beskrivs hur en svart manusförfattare förbjöds att presentera en sketch som gjorde satir av presidentkandidaten Barack Obama, och fick order att göra om manuset så att den istället blev anti-Sarah Pallin. Vi får insyn i hur det liberala Hollywood bokstavligt talat mobbar och förföljer skådespelare eller filmarbetare med konservativa värderingar. Inte helt olikt kultursektorn i Sverige, vars känslor för Moderaterna och Sverigedemokraterna markeras i graderna ”avsky” respektive ”hat”. Ja, i rättvisans namn får även en del nämnda republikaner sin byk uppvisad av Cole, bl.a. beskrivs hur Pat Boone rasar mot Karl Rove för att denne inte ställer upp på att avslöja att Barack Obama inte är född i USA (Boone säger: ” – That’s just what that Kenyan Muslim wants you to think, Karl. Stop being a traitor!”).

Först kring 2010 började David Cole, f’låt David Stein att bli ett namn i konservativa kretsar, inte minst i egenskap av krönikör på John Romanos hemsida. David Stein attraherade många läsare och man började knappa in på konkurrenten Breitbart. Jag skall inflika att David inte alls var pigg på att blogga. Han ansåg att bloggandet bara är något för självgoda skithögar. Det var ungefär vad jag skrev i rubriken på mitt eget allra första blogginlägg på Passagen för över tio år sedan…!

I ett av de följande kapitlen om livet i Freinds of Abe kommer David Cole Stein med ett skvallertips. Han berättar att gruppens koordinator, skådespelaren Gary Sinise, har en mörk hemlighet som förhindrar honom från att ställa upp i allmänna val som republikanernas kandidat. Men eftersom David aldrig fick veta vad det handlade om så lämnas läsarna okunniga om vad den kände och uppskattade CSI-skådisen har gjort eller gör.

En stor del av andra halvan av ”Republican Party Animal” tarvar en genuint politiskt intresserad läsare, även om hela boken är lättsamt skriven (på engelska).

SLUTET PÅ BIOGRAFIN BLIR EN BITTER UPPGÖRELSE

Slutet av boken har skräckstämning. Här avslöjar den forna vännen Rosie att republikanernas festprisse n:o 1 – David Stein – i själva verket var ”förintelseförnekaren David Cole” som flera år tidigare medverkade på Phil Donahues TV-show och påstod att gaskamrarna i Aushwitz aldrig användes för att döda judar. Första indikationen på att någonting hade hänt var när David under ett telefonsamtal höll ett öga på sin Facebookgrupp och upptäckte att femton personer gått ut på mindre än tjugo minuter. Och snart kom ett antal e-postmeddelanden från folk i kretsen som ville få bekräftat att det var han som medverkade på YouTube-klippen. De hade egentligen inte behövt fråga eftersom David – oavsett om han kallat sig för Cole, Stein eller Harvey – alltid haft en ganska karaktäristisk röst. Han noterade att han ”avslöjats” på Adolf Hitlers födelsedag. Så ironiskt.

Och med ens var David Stein återigen David Cole. Han konstaterade att

”[you] can deny the Armenian mass murders, you can revise the Ukrainian forced famine, you can revise the history of slavery, the war against the Native Americans, World War I, Franco’s Spain, junta Argentina, and everything else. But revise the history of Auschwitz? Monster!”.

David Cole var tillbaka i en situation snarlik den som han befunnit sig i när Jewish defens League satte ett pris på hans huvud 1998. David Stein meddelades att han var bannlyst från samtliga kommande evenemang hos Friends of Abe. Han förlorade 1500 vänner på Facebook, och många i det verkliga livet. Och snart följde även en hatvåg i andra kretsar, som t.ex. genom kompositören Boriz Zelkin som offentligt förklarade att ”There is no revising any part of the Holocaust. Revising and denying are the same thing. Stein/Cole is a Nazi!”.

Helt övergiven blev han inte. Cole konstaterade att det var en stor andel kvinnor som inte föll efter för att exkludera honom. The Guardian bad om en intervju med David Stein, och han accepterade. Detta innebar att han åter igen uppmärksammades av medier runt om i världen (undertecknad skrev nog också några rader, om jag inte missminner mig), och ytterligare några vänner började ta offentligt avstånd från honom.

Även om inte kapitlet var ämnet som en studie i mänsklig psykologi så är det lätt att dra egna slutsatser om hur svårt det måste vara att vara modig i ett sådant här läge. Enligt min bedömning gör David Coles självbiografi inte mycket för att öka modet hos människor som känner ett behov av att torgföra sin syn på vad man upplever som sanning, även om man drivs av en stark övertygelse. Det krävs inte mycket för att bli en paria i samhället.
David Cole gör idag halvhjärtade försök att försöka finna sin plats i livet. Vad jag förstår står han bakom sina tidigare uttalanden som revisionist, och han vill erövra en position som trovärdig historiker, måhända med sikte att axla David Irving den dag denne faller ifrån.

Men med att David Cole avslöjas ha levt som David Stein, och under tjugotalet år försörjt sig som producent av shoa-filmer, betraktas han som en svikare/förrädare av många revisionism-anhängare. David Cole har sagt att han privat håller sig borta från politiken för att kunna bygga upp sin trovärdighet som historiker, för att hans politiska åsikter inte skall ge sken av att de påverkar hans förhållning till Förintelsen. Men häromdagen sade han att han politiskt ligger nära Ron Paul och även anarkismen (d.v.s. den politiska ideologi som tror på ett samhälle utan statskonstruktion). Det är inte säkert att David Cole har så mycket att tillföra debatten om Förintelsen längre såvida inte han ger sig på konkret forskning eller slår sig samman med andra revisionister. Möjligtvis skulle han kunna producera deras material, men ekonomin tillåter knappast en sådan verksamhet då det mesta kan laddas ner gratis på Internet. Om revisionism-branschen inte kan försörja honom återstår två val, att försöka ta sig an politiken igen i en grupp som tolererar honom, eller fortsätta försöka supa ihjäl sig.

David Cole har redan dött flera gånger. Någonting säger mig att nästa gång är det på riktigt. Om det sker efter att han varit till nytta för den historiska forskningen om Förintelsen eller bara har slösat bort sina ”reinkarnerade år” efter ex-väninnans utlämning återstår att se. I vilket fall som helst blev ”Republican Party Animal” en storsäljare på Amazon, och förhoppningsvis lyckas karln komma på fötter igen.

Det är i skrivande stund inte säkert att biblioteken i Sverige har hans bok, varför man kanske får nöja sig med föreliggande recension av undertecknad om man inte vill köpa en bok och stödja en självföraktande jude som gladeligen profiterar på både förintelserevisionister/förintelseförnekare och shoa-troende.

Hälsar eder Peter Harold