Det är någonting obehagligt över Stefan Löfvén – Landsfaderlig eller komplett landsfarlig?

Bästa läsare!

F-n, fick jag statsministerns namn rätt i rubriken? Jag dubbelkollar. Nä, inte riktigt. Han stavar sig Löfven. Men det är en bagatell i sammanhanget.

Jag vet, jag kan vara på väg att bli dement. För tjugo år sedan hade jag inte tvekat en sekund på hur en statsministers eller partiledares namn stavats, även om hon eller han varit nytillträdd. Ja, jag hade nog vetat både det ena och det andra om vederbörande redan innan personen ifråga kommit på tal som kandidat.

Men numera är det med största kärvhet jag grottar ner mig i partiledarna. Felet kan vara mitt, t.ex. att jag tappat sugen. Men jag har ändå en känsla av att det också kan vara partiledarnas fel. De känns så ointressanta i jämförelse med hur partiledarna var förr i tiden.

För 20 år sedan hade jag aldrig varit okunnig om vem som var ledare för mitt dåvarande parti, Moderata samlingspartiet. Idag är deras partiledare ”den där långa kvinnan med den komiska frisyren”. Nej, detta är inte ett försök att mobba, för folk kan inte rå för hur de ser ut. Men jag får sitta och tänka i flera sekunder innan jag kommer på vad hon heter. Pia Kindberg-Batra, eller nånting sånt. Efter DÖ är den borgerliga politiken beige.

Det ligger mycket i ett namn. ”Olof Palme” var en riktig blodtryckshöjare för många. ”Ulf Adelsohn” fick folk att tänka på bastkjol. ”Thorbjörn Fälldin” var sin norrländska dialekt personifierad. Och ”Alf Svensson” var en politisk präst som lika gärna kunnat varit den omtyckte distriktsläkaren. Men det rådde ingen tvekan om vad de hette, vilka de var och vad de ville.

Idag ploppar partiledarnamnen upp frekvent men går obemärkt förbi. Håkan Juholt var nog den siste partiledaren som gav en tydlig ping på min gamla politiska radar. Jag vet det med säkerhet eftersom jag utbrast i ett ”Nej, inte den knölen” när han blev nominerad till Mona Sahlins efterträdare. Fast egentligen skulle han aldrig ha blivit detta ping på radarskärmen om det inte varit för att han verkligen är en legitimerad knöl.

Nu har sossarna Stefan Löfvén som partiledare. Han skulle gott få fortsätta passera obemärkt förbi mitt dagliga liv om det inte vore för att han de facto är vår statsminister. 

Jag har passerat den inledande fasen av ignorans. Ni vet, den där känslan som dominerade mången icke-socialists hjärna: ” – Ny sosse-ledare? Jag bryr mig inte…”. Nu befinner jag mig mer i ett stadie av djup häpnad: ” – Hur fan gick det här till?”. Och låt mig genast inflika att berättelsen om hur en sosseledare ”födds” brukar sällan skildras vare sig sanningsenligt eller unisont med själva skedet. Officiellt är det en valberedning som utsett Löfvén som enda kandidat och en partikongress som valt honom. Visserligen har pressen skvallrat lite om spelet bakom galleriet, men sanningshalten i dessa spekulationer kanske inte har världens högsta sanningshalt.

Nu går jag in i ytterligare en psykologisk fas. Jag har inget namn på den, men känslan består av ett obehag. Stefan Löfvén inger mig inget förtroende. Han både talar och agerar som om han vore programmerad. Som en robot. Eller som en torped?

Jag är inte ensam om den här känslan. Jag har hört journalister som intervjuat Löfvén kommentera att hans svar känns inrepeterade. Visserligen orerar alla politiker numera utifrån en argumentationsplattform (det är därför som de känns så anti-intellektuella i TV-rutan), men de regisserade orden döljs när de ändå lyckas formulera sig med naturlighet. Fast med Stefan Löfvén är det både ordvalet, kroppsspråket och blicken som tillsammans ger ett intryck av att denne man är försedd med trådar som någon drar i.

Jag är kanske lite elak här, men när jag hör Stefan Löfvén prata får jag intryck av att ”det här har inte han tänkt ut”. Nej, jag säger inte att han är en dumbom. Jag kan mycket väl stå mig kort i jämförelse mot honom. Han kan mycket väl göra mig schack matt. Men han försöker skapa en auktoritet i sitt väsen som helt enkelt inte existerar. Kanske är han i själva verket väldigt osäker? Tro mig, jag skulle känna mig väldigt obekväm i rollen som Sveriges statsminister, även om jag har en politisk agenda i mitt bagage. Om så är fallet, då är han ett tacksamt verktyg för den som håller i de trådar jag nyss nämnde. Vem? Eller vilka?

När Göran Persson styrde (S) fanns inte denna känsla. Göran Persson var en ”führer”. Svetsarlärlingen som blev ombudsman framstår idäremot inte som en despot i Riksbuffelns anda, vilket borde väcka sympati. Men det gör Löfvén inte hos mig. Löfvén känns inte som rätt man på rätt post. Visst, jag ogillar socialdemokrati by default, men med Löfvén får man ett starkt intryck av att man inte vet vem som verkligen leder vårt land. Allt vi kan vara säkra på är att socialdemokrati innebär högre skatter – men i övrigt är det partiet ideologiskt otydligt. Vilket i sig inte är något nytt.

Senaste gången jag uppmärksammade statsminister Löfvén på min blogg var hans närvaro vid platsen för dödsskjutningar i Göteborg där han lade blommor vid en pizzeria inför ett stort pressuppbåd. Det var så uppenbart att han inte var där för offrens skull, utan bara fiskade efter de grundläggande sympatierna som med tiden skall resultera i landsfaderlighet. Detta fungerar inte på mig, och uppenbarligen inte på lokalbefolkningen i Göteborg heller. Politiker som fiskar efter sympatier på detta sätt brukar ha en dold agenda. Vi bör därför istället tala om landsfarlighet hellre än landsfaderlighet när vi har med statsminister Löfvén att göra.

Någonting som kännetecknar Löfvén är otydlighet och en avvaktande inställning till olika frågor. Nu litar kag på Wikipedia som säger att han varit svetsare, men Löfvén liknar mest en trädgårdsmästare. Ja, jag tänker givetvis på Mr. Chance, den karaktär som Peter Sellers spelade i filmen ”Välkommen, Mr Chance”. (Till min förfäran ser jag nu att en skribent på Aftonbladet redan kommit till samma slutsats; det tycks bara gå utför med mig som bloggskribent – dags att knyta fast repet i takbjälken…) Men vi lever inte i filmens värld. Det här är på riktigt.

Under det första halvåret som statsminister har Stefan Löfvén farit flitigt omkring i utlandet. Maktutövningen inom landet har istället praktiserats av miljöpartisterna och en och annan socialdemokratisk minister (ju mer korkad denna är, desto större är chansen att man lär sig veta vad de heter, vilket är ytterligare en aspekt när vi talar om landsfarlighet). Stefan Löfvén dyker upp emellanåt i TV-rutan, väljandes sina strider med en PR-mässig noggranhet som nästan väcker misstankar om att han har särskilda strategiska rådgivare. Men mest av allt åker han runt och försöker framstå som en viktig statsman.

Med det lilla jag tittar på TV kan jag inte riktigt påstå att jag har några exempel på lager där Löfven verkligen lyckats framställa sig som genuint statsmannamässig. Även om han kan säga att ”jag har suttit i överläggningar med förbundskansler Angela Markel, och hon är enig med mig om att…” så kan jag inte låta bli att översätta detta till ett perspektiv där Angela Markel suttit och pratat med en främling från Sverige eller Danmark, kanske till en början funderandes på om hon satt där och pratade med en journalist, tills hon listat ut vem han var, och sen sagt att ”vi gör så här och så här”, varvid Stefan Löfven nickat och hummat. Musen som röt, typ.

Ja, mitt scenario är inte alls otänkbart. Det är egentligen bara på kläderna man kan se skillnaden mellan en politiker och en journalist i Sverige. Angela Markel är säkert medveten om att svenska journalister är ett synnerligen aggitatoriskt släkte, och verkligen känt sig osäker på om hon pratat med en dito eller en kollega, även om denne suttit några gånger och sagt ”jag tycker att” eller ”jag anser att”. Jag vet, jag drar alla journalister över en nerlusad kam här. Men ni vet vad jag talar om. Ideologiskt är det väldigt liten skillnad mellan de som styr i Sverige och de som väljer vad man skall rapportera om de styrande.

Jag kan inte säga att jag för stunden kan plocka upp något namn på någon annan person som jag vill se som Sveriges statsminister. Sorry. För stunden kommer jag bara på en enda (politisk) kandidat, och bara det faktum att jag nämner detta namn visar hur pass jävla illa läget är inom den svenska politiken: Göran Hägglund. 

Detta kanske säger en del om min egen syn på rikspolitiken när jag föredrar en avgående partiledare i ett parti som är på väg att försvinna. Nota benne: detta är inte mitt ”bästa”-val, utan snarare mitt ”minst onda”-val som jag begår med full skam. Och fastän jag säger att det är det minst ond valet gör det ont utav bara helvete när jag erkänner detta halvuns till sympati för KDS (det var moståndet mot kvotering av föräldraledigheten jag uppskattade). Det är kanske därför jag faktiskt avstår från att rösta tills vidare.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Det är lika bra att jag säger det här redan nu i ett post scriptum eftersom det ändå lär dyka upp i kommentarsfältet. Jodå, jag vet att Stefan Löfvén har blivit ”godkänd” av Bilderberg-gruppen. Jag är mycket väl införstådd med vad som försiggår där. Detta kan mycket väl vara en ledtråd till varför Löfvén är där han är efter valet, samt varför han har ”ett internationellt fokus”, för att uttrycka det i icke alltför konspirationsteoretiska termer.
D.S.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/s-rasar-i-ny-matning_4509550.svd

Statsministern är kul:

https://www.youtube.com/watch?v=_AJsinNjrKA&feature=youtu.be

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

37 kommentarer till Det är någonting obehagligt över Stefan Löfvén – Landsfaderlig eller komplett landsfarlig?

  1. Sofia skriver:

    Någon bakom kulissen utövar ”mind control” över statsministern.
    Hans kommunikation är motsatsen till Olof Palmes.
    Trädgårdsperspektivet: han är framodlad i växthus sedan flera år tillbaka.

  2. Vauen skriver:

    Kan det vara så att det är för att du är libertarian som du inte vill se en statsminster? Jag befinner mig i samma situation som du på den punkten. Fast jag inser (anser) att vi trots allt måste ha en sån, och polis med, och försvar, mm. Jag är nog inte speciellt hard core och cool som amerikanska libertarianer. Vad jag däremot ALDRIG vill se är en landsfader, för det är nog det mest fascistiska ord som finns!

    • Peter Harold skriver:

      Faktiskt, idag var jag väldigt ideologilös i min postning. Jag förhåller mig till problematiken med Löfvén mer som när man är en vanlig löneslav och fått en ny chef som visar alla tecken på att vara obegåvad. Man vet att den jäveln kan förstöra en arbetsplats totalt, och att denna chef bara mellanlandat här för att få en befrordran snett uppåt efter att ha ställt till med enbart kaos. Ursäkta mitt föga eleganta språk, men jag kommer inte på någon annan liknelse.

      Detta betyder att min frustration över Löfvén delas med även icke-libertarianska väljare, och på samma grund.

  3. Läsare skriver:

    Korrekt stavning:

    Rövfen

    Järndöd pladderkärring.

  4. Hjalmar Ochhulda skriver:

    Jag vet inte om det är sant, men det sägs att Lövfen ska få en gästprofessur vid det somaliska raketforskningsinstitutet.

  5. Erik skriver:

    Det verkar som ingen vill vara statsminister och därför har den allra minst lämpade råkat bli det? Vi kan se hur begåvat folk skyr den socialdemokratiska ministären. Och vi kan se hur Fru Batra inte vill vara statsminister hon heller. Och vi såg hur Barbariet drog som en avlöning, världens första omvända statskupp liksom. Politikerna har tusentals utredare och beredare och informationsinsamlare och departement och byråkratier som berättar för dem vad som händer, åtminstone de i toppen. De vet nog att det redan helt och hållet gått åt helvete och ingen vill bli sittande med svarte petter?

    • Vauen skriver:

      Jag tror du har helt rätt!

    • Peter Harold skriver:

      Försiktigt nu. Är inte ”Svarte Petter” rasistiskt att säga…?😉

      Om det är så illa att inte ens den mest maktkåtaste yrkesgruppen vill bli statsminister, då är landet rejält uppfuckat.

    • Anna skriver:

      Sant! När inte någon vill visa sitt ansikte får röven visa sitt (Röfven). Eller som det gamla ordspråket att ”bära hundhuvudet”. Ett hundliv måste det ju åtminstone vara. Han verkar ju mer tärd, faktiskt än Åkesson. Åkesson vet åtminstone vad det är för fel på honom.

    • Läsare skriver:

      Det är ingen som ”råkar bli” statsminister i EU eller president i Amerika. Alla är noga utvalda av de judarna som kontrollerar all ”media” i hela västvärlden.

      De som blir utvalda är särskilt korkade.

  6. Rune skriver:

    Det första Reinfeldt och Borg gör när de förlorar valet är att ta en tur till USA. Det första Löfven gör när han blir statsminister är att fara till USA.
    Vad fasiken gör de där? Det är väl ändå Sverige som är deras arbetsplats?

  7. Bara varat skriver:

    Du glömde en man som skulle vara bra för vårt land är intelligent mm du vet nog vem…😉
    i allafall om man ser vem som är mest lämpad vad folk än tycker om hans politik…

  8. kallepelle skriver:

    Nu slog Du huvudet på spiken igen. Det är något i grunden fel med Röfven. Han är inte alls vuxen våra förväntningar, Hela karlen är på något vis felskruvad. Det här går inte alls bra!

    • Rune skriver:

      Jag tror inte att du vet hur rätt du har med din benämning ”Röfven”?
      Ingen vill vara Statsminister! Men lik förbannat så måste det ändå finnas en ända som sitter på statsministerstolen. Det blev Lövfen som fick offra sin.

  9. Risto Matinen skriver:

    Peter H hittar som vanligt rätt. Håller med om det mesta/allt. Dock skulle jag vilja tillägga, att för mig ser karl rädd ut. Vad det nu kan tänkas bero på, om jag har rätt.

    Kanske blev han dödshotad av Bilderbergarna senast han var till husse i USA? Eller det räcker som förklaring att karln är en obegåvad nolla? När man inte tror att det kan bli sämre, så blir det sämre ändå…

    Undrar vad som rörde sig i träskallen på karln när han nyligen besökte en parasitboende flock av kriminella gruppkommande skäggbarn? Märkte han att flera av dem var längre än han, och att de såg ut som 30 år i snitt?

    Eller vad sägs om den skäggige ”17-åringen” i Borlänge som slog nytt rekord i marklyft (280 kg). http://www.friatider.se/sk-ggig-17-ring-slog-v-rldsrekord-i-marklyft
    Vad är troligast; 17 eller 34 år? Om denne är 17 år, är min 22-årige son strax mogen att börja första klass…

    Rövfen är inte min statsminister, utan den antisvenska staten Sveriges, svenskarnas dödgrävare! Samtliga politiker är landsförrädare och grus i maskineriet

  10. Läsare skriver:

    Grattis Stockholm!

    Stockholms Stadsmission köper S:t Paulskyrkan vid Mariatorget

    Skrivet av Lars Epstein 08:35, 14 april 2015

    http://mobil.blogg.dn.se/epstein/2015/04/14/stockholms-stadsmission-koper-st-paulskyrkan-vid-mariatorget/

    Epstein. … Det låter väldigt judiskt. Kyrkan skall nu bli härbärge för zigenare. Judar styr stadsmissionen.

  11. Anna skriver:

    Någon här som vet hur det är att bo på Gotland/ Visby?

  12. Ping: Allahu Akhbar i Bolton « Snaphanen.dk

  13. Anna skriver:

    Ja, eftersom jag och sonen nu är på väg till Gotland vore det liksom rent märkligt om NÅGOT (ryssarna) INTE skulle ge sig på att ta över ö-jäveln. Med tanke på den massiva Oturen vi haft hittills sedan sonen tillkom- att få leva i fred någonstans… Min syrra har också påpekat det här med ryssarnas ubåtar och att alltfler gotlänningar flyr fältet pga detta. Min replik bestod i att svara att jag hellre blir ockuperad av ryssar i Gotland, än av araber i Stockholm. Jag tror att min gosse håller med mig här.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s