Ständigt denne Brzezinski – det började redan med Afghanistan. Och fortsätter med Ryssland. Och sedan hela världen…

Bästa läsare!

Ibland blir jag lite osäker på om alla läsare uppskattar mina texter som kan tyckas vara en aning konspirationsteoretiska. Egentligen säger min artighet mig att jag borde be om ursäkt för detta. Men istället lämnar jag kommentarsfältet öppet för den som vill argumentera emot mina ståndpunkter som faktiskt i ytterst ringa fall handlar om teorier, utan istället är analyser baserade på fakta. Förmodligen är dock längden på denna postning mer avskräckande än själva innehållet… 😉

***

Ständigt denne Zbigniew Brzezinski

Någon vecka före nedskjutningen av Malaysian Airlines MH017 publicerade jag blogginlägget ”Sveriges roll i Ukrainakrisen – finns det en Brzezinskeformel?”. Blogginlägget handlade bl.a. om dåvarande utrikesminister Carl Bildts koppling till en person som sedan Sovjetunionens tid betraktat Ukraina som en viktig spelbricka i kampen mellan västmakterna och öst (en kamp som fortskrider).

Denne person är Zbigniew Brzezinski.

Om jag känt till kopplingen mellan Bildt och Brzezinski under min tid som politiskt aktiv i Moderata samlingspartiet hade jag nog sannolikt mobiliserat ett uppror. Eller gort sorti med dunder och brak. Det denne Brzezinski står för är graverande för Carl Bildt (och därmed också för hans parti).

När jag väl upptäckte Bildts och Brzezinskis gemensamma beröringspunkter tyckte jag mig ha hittat ett ideologiskt motiv till utrikesministerns agerande i Ukraina (som han annars lindat in i allmänt prat om ”demokrati och mänskliga rättigheter”), vilket jag i sig tidigare kritiserade i blogginlägget ”KU bör granska utrikesminister Carl Bildts agerande i samband med Ukrainakrisen” (ett blogginlägg som uppmärksammades i rysk media och gav mig en välbehövlig egoboost, för det är faktiskt jobbigt att gasta ut i det stormande havet utan att bli hörd).

När jag lanserade teorin om Brzezinske-formeln så angav jag att jag förmodligen bara skrapat på ytan. Jag kunde inte ha mer rätt i det påståendet, om det material jag funnit på senare tid är sanningsenlig.

Som medborgare måste man offra tid för att göra
det jobb som medierna struntar i.

Först av allt vill jag påminna min gode läsare att jag är en helt vanlig medborgare, likt alla andra (nåja) löneslavar [verb] under kontorstid, och är mer död än levande när jag sitter på tunnelbanan hem från jobbet. Jag är en enkel medborgare som nyttjar min rätt att studera och analysera en och annan händelse i världen, och jag insisterar på att göra min röst hörd när jag anser att makten gör orätt; detta är en aktivitet utan något hjälpande mentorskap mer än vad folk gett mig via kommentarsfältet (eller per e-post). Jag är inte placerad vid någon institution som med hjälp av statsbidrag eller stipendier möjliggör ett dagligt studium om tingens ordning i världen. Låt gå för att man kan säga att mitt engagemang dock är lite mer än vad folk gör i genomsnitt, men jag arbetar utifrån en ganska enkel plattform. Tack vare Internet går det ändå att vara effektiv.

Att som enkel medborgare upptäcka via sitt Internet att roten till mycket av det onda i världen kan kopplas till Zbigniew Brzezinski är som att vara en amatörversion av Dan Browns karaktär Robert Langdon (som upptäcker en otäck konspiration) är ganska omtumlande. Vägen dit var faktiskt inte via någon konspirationsteoretisk sajt, utan  Zbigniew Brzezinski dök helt enkelt upp i facklitteratur som jag studerade i syfte att höja standarden på mina bloggpostningar om Ukraina. Det som var omtumlande var att Zbigniew Brzezinskis inflytande i världspolitiken är enormt mycket större än hans avtryck i medierna. När jag googlar hans namn i kombination med olika svenska tidningar får jag sällan upp mer en en handfull träffar. Och rent generellt är det artiklar från 2014, och en enstaka från 2008.

Desto mer hittar jag om honom i utländska medier, men det är även här uppenbart att han hans senare utspel har fått större uppmärksamhet än hans tidigare. Han är dock väl medveten om att folk har ögonen på sig, och har med ett hånskratt avfärdat alla konspirationsteoretiker som menar att en eller ett fåtal personer kan styra en hel värld, och att han skulle vara en av dem. Tyvärr är detta falsk blygsamhet.

De mäktigaste opinionsbildarna kan få dig
att vilja bära Prada och Gucci

Visserligen är Zbigniew Brzezinski inte ensam om att ha stor makt att påverka världspolitiken. Jag nämner gärna namnet George Soros. Och Henry Kissinger. Fast det finns fler personer med stort inflytande men som håller sig under radarn, och som inte alltid dyker upp överst på tidningen Times lista över de 100 mest inflytelserika människorna i världen. Där finner vi istället namn som Beyonce (artist), Pharrel Williams (artist), Serena Williams (idrottsstjärna), Hillary Clinton (politiker) och John Kerry (politiker).

Några namn med politiskt inflytande dyker upp hos Times, som t.ex. bröderna Koch, vilka framställs som bidragsgivare till libertarianska tankesmedjor, och ”som retar gallfeber på alla liberaler”. En av bröderna har även ställt upp som vicepresidentkandidat för Libertarian Party 1980. Men med tanke på att de hyllas av Karl Rove i nämnda Times Magazine (därav citatet) kan det vara befogat att höja ena ögonbrynet. Och mycket riktigt finner vi här att bröderna Koch inte är vad de beskrivs vara. De är att betrakta som ”kontrollerad opposition” och köper in sig i tankesmedjor och organisationer för att tysta de röster (libertarianer) som utgör ett hot för den dolda eliten (som t.ex. Carl Bildts vän Karl Rove representerar). Man kan jämföra detta med hur konservativa republikaner hoppade på Tea Party-rörelsen (och dödande den).

Times må möjligtvis ha rätt i att kändisarna i deras 100-lista påverkar ”vanligt folk”. Beyonce kan säkert fått miljoner unga flickor att drömma om att bli artist. Serena Williams kan säkert vara en idrottslig förebild. Kändisarnas val av skönlitteratur, kläder eller vilket parfymmärke de gillar i annonserna kan påverka publikens konsumentvanor. Eller vem man skall rösta på i valet.

Fast de med verklig makt kan få
din regering att gå ut i krig

Men när det kommer till att provocera fram krig och ödelägga nationer, då är det få som matchar den gamle onde Zbigniew Brzezinski…!

Sannolikt är rubriken på dagens bloggpost missvisande. Det är nog inte sant att ”det började i Afghanistan”. Med all sannolikhet började det långt tidigare än så. Men för min del vill jag blott hänvisa till Afghanistan i denna postning.

Sajten Counterpunch.org har den 15 januari 1998 återpublicerat en fransk intervju (i Le Nouvel Observateur) med Zbigniew Brzezinski där han erkänner att han medverkade till att få Sovjetunionen att invadera Afghanistan. [Ref.]
Till oss som har en bild av att USA:s numera ondskefulla interventionsbeteende i omvärlden börjat med George W Bush och hans ”War on terror” efter 11 september 2001 (och som följs upp i samma anda av Barack Obama) så får vi ompröva denna syn (fast det har jag redan gjort och jag backar ända tillbaka till Wodrow Wilson för att påvisa hur länge jävelskapet pågått).

Mannen på gatan är alltid lättlurad när fakta döljs

Mina kunskaper om kriget mellan Sovjetunionen och Afghanistan är färgade av den allmänna synen att det förstnämnda landet invaderade det sistnämnda för att skapa sig en väg till Indiska oceanen (och logiskt sett skulle Pakistan bli nästa offer, sade man på TV). Den dåvarande presidenten Jimmy Carter (Dem) sade att Sovjetunionens ambition var att erövra hela Persiska viken. Och jag själv skrev till och med på en namninsamling till stöd för mujaheddin under andra halvan av 1980-talet. Mitt engagemang var inte mer omfattande än ”Heja friskt humör, det är det som susen gör” i deras kamp mot ryssen, men förklarade att jag inte var intresserad av att ge dem några pengar. För kriga, det får folk göra med egna pengar. Vilket mannen med namninsamlingen blev bitter över. Ah! Det var nog den dagen jag blev cyniskt inställd till alla dessa organisationer som säger sig företräda en världsförbättrande idé…!

Var det istället USA som fick Sovjet
att anfalla Afghanistan? Ja.

Verkligheten till Afghanistankrigets uppkomst fick jag faktiskt reda på först nyligen, även om informationen som sagt varit tillgänglig i flera år. Men notera att de etablerade medierna inte gör mycket väsen av sig för att rätta till missförståndet om att Sovjetunionen bar ensam skuld till kriget. Eftersom jag ändå är säker på min politiska läggning kan jag kosta på mig att ”sätta rekordet rakt” och erkänna att min tidigare bild var felaktig och onyanserad. Och ja, jag gör det både av hänsyn till att min läsare liksom jag är kunskapstörstande, samt att jag mår bra av att vara ärlig. Andra mår bra av att vara okunniga.

Åter till intervjun med Zbigniew Brzezinski:

Q: The former director of the CIA, Robert Gates, stated in his memoirs [”From the Shadows”], that American intelligence services began to aid the Mujahadeen in Afghanistan 6 months before the Soviet intervention. In this period you were the national security adviser to President Carter. You therefore played a role in this affair. Is that correct?

Brzezinski: Yes. According to the official version of history, CIA aid to the Mujahadeen began during 1980, that is to say, after the Soviet army invaded Afghanistan, 24 Dec 1979. But the reality, secretly guarded until now, is completely otherwise: Indeed, it was July 3, 1979 that President Carter signed the first directive for secret aid to the opponents of the pro-Soviet regime in Kabul. And that very day, I wrote a note to the president in which I explained to him that in my opinion this aid was going to induce a Soviet military intervention.

Q: Despite this risk, you were an advocate of this covert action. But perhaps you yourself desired this Soviet entry into war and looked to provoke it?

Brzezinski: It isn’t quite that. We didn’t push the Russians to intervene, but we knowingly increased the probability that they would.

Q: When the Soviets justified their intervention by asserting that they intended to fight against a secret involvement of the United States in Afghanistan, people didn’t believe them. However, there was a basis of truth. You don’t regret anything today?

Brzezinski: Regret what? That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it? The day that the Soviets officially crossed the border, I wrote to President Carter: We now have the opportunity of giving to the USSR its Vietnam war. Indeed, for almost 10 years, Moscow had to carry on a war unsupportable by the government, a conflict that brought about the demoralization and finally the breakup of the Soviet empire.

Q: And neither do you regret having supported the Islamic [integrisme], having given arms and advice to future terrorists?

Brzezinski: What is most important to the history of the world? The Taliban or the collapse of the Soviet empire? Some stirred-up Moslems or the liberation of Central Europe and the end of the cold war?

Här ser vi mentaliteten hos Zbigniew Brzezinski och hans likar. Som jag skrev i ett annat blogginlägg: ”Ni vet, herrarna som använder nationer som spelbrickor och betraktar folken som schackspelets bönder vilka kan offras utan tårar”. Vad är en miljon döda i förhållande till att Sovjetunionen får sitt eget Vietnam…? En miljon bönder dödade i ett över åtta år långt krig; Zbigniew Brzezinski fäller inte en enda tår för dessa.

En åldrad krigshetsare manar
till kamp mot USA:s konkurrent.

Detsamma  gäller Ukraina där han skriver debattartiklar och insisterar på att Barack Obama måste ”besvara den ryska invasionen” genom att förse regeringen i Kiev med utrustning för strid i bebyggelse. I bebyggelse? Men det är ju där den mesta civilbefolkningen finns! Den saken bekymrar inte gamle gode Zbig som presenteras som en mångårig rådgivare hos Vita huset, bl.a. till Lyndon B. Johnson (samme LBJ som eskalerade USA:s insats i Vietnamkriget). Zbigs önskemål verkar ha hörsammats. Och sedan förra året har utbrytarrepublikerna attackerats av Kievregimens armé samt de nationalistiska brigaderna som finansieras av olika oligarker.

Hittills har inte lika många dött i det ukrainska inbördeskriget som under Brzezinski proxykrig mot Sovjetunionen (dödstalet sägs vara omkring 5’000 för stunden). Men för att försöka väcka läsarens empati för dessa döda skulle jag vilja be er att föreställa er att tusentals personer dött sedan förra sommaren medan svenska armén beskjutit Karlstad och Säffle på Brzezinskis uppmaning som straff för att Värmland och Dalsland vill bli självständiga länder eller ansluta sig till Norge. Och mitt i allt detta blir ett Iceland Air-plan nedskjutet med glada semesterfirare på väg till Bangkok… föreställ er detta scenario, och ni skulle nog knyta näven hårt i byxfickan och undra vad i hela helvete det är som händer.

För den som tror att jag bara här plockat upp en konspirationsteori ber jag att i all ödmjukhet hänvisa till  ”Zbig” Brzezinskis egen presentation om framtidens Ryssland; ett land som är delat i tre republiker – en europeisk, en annan för Sibirien och en tredje för bortre Asien. Detta skall för all framtid förhindra att Ryssland åter blir en stormakt, enligt hans egna ord.

Var det nödvändigt att göra
Östeuropa till en NATO-zon? Nej.

Den åldrande Zbigniew Brzezinski och hans inte mycket yngre men lika maktberusade vapenbroder George Soros har under 2014 och även i år varit mycket offentliga i sin agitation för ekonomiska sanktioner mot Ryssland för att ”pressa Putin ut ur Ukraina”. De vet dock att Vladimir Putin inte kommer göra några eftergifter; Putin har varit mycket tydlig med att han betraktar NATO-utvidgningen österut som en fientlig handling mot hans land (och medan lokalparlamentet i Krim beslutade om att ordna en folkomröstning om utträde ur Ukraina så styrde USA ett av sina förmodat kärnvapenbärande hangarfartyg till regionen, trots att Krim knappast skulle kunna utgöra ett hot mot Amerika).

Undertecknad har talat om risken för ett storkrig i Europa. Ja, det finns en potentiell risk i och med att vi står inför ett helt nytt läge där makthavarna faktiskt inte vet vad de skall göra. Det faktum att det nu skriks så mycket på Folk och Försvars årskonferens om att vi måste rusta oss för att skydda oss mot ryssen, och att vi bör lämna in en expressansökan om medlemskap i NATO visar hur dåligt ledarskap vi har både i Sverige men också ute i Europa. Den största faran är dessutom om våra politiker använder kvällstidningarna och Stockholmsdrakarnas artiklar som beslutsunderlag (vilket jag befarar är det faktiska förhållandet idag). Men faktum är att det finns andra vägar till en lösning på problemet.

Den ena är att acceptera att de ukrainska utbrytarrepublikerna vill tillhöra Ryssland och att NATO slutar växa i Europa. Denna lösning förespråkar jag eftersom jag känner mig ganska förvissad om att Ryssland inte alls är intresserade av ett kallt krig och hysterisk upprustning. Detta är den oblodiga lösningen som kan göra alla till vänner.

Receptet för att störta Vladimir
Putin från presidentposten

Den andra lösningen är den som Zbigniew Brzezinski sannolikt arbetar intensivt för, och som leder till blodspillan och risk för utplånandet av hela samhällen och ett amerikanskt maktmonopol:

För ett par veckor sedan hölls en föreläsningen hos tankesmedjan Center for Strategic and International Studies (CSIS) i Washington. En av organisationens styrelsemedlemmar och aktiva kuratorer är… Zbigniew Brzezinski! [Ref.] Tänk vad liten världen ändå är…?!!

Föreläsaren var den ryske parlamentsledamoten (och styrelseproffset) Ilya Ponomarev. Han är lite av en politisk kameleont som både är kommunist (socialdemokrat enligt CSIS) och vill ha en gränslös union mellan alla kristna länder i Amerika, Europa och det forna Sovjetunionen. Ilya Ponomarev är ofta kritisk till Vladimir Putin och var dessutom ledare för den demonstration som ägde rum under presidentvalet i Ryssland 2012.

Vid CSIS i Washington var Ilya Ponomarevs ämne ”Russia’s Opposition in a Time of War and Crisis” [Ref.]. Vid detta föredrag tog han upp förutsättningarna för ett störta Vladimir Putin från makten! Bara det att en parlamentsledamot åker runt utomlands och marknadsför statskupper är uppseendeväckande. Han redovisade åtgärderna under sex stycken punkter: [Ref.]

1. Organiserade demonstrationer/gatuprotester/upplopp.
2. Presentera en ny framtidsvision som tilltalar majoriteten av det ryska folket.
3. Utse en ny ledare som accepteras av både de demonstrerande och den ryska eliten.
4. Operationen måste ha ett ekonomiskt stöd.
5. Företrädare för eliten måste stödja protesterna offentligt.
6. En utlösande händelse.

Receptet har redan prövats i Ukraina
och fler länder är på gång

Det är inte Ponomarevs genialiska hjärna som sammanställt denna lista. Faktum är att den korresponderar mot tidigare regimskiften på olika håll i världen (och där Zbigniew Brzezinski har haft ett finger med i spelet), som t.ex. ”Euromaidan” i Ukraina där en folkvald regim avsattes i närvaro av ”eliten från väst” med namn som John McCain, Victoria Nuland och Sveriges egen Carl Bildt. Det har måhända inte dykt upp i någon självbiografi ännu (likt den forne CIA-chefen Robert Gates bok som nämndes här ovan), men sannolikt kommer USA:s dåvarande ambassadör i Kiev, den språkkunnige John F Tefft, att beskrivas som koordinatorn mellan ”demokratirörelserna” i Ukraina och Vita huset. Tefft är numera ambassadör i Moskva. [Ref.]

Där har ni förklaringen till varför Rysslands regering ”gör det svårt” för utländska organisationer. Som en parentes kan nämnas att USA sände agenter via Röda korset för att värva revolutionärer till kommuniströrelsen bland de ryssar som japanerna tagit tillfånga under 1904-1905!

Ilya Ponomarevs föreläsning om ”den rysk oppositionen” har inte gjort något större avtryck i nyhetsflödet vad jag kan se (trots närvarande journalister), men i somras beskrevs han av Washington Post som ”den ende som står upp mot Vladimir Putin”. Men Ponomarevs bor tydligen numera i Kalifornien (enligt nyhetstidningen Foreign Policies). Dyker han upp vid nästa Bilderbergermöte så kan vi nog ana att han uppfyller kravet för att utgöra punkt 3 i sin redovisade lista. Vladimir Putin är den ende ledaren som kraftfullt står upp mot den världsordning som Vita husets marionettspelare arbetar för.

När inser folk att de som talar gott mycket
väl kan tala med kluven tunga?

Lite ironi finns det i det faktum att Zbigniew Brzezinski vill splittra Ryssland för att västvärldens storbanker skall kunna få fritt tillträde till landet (igen), och för att kunna göra Ryssland till en underlägsen handelspartner (underlägsen i den meningen att handeln skall baseras på dollar som betalmedel). Det som skett nu när Washington tvingat EU:s medlemsländer att avstå från handel med Ryssland är att det landet nu vänder sig till Kina och övriga Asien och satsar på långtgående samarbete med dem som på sikt kan försvaga USA.

Och när dessa rader nedtecknas nås jag av beskedet om att ännu en granat slagit ner inne i centrala Donetsk i Ukraina och dödat och skadat ett antal civila. Varför kan inte våra politiker se nyktert och sansat på vad som sker så att fler slipper sätta livet till på grund av att människor som Zbigniew Brzezinski vill förverkliga sitt One World Order som ingen skall kunna undfly från?

Jag beklagar att detta blogginlägg bara belyser problemen, men inte visar lösningarna. Tyvärr är jag i sjuksängen, så min arbetsförmåga vid datorn är inte den bästa, och ni har redan här uthärdat över 3000 ord!

Hälsar eder Peter Harold