När journalister anser att det är konspirationsteorier när journalister talar som makten vill.

Bästa läsare!

Jag hade tänkt att reflektera över en artikel på ZeroHedge där det anges att den amerikanska säkerhetstjänsten under 1967 CIA etablerade begreppet ”konspirationsteoretiker” i sina relationer med medierna (på den tiden fanns det bara gammelmedier) då man ville förmå pressen att misskreditera personer som presenterar andra uppfattningar än de officiella. För denna skull checkade jag av vad nyhetsflödet erbjuder på sökordet ”konspirationsteoretiker”. Och jag fann en artikel på SvD med rubriken ”När det kritiska tänkandet går i spinn”.

Nu tycker jag för all del att det är ganska magstarkt av SvD – som ingår i den JP Morgan-kontrollerade mediekoncernen Schibstedt – att ta ordet ”kritiskt tänkande” i sin mun. Fast å andra sidan handlar det om en recension av en bok om konspirationsteorier.

Det är SvD- och DN-medarbetaren Thorbjörn Elensky som läst boken ”American conspiracy theories” av docenterna Joseph E Uscinski och Joseph M Parent vid universitetet i Miami. Elenskys recension är i sig värd att recensera på Skrivarens blogg, men först några rader om recensenten själv. Det visar sig ganska snabbt efter en sökning på Google att Elensky är en ideologisk aktivist. Dessa finns det gott om i tidningshusen, så ingen bör vara förvånad. Men det jag fann var faktiskt inte så trevligt att läsa.

Fria Tider (ej Bonnier-kontrollerat) fann jag att Elensky startade en numera nedstängd Facebook-grupp som protesterade mot författaren Ingmar Karlssons bok ”Bruden är vacker men har redan en man” vilken handlade om Israels historia och sionismens historia. Fria Tider beskrev i sin artikel Elenskys Facebookgrupp som en ”hatgrupp”, och nog är det en och annan kommentar där som säkert placera sig fint i Robert Aschbergs ”Trolljägarna”. Citat från Fria tider av yttranden som fällts i Elenskys grupp om Ingmar Karlsson:

”Judehatare”, ”knäppgök” och ”sinnesförvirrad” heter det bland annat när juristen Anneli Halme levererar några omdömen om författaren i gruppen.

Elensky ägnade sin FB-grupp åt att biträda en annan kritiker av Ingmar Karlsson, nämligen skribenten Anna Ekström som menade att Ingmar genom sin bok var en förespråkare av en ny Förintelse i det att han argumenterat för att Israel borde bli en mångkulturell (”binationell”) stat och avskaffa den nuvarande raslagstiftningen. Oj! Det låter brutalt.

Jag vill inflika att detta exempel är bara ett stickprov på vad jag fann om Elensky, och han kan mycket väl ha andra kvaliteter och förtjänster som gått mig förbi. Men jag tänkte att det kunde vara intressant att åtminstone ha ett litet hum om vad man kan förknippa skribenten med då denne recenserar en bok som försöker att på ett akademiskt sätt beskriva konspirationsteorierna som koncept.

Och Elensky gör ett tappert försök att formulera sig på ett sätt som nästan gränsar till objektivt. Han inleder med:

Vi lever i en tid som tycks vara helt genomsyrad av konspirationsteorier. Allt fler verkar vara övertygade om att Bilderberggruppen verkligen bestämmer, eller att alltifrån frimurare och judar till en maktlysten ätt av ödlor som kan förvandla sig till människor styr historien och mänsklighetens öden. Till viss del är det underhållande, somligt är riktigt fantasifullt och fascinerande, medan annat är så uppenbart struntprat att det är frustrerande att se hur många som faktiskt tror på dumheterna.

Men nej, förlåt. Jag vill inte kalla dem för dumheter. Somliga av dessa teorier är helt enkelt kritiskt tänkande som spårat ur, det vill säga något som bygger på en viktig ansats, inställningen att makthavare bör behandlas med misstänksamhet, de bör kritiseras och bevakas, för de vill inte alltid det allmänna bästa, utan kan mycket väl tänka sig att prioritera sina egna eller sin egen grupps intressen. Det är helt sant, och jag anser att övervakningen av makthavare tillhör det allra viktigaste som vi, medborgare i allmänhet och skribenter i synnerhet, bör ägna oss åt. Problemet är bara att konspirationsteorier just har en tendens att få kritiken att spåra ur. När den inte längre förankras i sakliga iakttagelser och falsifierbara påståenden blir de snarare ett hinder för saklig granskning av makthavarna.

Hela hans artikel kan läsas via länken här ovan, så jag avslutar mina citat från hans text. Låt mig dock reflektera lite över ett faktum som jag inte ser att Elensky analyserar, och det är att allt fler inte tror på den officiellt fastställda verkligheten. Vad som är Elenskys ”officiellt verkställda verklighet” tror jag mig kunna gissa; Bilderbergruppen bestämmer ingenting, samt att frimurare, judar och ödlor definitivt inte styr historiens gång. Men andra som inte är av Elenskys skrot och korn tycks tro på dessa… eh, dumheter. Och varför gör de det?

Den frågan kan jag bara spekulera kring. Min första gissning är att de som fastställer vad som är den ”officiellt verkställda verkligheten” visat sig hantera sanningen tämligen liberalt. Eller till och med medvetet ljugit. Gång på gång.

Jag brukar med min sedvanliga förkärlek till fransk historia samtida med författaren Jules Verne ta ”Dreyfuss-affären” som ett exempel på en konspiration av en stor omfattning, involverande korruptionen inom såväl armén som inom rättsväsendet, där statens representanter nyttjar systemet för egen vinning. Eller varför inte nämna riksdagsbranden i Berlin 1933? Historien är fylld med makthavare som värnar om sina egna och den egna gruppens intressen, och går över lik för att nå sina mål. Och som vi få oss att tro att de gör detta för folkets egen skull.

I vår egen tid har vi kunnat se hur man verkställer regimskiften utifrån falska förutsättningar, som t.ex. Irakkrig 2.0 som inleddes med lögner om Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen (som påstods kunna nå Israel) och hans samröre med al-Qaida (Saddam Hussein var faktiskt en uttalad fiende till Osama bin Ladin!). Och nu i dagarna uppmärksammas att den israeliska säkerhetstjänsten Mossad i åratal konstaterat att Iran inte har kapacitet att tillverka kärnvapen, och än mindre någon ambition att göra detta, trots att Israels regering sagt att det är nödvändigt med en attack mot Iran.

I synnerhet under de senaste åren har det blivit otäckt uppenbart att regeringar ljuger utan att blinka. Det är så allvarligt att vi inte kan veta när de talar sanning (om de mot all förmodan skulle råka göra det). Till och med vårt eget land har sina bedårande exempel på politiker som förvränger sanningen lika lätt och likgiltigt som man kränger en tröja ut och in.

Vi befinner oss i ett läge där vi utgår från att politikerna far med osanning, och att dessa har sina randiga skäl till detta utan att berätta varför. Förutom att politiker och makthavare systematiskt bedrar sitt folk så har vi problemet med att journalistkåren inte uppvisar förmågan till kritiskt tänkande som är nödvändigt för att exponera lögnerna. De är ”presstituerade”. Därför har mediescenen förändrats under de senaste åren.

Sålunda är det begripligt att folk söker efter andra förklaringsmodeller än vad mainstream media erbjuder.

Sett ur detta perspektiv kan jag förstå att etablissemanget släpper fram skribenter som Thorbjörn Elensky som skall befästa bilden av sanningssökare som urflippade eller skogstokiga individer, eller åtminstone att deras förr så berättigade kritik numera spårat ur. Man skulle nästan kunna tro att Torbjörn Elensky agerar i en konspiration gentemot konspirationsteoretikerna…

…och den teorin är inte alls hämtad ur luften, kära läsare!

Ja, jag begränsar mig till att vi bara kan spekulera i vad som är Elenskys motiv då han inte vill att vi skall tro att Bilderberggruppen har någon makt, eller varför han vill att vi bara skall betrakta de mest omtalade konspirationsteorierna som fascinerande underhållning (men fortsätta att lita på varje ord som kommer från de tidningar han själv medverkar i, måntro?).

Ty sanningen är den att konceptet med att smutskasta ”konspirationsteoretiker” för statens/makthavarnas räkning genom pressen har anor ända tillbaka till 1960-talet. Ja, kanske ännu längre tillbaka, men idag väljer jag år 1967 som exempel.

Som jag nämnde i inledningen av denna bloggpost har jag läst en artikel på Zero Hedge som påvisar att CIA hade ett policydokument (CIA 1035-960) där man angav hur kritiker av officiella utsagor, som t.ex. den s.k. Warren-rapporten (som fastslog Lee Harvey Oswalds skuld till mordet på president John F Kennedy), skulle decimeras i anseende och kallas för ”konspirationsteoretiker” [källa]. Syftet med dokumentet var att ge underlag för CIA:s agenter som skulle motverka eller misskreditera ”påståenden från konspirationsteoretiker”, och reducera spridningen av det budskap som gick stick i stäv med den officiella bilden.

CIA instruerade att man skulle diskutera publiceringarna med ”friendly elite contacts”, d.v.s. politiker och redaktörer. Oss emellan, kära läsare, om CIA tog fram ett dokument 1967 för att bekämpa tvivel om Lee Harvey Oswalds skuld som ensam gärningsman, varför skulle man inte befara att CIA och andra regeringsorgan runt om i världen praktiserar detta för alla sina ”projekt” nu i vår egen tid? CIA är överallt i världen (till och med i Stockholm). Tro mig, kunskapen att få ut sitt budskap utan motstånd är värdefull och åtrås av varje regim eller större företag. Till och med på min egen arbetsplats har vi en ”pressansvarig” som har till jobb att få ut ”rätt budskap” till de presstituerade…

Mediernas roll kan t.ex. vara att – återigen enligt CIA – skriva recensioner av böcker. Oj, här kommer ju Torbjörn Elensky in i bilden igen, ha ha! Jag citerar följande rad ur CIA-dokumentet ifall ni inte tror mig:

To employ propaganda assets to [negate] and refute the attacks of the critics. Book reviews and feature articles are particularly appropriate for this purpose.

Sättet för redaktionen eller politikern att bemöta ”konspirationsteoretikern” (vilket är den benämning man skall använda mot kritikern för att förminska denne) är att påstå att den officiella utredningen utgått från all relevant utredningsmaterial; att konspirationsteoretikern baserar sina ståndpunkter på undermålig kunskap, att kritiken genererats av propagandister; att konspirationsteoretikern drivs av en politisk agenda eller har ekonomiska intressen i frågan. Och så vidare.

Med andra ord, CIA uppmanar redaktörerna till att smutskasta ”konspirationsteoretikerna”. Låt oss avsluta dagens ämne med att ta en till titt på Torbjörn Elenskys text i SvD:

Bland de mera överraskande insikter författarna förmedlar är den att konspirationsteoretikerna inte motsvarar någon mall, de är inte överåriga ungkarlar i mammas källare, utan helt vanliga personer, som du och jag. [..], och de har – i mycket ringa men dock mätbar utsträckning – en större tolerans för våld som politisk metod. [..] Det där med våldet är inte så underligt. Den som känner sig trängd, och som är övertygad om att en konspiration av något slag gör att själva förutsättningarna är orättvisa, att spelet är uppgjort på förhand i slutna rum, har naturligtvis närmare till att acceptera våld, som rentav i princip kan uppfattas som ett slags självförsvar.

Som sagt, lita bara på det som står i de tidningar som trycks på papper och helst de som Torbjörn Elensky skriver för. Tror du på det som skrivs på webben och som anklagar makthavarna för att styra över våra huvuden, då är vi potentiella våldsverkare som inte klarar av att se vad som är fantasi och verklighet…

Nej, jag säger inte att Torbjörn Elensky medvetet ingår i en konspiration för att dölja andra konspirationer, eller att hans resonemang om att konspirationsteoretiker är potentiella våldsverkare och att makthavarna därmed har en ursäkt för att militarisera polisväsendet (vilket sker i snabb takt i USA och är en trend i Europa också). Nejdå, jag tiger tyst om den saken.

Däremot är hans beskrivningar av visa konspirationsteorier, genom att nämna dem i samma andetag som andra mindre trovärdiga dito, på gränsen till desinformation. Och denna subtilitet bör lyftas fram eftersom denna ovilja till nyansering är precis lika allvarlig som när en politiker eller journalist vägrar att berätta hela sanningen för folket/läsarna.

Sedan överlåter jag åt läsaren att döma själv vad man skall anse om Torbjörn Elensky som skribent och aktivist. Jag själv skall gå och lägga mig för att sova nu. God natt, Sverige!

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Medierna. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till När journalister anser att det är konspirationsteorier när journalister talar som makten vill.

  1. Benny skriver:

    Självklart känner denna Elensky, som många andra journalister att folks förtroende för smörjan de skriver minskar från dag till dag. Ett relativt nytt knep från MSM-media är att man gör tillrättalagda ”dokumentärer” som sänds i alla dessa otaliga TV-kanaler. Kollar man upp vilka som gör ”dokumentärerna” så är det samma bolag som äger MSM-media och givetvis äger TV-kanalerna som sänder dem. Propagandan ska matas ut och hur du får i dig den är oväsentligt. Sen har vi ju fortfarande t ex på SVT Uppdrag Granskning som på senare år mer och mer granskar obetydliga kommunpampar m.m än den verkliga makten i Stockholm, Bryssel och Washington. Även här ser vi hur fokus skiftar och snart är man väl på samma nivå som AB, som granskar vanligt folk i stället för makthavarna.

    • Peter Harold skriver:

      Jag tror på ditt ord, även om jag sällan tittar på SVT. Du har helt rätt i att det är ett problem att det saknas granskande etersänd journalistik på EU-nivå, även om det fanns ett underhållande reportage för några år sedan om EU-parlamentariker som stämplade in sig i slutet av veckan på kontoret för att kunna få fullt arvode före hemresan, eller vad det nu var de gjorde.

    • Läsare skriver:

      Sen har vi ju fortfarande t ex på SVT Uppdrag Granskning som på senare år mer och mer granskar obetydliga kommunpampar m.m än den verkliga makten i Stockholm, Bryssel och Washington. Även här ser vi hur fokus skiftar och snart är man väl på samma nivå som AB, som granskar vanligt folk i stället för makthavarna.

      ________

      Helt korrekt, lågvattenmärket var när den ”store” fjanten Janne Josefsson för en del år sedan hade ett lååååångt indignationsinslag om ett efterblivet par hade fått deras unge omhändertaget.

      Den lokala politikern jagades hänsynslöst av JJ som krävde att få läsa alla papper. -Dom har skrivit på en fullmakt! Ge oss papperna! Hetsade JJ minst fem gånger.

      Om nu JJ var den hot shit stjärn”jounalist” som han inbillar sig,.då hade han vetat att omyndigförklarade kan inte skriva på och köpa en bal med toapapper gjord på returpapper på kredit.

      JJs Uppdrag Förvanskning var ett riktigtlågvattenmärke i svensk ”journalistik”. Det var i den vevan som jag slutade titta på SvT/TV4 patetiskt nonsens upphöjt till den ädlaste ”journalistiiken”. Jag har inget annat än det djupaste förakt tillverkare för ”journalist”patrasket.

      Vad ”journalistik” handlar om idag är att lägga över ansvaret längre och längre ner i hackkedjan. Denna korta artikel summerar det elegant:

      http://avpixlat.info/2015/02/23/nu-ar-det-mest-kommunernas-fel/

  2. Sofia skriver:

    Tack för att du tillverkade ett verkningsfullt verbalt vapen;
    ”X agerar i en konspiration gentemot konspirationsteoretikerna”.
    Låt oss använda det närhelst det behövs!

  3. Magnus skriver:

    Ja, klyftan mellan journalistkårens självbild och verkligheten har blivit löjligt, gapande stor här i landet. Enligt journalister och yrkestyckare finns det vattentäta skott mellan nyhetssidor och ledarsidor ”på alla riktiga tidningar” och mellan tyckande och rapporterande; nepotism och favorisering existerar inte och ingen gör några ringskär runt obekväma fakta eller personer som kan komma ivägen för den vinkling man har valt att köra (och som ofta nog är beställd av redaktionen redan innan reportern har börjat utföra jobbet). Ingen svensk reporter eller krönikör bluffar heller, nej minsann. Åtminstone inga med litet erfarenhet eller just ”mina kompisar”.

    Delvis handlar det också om en generationsklyfta. Många (främst litet äldre) svenskar lever fortfarande i föreställningen att ”det måste vara sant för jag läste det i tidningen”, en pålitlig tidning, och inser inte i hur hög grad man numera skarvar, insinuerar i texten, kommer med grova överdrifter, guilt by association eller skruvad och selektiv statistik. ”Vad menar’u, kan dom va’ så elaka?!” Därtill har vi i Sverige länge haft en traditionellt fientlig attityd till retorik, den i breda folklager djupt insjunkna svenska uppfattningen är att det avskalade och blygsamt sakliga, gärna litet stubbiga och klumpigt sagda, ska tala för sig själv. Ingenting ska låta inövat och alltför övertänkt, svensken hatar det väl inrepeterade, allt som luktar iscensatt offentlig ritual (medan man i t ex England uppskattar det där teatrala och smidigt inövade, att man skojar med det är bara den andra sidan av denna aktning). Men den yngre generationen, inom det offentliga livet och media, är inte alls buskablyga på det sättet, de gillar verkligen retoriskt tricksande och fläskande och då i en grovt tillskruvad form, ofta en slags hiphop- och tv-retorik. Men de är dock, många av dem, tillräckligt slipade för att dölja de mest uppenbara kanterna så att texten ytligt ser ut som om den drevs av logik och saklighet. Vi får alltså en stor grupp (ofta litet äldre, men inte alltid) som är naiva inför det språk som nu talas i medier och politik, och försvarslösa inför den våg av billig retorik, produktplacering och ”storytelling” som sköljer genom offentligheten. Mycket av det som idag står i tidningar och som syns i samhälls- och nyhetsprogram på svensk tv är ju ”stories” och PR-snack snarare än nyheter och journalistik.

    • Peter Harold skriver:

      Ja, jag är definitivt benägen att hålla med dig om att vi i Sverige skyr vältalighet. Men vältaligheten är inte bara en konstform utan också ett verktyg för att göra ett budskap tydligt och nyanserat. Det är bara att jämföra ett ljud-/bildklipp från 1960-talet mot ett ljudklipp från idag när folk intervjuas eller får komma till tals.

      Vad gäller den yngre generationens retorik är den tyvärr inte lika skön som äldre tiders. Den är är mer vulgär och jagar superlativer, vilket i sig förstör möjligheterna till nyanser. Hör man yngre tala idag så använder inte sällan ord på ett sätt som de inte var tänkta för, vilket för all del är min egen generations fel eftersom vi gillade att ironisera. Problemet är bara att de som är 10 år yngre än mina årskamrater är mer trögtänkta och fattar inte vi 70-talister var sarkastiska.

      Vad gäller medierna så kan man även här jämföra klipp med 40 års skillnad och notera att samtalet nu förs med 12-åringars språkliga preferenser.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s