Rapport från några middagsbord på baksidan och Solsidan.

 

Bästa läsare!

Dags för lite navelskåderi. Dock med för min trogne läsare bekanta tema.

Jag har – utan större passion – farit runt på ett antal middagar. Från mina värdars sida kan vi säga att man önskat demonstrera artig gästfrihet, vilket de sannerligen lyckats med. Och från min egen sida kan vi säga att jag… eh, ägnat mig åt social träning. Jag försöker lära mig att tala med människor som jag inte känner så bra eller till och med aldrig umgåtts med tidigare. Mitt liv har under många år bestått av att vara ensam. Och man blir inte en lysande retoriker av att sitta ensam i kammaren.

Det genomgående intrycket jag fått från denna serie av middagar är a) att min röst håller inte för många timmars mässande b) att folk har en enorm nyfikenhet för de frågor som intresserat mig som bloggskribent c) att det inte är en idé att hålla en monolog för folk som är så berusade att de alltid upprepar sig själva var tionde minut.

Intryck C går tillsammans med intryck D, nämligen den att jag hoppas starkt att direktör X1 aldrig är full på sitt jobb. För då kan många rara skattemiljoner gå till havets botten. Jag skall inte avslöja några namn, i synnerhet inte eftersom vederbörande yttryckte stor sympati för mina åsikter (även om jag inte kan tro att han minns särskilt mycket med tanke på att han under resten av kvällen upprepade samma tre anekdoter som om ingen hört dem tidigare; jag börjar förstå de som uttrycker ångest över att behöva gå nykter på en fest).

Invandring, Sverigedemokraterna + de andra partierna, Ryssland och Illuminati.

Fyra ämnen som jag inte alls lyfte fram eller styrde samtalen till. Nej, jag satt faktiskt tyst med maten ända tills min åsikt efterfrågades. Jag förstår dock inte det här med Illuminati… har det hänt något speciellt i år eftersom alla överallt talar om den hemliga organisation? Någon TV-serie?

Mina middagsvärdar samt de andra middagsgästerna kan knappast ha varit och grävt där jag varit, inte minst med tanke på att deras syn på Illuminati liknar den allmänna bilden av en tokig sekt som drömmer om världsherravälde och klär sig i svarta kåpor, medan jag – kanske oförsiktigt – torgför teorin om att västvärlden kontrolleras genom ett visst antal institutioner och personer som är helt offentliga med sin verksamhet (FN, CFR, trilaterala kommissionen, EU, Rockefeller, Briezinsky, Soros, und so weiter). Jag driftade mig faktiskt att summariskt berätta det jag vet, och gick bara in på detaljer när någon hyfsat nykter medätare på middagen ville checka av att jag inte bara rabblade rykten. Det blev intressanta diskussioner där jag snarast var den som höll tillbaka med slutsatserna.

Ja, jag vet. Jag skriver på ett sådant sätt att många som hänger upp sig på den sionistiska världskonspirationen uppfattar mig som en trogen allierad. För just er har jag en liten sentida julklapp.

Från direktör X2 fick jag veta att han anställde en judisk lokalchef. Två år senare var 40% av de anställda judar. Och lokalchefen hade i praktiken tagit över X2:s jobb och anställt två nya chefer, båda att betrakta som efterkommande till Abraham och sonen Isak. Direktör X2 har numera en ägarroll och lämnat det operativa ansvaret till sin duglige ersättare, om än att X2 valt att behålla sin titel. Detsamma gällde för den under middagen ej närvarande direktör X3 som jag inte alls känner, men uppgiften lät trovärdig, inte minst med tanke på den beundran som X2 hyste för det utvalda folket.

Och så var det Sverigedemokraterna. Partiet som ingen vid middagsbordet röstat på. I vart fall inte medan promillehalten var låg i blodet. Lite senare fick jag höra en enastående mix om ”allas lika värde” och ”vi kan ändå inte bjuda hit varenda jävel”. Av småbarn och fyllon får man höra sanningen. Det får mig att tänka på ett gammalt krav om alkoholmeter i Riksdagen. Jag håller med. Ingen borde få gå upp i talarstolen utan att ha tagit sig några järn först. Detta säger jag fastän jag är nykterist.

Nå, det visade sig att dessa herrar inte hade mycket till övers för alternativa medier. I vart fall inte förrän man frågade var jag hade läst ditten och datten när jag kommenterade deras synpunkter på invandringspolitiken. Jag refererade ärligt till de ofta utskällda sajterna, som t.ex. Avpixlat. Några mobiltelefoner åkte upp, och fumliga fingrar försökte få fram artiklarna. ” – Det står ju en massa saker här…” hördes från ena bordssidan. ” – Jag måste bokmärka. Vad hette de andra sajterna?” sade min bordsgranne.

Eftersom jag faktiskt kände mig som en djävul som just förlett en grupp unga konfirmander (jag vet inte varför jag kände skuld, kanske betraktade jag dessa fyllon som oskyldiga småbarn som berövades tanken på att jultomten existerade…?) deklarerade jag uppriktigt att ”läsa allt lika källkritiskt som ni läser vanliga medier”. Det är väl en bra regel, inte sant?! Gäller faktiskt även denna blogg. Inte för att jag vill vilseleda någon, men faktafel kan alltid förekomma.

När det gäller Avpixlat, Fria Tider och Exponerat så framkom en hel del fakta som fick de nya läsarna i finkostym att tappa hakorna. Jag betonar ordet fakta eftersom granskningen är hård på åtminstone Avpixlat och FT (jag kan inte uttala mig om Exponerat). Det var just detta en av direktörerna kommenterade. Han sade så här:  ” – De skriver precis om hur jag trodde att saker och ting fungerar, men jag har hela tiden trott att det bara var jag som var fördomsfull eftersom mina tankar inte liknar det jag ser på TV eller läser i tidningen.”

Och så är det. Många av oss tror att saker är illa, men vi kan inte riktigt få fram argumenten. Och gammelmedierna hjälper inte gärna till för att vi skall få en nyanserad bild av tingens ordning. Vilket betyder att man vill att vi skall känna oss fördomsfulla när vi inte håller med. Påminner lite om kyrkans inställning till onani förr i tiden. Man ville få människor att känna skuld. Så är det än idag, men prästen är utbytt till krönikörer och ledarskribenter.

Ryssland och Ukraina var dock lite svårare att få genomslag i direktörsbordet för min del (däremot har det gått bra hos släkt och vänner). Det är fascinerande hur bra man lyckats sälja in konflikten med berättelsen om en Putinstyrd diktatur som är på väg att göra det som Stalin misslyckades med, nämligen att svälja hela Europa. Jag själv delar inte den synen, ty efter allt jag läst under de sista två-tre åren ser jag inte något logiskt argument för Ryssland att vilja ha krig med Europa eller något annat land. Inte ens Ukraina. Och vad gäller Krim så hade ryssarna redan en flottbas i Sevastopol, och Ryssland var i sin fulla rätt att behålla den. Beträffande Stalin kan vi blott konstatera att han passade på att med Roosevelts välsignelse roffa åt sig halva Europa som ändå slagits i grus under kriget som förlängdes till 1945 av Churchill istället för att avslutas redan 1941 på förslag från Tyskland.

Men politik var inte det enda som diskuterades vid middagsbordet. När de flesta hade en promille som närmade sig 1,0 promille så kom både potens- och prostataproblem upp på bordet. Ja, vid det här laget hade kaffet serverats och damerna satt i ena bordsänden och herrarna i den andra. Någon berättade att han funderat på att fotografera snoppen med mobilen för att mäta vinkeln på erektionen och följa upp det under åren. ” – Ska du lägga upp det på Facebook?” blev den givna kommentaren, vilket följdes av hjärtliga skratt som fick damerna att flytta sig ut till stora salongen.

Medan promillen legat på 0,2-0,5, alltså mellan rattfylleri och grovt rattfylleri, diskuterade vi bilar. Jag vill inte säga för mycket, men det verkar som att BMW är på väg att förlora direktörsklientelet. Mercedes ligger inte heller till bra med sina största bilar längre, som t.ex. sportterrängbilar eftersom dessa har inte tillräckligt hög status i förhållande till priset. Maserati verkar ligga bra till, för fruarna/flickvännerna/älskarinnorna gillar det märket, och om de gillar bilen så kör de gärna hem från dylika middagar som denna.

Vad gör direktörer när de hållit igång för länge efter middagen och tröttnat på Lindt, Alladin och sprit men blivit hungriga? Jo, de letar i köket hos värden efter ett paket stråspaghetti och kokar i olämplig kastrull på fel platta och garvar som tonårspojkar. Charmigt, på sitt sätt. Jag hade dock åkt innan brandbilarna hann komma på plats (nej, de var faktiskt på väg till annan adress, men jag blev lite orolig när jag mötte dem på väg hem).

Min julmiddag åt jag ensam hemma i köket, som ligger på baksidan av min bostad, med utsikt över den lugna gården. Intill den skinklösa tallriken hade jag datorn och konverserade med min vän på andra sidan jorden. Så nära, men ändå så långt borta. God fortsättning, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Bil & trafik, Humor, Medierna, Politik, Privat. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Rapport från några middagsbord på baksidan och Solsidan.

  1. Sofia skriver:

    Tack för din uppriktighet!

  2. Anna skriver:

    Du är så skön, Peter. Det är befriande att veta att jag hade blivit fast anställd för länge sen, om jag varit av judiskt påbrå eller som på mitt jobb på sistone, varit arab eller syrian (vet inte vad det är för skillnad och är mkt ointresserad av att veta egentligen). Känner igen det där med att när de anställer ngn av det eller det ursprunget, kommer inom kort väldigt många fler anställas av denne, medan vi svenskar får slava som timanställda år ut och år in. Finnar, syrianer och andra muslimer anställer alltid sina gelikar inom vården, särskilt hemtjänst. Fastän kunderna hellre vill att vi svenskar kommer och hjälper de. Där är det verkligen inte marknaden som styr. De förbereder väl för nästa generationens gamla som behöver hjälp. Som kommer från de här länderna. Ibland direkt därifrån pga den massiva anhöriginvandringen som politikerna driver.

    Svenska chefer vill inte anställa svenskar, av någon anledning. De påstår att svenskar inte vill jobba med äldre. De menar egentligen att svenska UNGdomar inte vill göra det. De borde inte göra det. Att ”utbilda” sig till undersköterska i dagens Sverige som ungdom leder de rakt in i fördärvet- de fastnar i CSN:s våld och får knappast någon fast tjänst heller, då alla chefer bara anställer på timmar. Sen är frågan vad för sorts utveckling de ges när de får jobba med folk som knappt kan prata svenska och ser ner på de pga deras svenska förflutna. Som ung ska man ägna sig åt konstruktiva saker, lära sig nytt och upptäcka sina färdigheter. Inte stå och muppa sig med blöjbyten och lära sig att det här med att tala med gamla, är något som ”specialpedagogerna” gör- uskor är bara till för att mata, sköta hygien och agera springschas.

    Äldrevården är märkt till invandrare. Så är det bara. Det har politikerna bestämt. Jag har inte sprungit på middag på solsidan sedan jag skilde mig, Peter. Men jag minns hur det var. Jag har sprungit på julbord på baksidorna dock. Jag kan säga att jämfört med direktörers svammel, är svamlet från överförfriskade bortskämda invandrarungdomar- att föredra. De har inte ens snuddat vid reflektion, utan sitter som senila utvecklingsstörda brats- hakar upp sig på en enda grej (som alltid rör folks ursprung) och sitter och garvar oförskämt åt sina egna skämt. Tänk att de här idioterna får gå hem till gamla. Jag skäms för att tillhöra samma gäng, samma företag. Fy fan vilken utveckling!

    • Anna skriver:

      Blev tvärtomspråket igen. Sorry. Menade självklart att jag föredrar direktörssvammel före korkade bortskämda syrianbrats.

    • Peter Harold skriver:

      Jag har själv funderat ganska mycket på hur det skulle ha varit att ligga på ålderdomshem och bli skött av en person som inte behärskar mitt språk, och efter en och annan stroke kanske jag inte skulle tala begripligt ens för en infödd svensk. Detta slog mig när jag låg inlagd och blott en sköterska ställde till det.

      • Anna skriver:

        Ställde till det? Vad ställde hon eller han till med? Fest?

        • Peter Harold skriver:

          Hon öppnade fönstret på sjätte eller sjunde våningen med Brommas flygplan utanför fönstret och 2 plusgrader i luften och kom aldrig mer tillbaka. Vilket var lika bra, men synd om oss som inte kunde gå upp och stänga. När sänggrannens stomipåse började få iskristaller ringde jag på knappen.

          • Anna skriver:

            Ojdå. Men det är tyvärr så att det finns de som inte tänker. Jag jobbade på infektionsavdelning med en tjej som inte tyckte att det var nödvändigt att tvätta och sprita duschsängen efter att en vanlig patient, dvs inte var diagnosticerad med någon smittobärande sjukdom- hade använt den… Helt plötsligt var sängen borta och jag frågade om hon redan hade spritat den. ”Nä, det behövs inte. Han har ju ingen smitta” blev svaret… Hon hade skjutsat iväg den till duschrummet. Sen fick jag JAG! bannor för att jag envisades med att gå dit och tvätta den så att nästa patient fick vänta, eller rättare sagt blev de kollegor som fick vänta, sura för att DE fick vänta och fick kortare rast. Usch. Man får liksom inte ha ett samvete när man jobbar med såna där människor. Sjukhus är värst. Där får man aldrig sköta sig själv utan måste ständigt vika sig för dumskallar till kollegor. Eller så har du turen att jobba med underbara människor och då är det riktigt bra, men de platserna blir aldrig lediga för folk där slutar ju aldrig…

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s