Navelskådning: Marcus Birro smakar på den leprasmittades undergång

Bästa läsare!

Jag hoppas att min gode läsare inte uppfattar dessa följande rader som alltför osympatiska, men jag har nämligen stått ut med Marcus Birros patetiska gnäll i några minuter, och behöver avreagera mig nu.

Oupps, jag slog golfbollen rakt in i porslinsbutiken. Sorry, jag backar. Nytt försök:

I en aktuell bloggpost beklagar sig Marcus Birro över sina relationer. Jag är inte bombsäker på ifall han talar om kärleken till sin kvinna och om föregående kvinnor, eller om man skall läsa mellan raderna och förmoda att ”kvinnan” i hans fall är medieetablissemanget, publiken och vännerna. Han skriver under rubriken:

Om kärleken är alltings centrum har jag hamnat en bit utanför. En förort till kärleken. En liten, grå lägenhet vid ett grått torg …
[…]
Jag vet inte riktigt var någonstans vi gick vilse. Varje dag räknas. Varje dag är ett vändkors vi antingen kan välja att gå igenom eller göra halt inför. Det händer att den vi älskar väljer det vi inte väljer. När vi vänder oss om finns ingen där.
[…]
Det är svårt med förlåtelse. Jag har tunga svarta kedjor av oförrätter runt flera av mina relationer. På något märkligt sätt trivs jag med det. Jag har långt kvar till den lätta brisen av frid och rymd som alltid kommer när man till sist äntligen orkar förlåta någon.
Men ännu sämre är jag på att förlåta mig själv. Jag bär omkring på en sten. Jag har med den överallt. Jag är rädd om den där stenen, fast jag vet inte varför. Jag ber, läser Bibeln, talar med vänner. Men fortfarande känns stenen som det verkligaste i mitt liv.
[…]
Vi står alla dagligen vid stupet. Vi är ett fingerknäpp från skilsmässa, splittring, sjukdom, olyckor och död. Varje dag. Men i nåden kommer fridsfursten som saligt ljus, som en bror, som en samarit och välgörare och han viskar till oss och säger att vi inte behöver vara rädda, att han redan skådat in i våra hjärtan och att han förlåtit oss för de oförrätter som vi ärligt och öppenhjärtigt har kommit till honom med.

Så här talar en religiös man som tror att det finns hopp och att ju mer ånger man ger uttryck för, desto snabbare infinner sig räddningen.

Fast i själva verket har Gud redan slagit dövörat till och Birros rader skickas till allmänheten med ett desperat ”Förlåt mig, jag var dum”-rop. Det var väl i detta jag tyckte att Birro var patetisk. My fault, eftersom jag inte kan läsa hans ord som de står. I hans ord ser jag bara ”Gud, varför mig, den hyllade litteratören som alla borde avguda? Varför har du svikit mig?”. Min bild av Marcus Birro kan skilja sig från hans egen, naturligtvis.

Det är möjligt att Marcus Birro ständigt befinner sig en fingerknäpp från skilsmässa och döden, men låt dessa begrepp stå för vad som verkligen skett i form av hans olycka. Inte ett fingerknäpp, men gott och väl några förlupna rader på Twitter – rader som vilken sansad människa som helst skulle anse är oförargliga, men som av Twitterhelvetets alla småjävlar betraktas som tillräckligt syndiga nog för att dra in honom i den publicistiska skärsälden och förvandla både honom själv och hans gloria till aska som virvlar bort med den politiska korrekthetens förträngningens vindar.

Jag vet inte hur framtiden kommer att se ut. Fast det vet ingen. Jag ska försöka älska bort allt mörker. Jag ska sopa upp natt­fjärilar från golvet. Jag ska vakna i gryningen och göra rätt för mig. Jag ska vara med mina barn. Jag ska skriva mina böcker. Om sedan jag blir kvar här ett tag, ensam i en förort till kärleken, så kan jag bara be om er förståelse och er förlåtelse.

I en annan tid och på annan plats hade Marcus Birro sänts till en korrektionsanstalt där han fått hugga sten från morgon till kväll istället för att sitta och skriva självömkande betraktelser i sin ensamhet. Fast resultatet är kanske detsamma. Han är berövad sin ära, och han är bedrövad. Den möjliga skillnaden från den dömde lägerfången är att Marcus Birro tror sig ha ett hopp. Kanske har han det, eller kanske har han det inte.

Att vara politiskt inkorrekt i dagens Sverige kan/kommer leda till slutet på det liv man levt tidigare. Det behöver man inte vara en offentlig person för att få erfara. Se bara på kvällspressens uthängningar på senare tid. En trist bostad på Högalid kan bli till den moderne dissidentens eget Gulag. Om trösten sen heter Gud eller Baccardi väljer man själv. Marcus Birro kan tacka sin lyckliga själ över att han kan välja dem bägge om han vill.

Marcus Birros text kan du läsa här.

Hälsar eder Peter Harold

(som inser det tragiska i att en navelskådande ordbajsare – moi – skiver om en annan navelskådande ordbajsare – Marcus; det gör denna bloggpost till en metadiskussion som egentligen borde körts rakt ner i papperskorgen, fast som hamnar här istället eftersom solen skiner över mitt torg och jag är i centrum av kärleken och mycket lyckligare än Marcus Birro, fastän jag är hundra gånger värre politiskt inkorrekt – eller tack vare att jag är politiskt inkorrekt?)

 

 

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Medierna. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Navelskådning: Marcus Birro smakar på den leprasmittades undergång

  1. Sofia skriver:

    Spontan tanke/känsla:
    vi lever i en ”ding, ding värld”!

  2. Cello Jr skriver:

    Efter en tids politisk avhållsamhet, kunde jag inte motstå att surfa in på min favoritblogg.
    ”Min bild av Birro kan skilja sig från hans egen, naturligtvis.” Det är sådana formuleringar som får en att återvända hit. Önskar jag hade ork och kapacitet att hålla samma klass på min blogg. Hur kul hade inte mina tankar om t ex Reinfeldt blivit då! Nu är jag bara äcklad. Och äckel är svårt
    att omvandla till något spirituellt. På senare tid börjat tänka, att väljarkåren är en större
    anledning till äckel än de ombud den utser att leda landet. Finns det något etiskt godtagbart
    styrelseskick? Diktatur är patetiskt, demokrati. . . ja, det är Bush, Obama, Sarkozy, Berlusconi,
    Löfven och den grekiska skuldkrisen. Och inte en snöbolls chans i Helvetet, att majoriteten
    skulle välja Hoppes anarko-kapitalism. Ingen vet varför dinosaurierna dog ut. Men det kanske är
    så, att en djurart bär inom sig fröet till sin undergång och i tidens fullbordan! Så även människan. .
    . eller åtminstone den vita delen av den.

    För att citera Per Ahlmark: ”Det är demokrati, dumbom!” Obs.att med ”dumbom” avser inte
    Ahlmark sig själv. Jag avser förstås inte Peter Harold (eller mig själv)!

    P.S. Skrivet under intagandet av aperitifer. Som ursäkt.

    • Peter Harold skriver:

      Skål, broder!🙂

      Livet består av mycket annat än politik. Och ett sätt att vara tålmodig är att förlusta sig med annat skoj.

      Jag satt i morse och lyssnade på ett föredrag om Japan. Landets folk beskrevs som synnerligen kollektivistiska i det att de är måna att ta hand om varandra. Det slog mig att detta beteende är ju en grundsten i ett libertarianskt samhälle, d.v.s. att individer gör saker för varandra utan att staten tvingar dem. Visst, japanerna är lite mysko ibland, men när man ser deras dystopier på film så noterar jag att deras worst case-scenario i regel är vår egen vardag… Så helt Hoppe-löst tror jag inte om framtiden.😉

      • Cello Jr skriver:

        Jo, libertarianism (t ex USA på 1800-talet) handlar om privat hjälp och nätverk. Jag tror
        även Jose Ortega Y Gasset på 30-talet förespråkade det så kallade civilsamhället framför
        staten. Han såg med oro på att staten i allt högre utsträckning tog över civilsamhällets
        uppgifter.

  3. Cello Jr skriver:

    Det här kastar ett ljus över det jag skrev om dinosaurierna: http://www.dailymail.co.uk/news/article-1366682/Midsomer-Murders-Political-correctness-risible-wasnt-sinister.html

    I morse drev i teve mot att bolagsstyrelserna dominerades av vita män. Var bredda på mer kampanjjournalistik, med andra ord!

  4. Cello Jr skriver:

    Rättelse: be-redda!🙂

  5. Cello Jr skriver:

    Morgon-teve och nu bara kaffe.:-) And guess what? Man ägnar ett helt inslag åt de vita styrelserna. Dock 11 av 90 styrelseledamöter har ”utländsk bakgrund”. Detta är tydligen för lite. Så visst har vi så kallad kampanjjournalistik. Surfat in på Merit Wager, min andra favoritblogg (informationsmässigt). Rekommenderar andra att göra detsamma. Där läste jag att bland de i medierna nyss uppmärksammade försvunna ensamkommande barnen finns 30-åringar och
    Merit undrar varför inte medierna nämner detta?

    • Peter Harold skriver:

      Merit Wager är en oerhört viktig informationsförmedlare. En Marit Wager är mer värd än 1000 kvällstidningsreportrar. Lågt räknat.

    • cfr skriver:

      Kan noteras att SvT styrelse, Förvaltningsstiftelsens styrelse och även Journalistklubbens vid SvT styrelse är kritvita. Precis som vilken kvällstidningsstyrelse som helst.

      Varför blir jag så trött? Är det månne det ständiga, helt ologiska och osjälvkritiska poserandet som tröttar mig så?

      • Cello Jr skriver:

        Ja, och du är inte ensam. Mina återkommande pauser från allt politiskt är också ett utmattningssymtom. Just nu såg jag någon minut på ”Det hotande hatet” med Alexandra Pacalidou och Sandro Scocco och en publik med exakt samma ”rumsrena” åsikter utåt – vad de tänker innerst inne är en annan sak, förstås. Det hela kändes passé. De här munnarna vid maktens köttgrytor har utfört samma ritualer i ett decennium nu, upprepat samma floskler, etc. Men de ingår i den större statliga propagandaapparaten. De är en del av liturgin. Och därför känns de allt mindre angelägna. Man upptäcker att man inte behöver gå i klinch med dem. De söker inte samtal. De är enbart där för att ge en allt mer flagnande legitimitet åt Makten. Inte värda att uppmärksamma, fast jag just gjorde det här.

        • Peter Harold skriver:

          Ha ha, jag har lovat att inte uttrycka mig alltför hårt om den mindre än medelmåttigt begåvade Alexandra Pascadildou därför att hon och jag har gemensamma vänner, men det krävs en pistolmynning mot min tinning för att få mig till att se och lyssna på henne…😉

          Japp, det är faktiskt en djävulsk propagandaapparat som de har till sitt förfogande. Det är en best.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s