Myror i köket? Svenska modellen är att lägga socker på golvet.

Bästa läsare!

Tre somrar i rad har jag haft problem med myror. Eller rättare sagt; det var under mitten av sommaren som jag inte hade problem, för då var de små gynnarna ute och roade sig nere i trädgården. Men så fort solen började svika i slutet av augusti och vindarna blev svalare verkade de ta sig in till mitt kök igen. Och här trivdes de fram på vinterkanten då det blev för kallt även här och de gick i dvala eller dog. Vid senvåren dök de små hungriga babymyrorna fram igen, och ännu ett myr-år började.

Myrproblemet hanterades under 2014 på följande sätt: allt socker och mjöl lades in i plåtburkar. Bröd gömdes i frys eller tillslutande förpackningar. Följt av en allmän rengöring (och bortforsling av gömda/glömda Alladinaskar sedan julen). Och bort med alla halvtomma godis- och chipspåsar. Inget gift, men däremot en sträng tumme på de gynnare som hade alltför oförskämd uppsyn (bödeljobbet outsourcades till Lilla Fröken Harold och Mrs Harold). Och sen var myrorna borta.

Jag säger inte att vi skall göra samma sak med de östeuropeiska tiggarna som sitter 20 meter från varandra längs städernas gator, men jag kan inte komma ifrån att vi på något vis verkar försöka bota det urbana ”myr-problemet” genom att ”hälla socker” på trottoarerna.

Idag blev jag förevisad hur det ser ut en våning under Edvin Öhrströms ”kristallvertikalaccént” vid Sergels torg.

Den bortre gången, där skivbutiken Mega låg en gång i tiden, samt mot trappan till Hamngatan (Östra Arkaden), har förvandlats till ett tattarläger, vilket är en etablering på fel plats enligt min mening. Och ovanpå gatuplan kunde jag se fekalier efter folk som suttit skyddade vid avspärrningarna för den pågående ombyggnaden av vägen. Mitt promenadsällskap ställde den retoriska frågan: ” – Vad är det för fel med det här landet numera?”. Jag svarade lakoniskt: ” – För mycket socker på trottoarerna…”.

På väg därifrån funderade jag lite på vad folk skulle säga om jag skrev om detta ämne på bloggen. Hur kan jag jämföra fattiga stackars öststatstiggare med ohyra? Har jag inget hjärta…? ” – Jäkla rasist…!” skanderade min låtsasläsare i mitt huvud.

Jag lät bli att lyssna på rösterna i mitt huvud. Istället kände jag saknad efter den tid då det fortfarande fanns människor som kunde säga vad de tyckte, och argumentera utifrån någon form av förnuft. Alltså på den tiden det kunde dyka upp en äkta tvär gammelmoderat som säger den obekväma sanningen. En riktigt butter Gösta Bohman som noterade att man i sydliga länder kan överleva genom att bo i plåtskjul och äta bananer och nu har vi diskuterat färdigt u-landsbiståndet.

Numera är (M) precis som alla andra partier, livligt polerande på sin nyuppsatta skylt ”Alla är lika värda” och lismar glatt men fåfängt för sina f.d. ideologiska motståndare. Nu kan en moderat inte längre säga som den forne landstingsledamoten Jan-Erik Smeds: ” – Uteliggarna kanske inte alls vill ha särskilt mycket hjälp. De kanske inte alls är likadana trygghets- och sjukvårdsnarkomaner som huvuddelen av svenska folket.” Citatet är hämtat från någon socialistisk sajt, men jag tror att det är äkta. Och faktiskt också ganska sant till stor del. Dock tror jag att Smeds tänker på en annan kategori av hemlösa som idag är bortträngda från tiggarmarknaden. Men jag saknar dock klarspråket.

Moderaterna – eller snarare gammelmoderaterna – skulle här kunna komma med en ideologisk poäng. De skulle bara behöva komma med ett enda litet ord: Privatisera.

Jag är ganska övertygad om att det är Stockholms stad som äger Sergels torg. Det var i vart fall Stockholms stad och Exploateringskontoret som för ett flertal år sedan började jobba med att omdana ”Platten”, och en studie gjordes bl.a. av konsultföretaget Spacescape AB (pdf). Man kom fram i sin analys att man skulle kunna bygga bort kriminalitet, och ett tappert försök har gjorts för detta genom att förvandla Västra Sergelgången till en galleria med ökad social kontroll.

Om staden fått bukt med narkotikaförsäljningen på Sergels torg eller inte vet jag inte, men vi kan konstatera att de s.k. EU-migranterna slagit läger utanför de slutna offentliga utrymmena sedan staden gjorde Plattans kommersiellt användbara områden estetiskt tilltalande. Även om denna kategori av människor inte finns med i Spacescapes analys så är jag säker på att de hade sorterat in under rubriken ”oönskade element”. För är det någon som önskar att arkaderna i Stockholms centrum förvandlas till lägerplats för folk med rasslande kaffemuggar?

Ändock är det ett faktum att tiggarna tagit över platsen. De har till och med vakter utplacerade som övervakar kvarliggande ”husgeråd” under dagtid, vilket talar för en viss organisationsförmåga.

Så, vad har problemlösningen av tattarlägret med privatisering att göra?

Ganska enkelt. Om staten respekterar äganderätten så skulle innehavaren av arkaderna ha rätt att avvisa de ”oönskade elementen” från sin ”mark”. Med samma rätt skulle också en innehavare även ha rätt att upplåta sin mark till dylika grupper om denne så önskar. Idag har vi en situation där staten (kommunen) inte kan agera därför att gaphalsar med solidaritetsnarkomani hotar med revolution (eller brevbomber/hembesök) hos politiker som anser att rummets syfte skall avgöra vilken verksamhet som bedrivs på platsen. Resultatet är rådvilla politiker som inte vet vad de skall göra.

Diskriminerande att skicka bort tiggare? Japp, det är poängen.

Men eftersom  vi lever i en socialistmonarki är det en annan ordning som gäller; vi knegare betalar skatt så att staten kan pynta upp de gemensamma ytorna som sedan ockuperas av ”oönskade element”. Ty där staten äger, äger alla allt. Inklusive de hitresta tiggarna. Och då blir det så att den som ”inmutar” sitt utrymme på den offentliga ytan kan bo och bajsa där bäst han/hon själv vill utan att behöva ta hänsyn till sin omgivning.

Så den som anser att min tes är formulerad av en person utan hjärta kommer att få till svar att varje politisk lösning hittills mot tiggarplågan är skapad av folk utan hjärna.

Och så länge som folk lägger pengar i tiggarnas kaffemuggar kommer dessa att stanna kvar här. Sergels torg är fortfarande en plats för folk med beroende; men istället för pundare är det hipsterklädda solidaritetsnarkomaner som gladeligen skänker bort sina lattedoftande växelmynt för att den offentliga miljön skall fortsätta att förfulas genom tiggarnas verksamhet. Ibland kan jag få för mig att stockholmarna är stolta över de färggranna tiggarna i sina trasor invid butiksentréerna. Jag är det inte.

Hälsar eder Peter Harold