En afton i kulturens tecken – en dyster vandring hemåt till nutiden.

Bästa läsare!

Under lördagskvällen ägde årets upplaga av Stockholms kulturnatt rum. Mellan kl. 18-24 höll ett stort antal muséer, gallerier, utställningslokaler och andra scener ”öppet hus” för besökarna. Den fria entrén lockade säkert mången besökare som kanske annars  inte tar sig till dessa institutioner. Men jag gissar att flera av dessa visitatörer nog fick blodad tand och kan tänka sig göra fler besök med erlagd avgift i framtiden.

Skall jag klaga på någonting så är det att jag inte hann med allt jag ville se. Samt att man på flera ställen tycks ha glömt bort att ändra belysningen i sina lokaler. Nu anlände vi då de flesta lokaler skall vara folktomma, och det kändes som att vaktmästaren inte fått order om att tända upp ordentligt i lokalerna inför aftonens begivenhet.

sb tekniska museet bolle
1896.

Jag valde att besöka Tekniska muséet, Polismuséet samt Nordiska Muséet. Dunkel rådde inomhus vid ”tekniska”, och kolmörker rådde även utanför ”nordiska”. Jag har inte varit på dessa muséer på år och dar. Och vad gäller ”tekniska” är jag tacksam över att jag slapp betala. Visst, det var intressant att se bröderna Amédée och Leons Bollée’s trehjuling Voiturette (bilden). Och det var skoj att se min farmor och farfars gamla diskmaskin från Electrolux. Ja, det fanns en massa maskiner som var märkta med ”Tillverkad i Sverige” i montrarna. Insikten om detta samt dunklet i lokalen gjorde mig lite dyster. Det är inte många produkter idag som är ”Made in Sweden”. Asko lade ner sin diskmaskinstillverkning för några år sedan. Jag vet inte ifall Elektrolux gör diskmaskiner i landet längre. Mariestadsfabriken (kyl och frys) lär visst vara nedläggningshotad.

Jag hoppade över telefonavdelningen på ”tekniska”, annars hade jag kunnat se fler produkter som inte längre byggs i det forna industrilandet Sverige. De enskilt bästa avdelningarna på muséet är utan tvekan den avsiktligt mörka gruvavdelningen samt utställningen om Christer Polhelm med alla de gamla modeller som han och medarbetarna skapade då ingenjörskonst betraktades som någonting nytt i tiden och viktigt för landets framtid. Det var kul att se hur duktiga vi varit i Sverige. Men Tekniska muséet är väldigt lågmälda när de demonstrerar sina objekt. Den stolthet man visar är synnerligen tillrättalagd och återhållsam. Man visar en rapsodi på gamla tekniska föremål (av vilka en del faktiskt fortfarande kan hittas på loppmarknader runt om i landet, eller till och med i min källare), men man gör det utan passion och glöd som frestar besökaren att själv vilja bli banbrytande uppfinnare. Maskinerna känns så anonymiserade.

Jag funderade på om detta beror på att Tekniska muséet är en skapelse av nördar? Ja, de hade en wall-of-fame(?) med påstådda nördar. Men när jag gick därifrån så slog det mig att Tekniska muséet absolut inte har med nördighet att göra. Tvärtom. En nörd har passion och glöd. Tekniska muséets äldsta del är bara en produktsamling från en svunnen tid, noga placerade för att inte vara i vägen för en klunga springande 7-åringar med koncentrationsproblem. En riktig nörd vill däremot hellre grotta ner sig i varje enskild produkts historia. Han/hon vill veta mer än fabrikat, tillverkningsår och produktionsort. Han vill veta ”varför”, ”hur” och ”om”, och så vidare. Och nörden offrar gärna en del av de oceaner av golvyta som råder i muséet till förmån för fler objekt att förevisa och beskåda.

Eftersom Tekniska muséet bara kan locka till sig nördarna utifrån sitt namn men knappast utifrån innehåll så har en tredjedel byggts om till dagis, och en annan tredjedel förvandlades till en digital spelhall(?) i ett försök att göra muséet up-to-date med sina yngre besökare. Jag vet inte ifall muséet lyckades. Och jag ville bara gråta när jag gick genom en mörk sal med 20-talet konventionella dataskärmar inbyggda i ena väggen som visade vad tidigare besökare ritat på någon enhet annorstädes (Tydligen skulle detta visualisera begreppet ”interaktivitet”, och jag var förvånad över att jag inte fick se en handritad fallos på någon av bildskärmarna, men kanske var visningen modererad). Jag föreställde mig istället alla de fantastiska gamla oljiga och skramlande maskiner som kunnat ställas upp här istället i det rum som nu ägnades åt trivialiteter och meningslöshet.

Ok, jag var faktiskt imponerad över ”kaospendeln” som hängde nere i den äldsta lekavdelningen. Verkligen oberäkneliga rörelsemönster på dess beståndsdelar.

Av utrymmesskäl hoppar jag idag över ett detaljreferat av Polismuséet och Nordiska Muséet, men om det sistnämnda vill jag hävda att den kulturnattsvandrare som lockades av andra muséer p.g.a. fri entré bör faktiskt överväga ett besök just här, även om det är entréavgift övriga dagar. Först det faktum att muséet är inrymt i en palatsliknande byggnad, med stil och klass, är i sig underbart. Jag kommer att gråta den dag då rokoko- eller allmogeavdelningen får ger vika för en permanent ”Ytterstads-utställning” för att visa att hiphop, burka och källarmoskéer är en del av det svenska kulturarvet. Men där är vi inte ännu (åtminstone inte i denna del av den svenska museievärlden), och Nordiska Muséet har föredömligt fyllt gallerierna med en massa sevärda ting. Jag bugar mig av vördnad.

Jag roade mig med att under den sista lördagstimman vandra genom Stockholm city. Jag var osäker på om jag verkligen lämnade muséerna med känslan av lyckan att leva i 2015 istället för 1955, eller kanske rent av 1895. För lite av den propagandistiska uppgiften för dessa statliga institutioner är ju att påvisa att det var jävligt att leva förr i tiden, men att det är bättre nu efter en mansålder av socialdemokratiskt styre med hjälp av kommunister, typ.

sb nordiska museet borgerligt
1895

Verkligheten 2015: Vi klarar inte av att bygga miniräknare, mobiltelefoner, kylskåp och diskmaskiner till konkurrenskraftigt pris. På 1950-talet – då världen fortfarande var svartvit och ond, och det socialistiska folkhemmet inte var helt fullbordat – tog den unge tonåringen jobb som springpojke för att finansiera sina Hermodskurser med avsikt att bli ingenjör. Idag behöver barnen inte jobba för att få utbildning. Ändå klarar de med nöd och näppe av att läsa och skriva när de skall börja i gymnasiet.

Bara för att ingen skall misslyckas i samhället sänks kraven oavbrutet. Inga kvinnliga brandmän i räddningstjänsten? Well, sänk de fysiska kraven. För svårt att bära rökdykardräkt? Well, vi behöver alltid någon som står och tittar på medan huset brinner upp, och varför inte låta brandkåren göra det. Oj, lille vän, räcker inte dina betyg i språk till för att utbilda dig till doktor? Se, vi sänker kraven. Vem behöver veta hur man stavar till ”psoriasis” och ”prostatit” för att jobba som doktor – det är ändå lika bra att patienterna ställer sina diagnoser själva via landstingets hemsida. Placebo är det nya kuren.

Vid sidan av alla dessa fantastiska saker som jag såg på muséet – och som genom sina framgångar förärats att placeras just på museum – finns säkert tusentals misslyckanden.

Det var ett misslyckande att många som jobbade med röntgenstrålning blev sjuka och dog när den uppfinningen kom. Det var säkert en och annan ingenjör som aldrig fick bygga sin makalösa manick. Det var definitivt massor av människor som fick genomleva sina yrkeskarriärer totalt i mörker – gruvarbetarna – därför att de inte kunde ta sig någon annanstans. Kort sagt, livet var fullt av motgångar och misslyckanden. Men i vår moderna kultur tror vi att vi kan eliminera dessa förluster genom att sänka ribban. Och vi har sänkt ribban gång på gång. Från att förr i tiden ha försökt prestera bättre inför varje ny ansats har vi istället valt att sänka ribban en liten bit för att fler skall klara sig över hindret. Och alla skall få guldmedalj vid målet, vare sig de kom dit snabbast eller till och med blev burna dit.

Vi människor misslyckas oftare än vi lyckas, i synnerhet när vi är i vår början. Det är inlärningskurvan. Fast vi tror att vi alltid måste lyckas, och att allt annat än framgång är onaturligt. I själva verket var det inte alla springpojkar på 1950-talet som blev ingenjörer. Men de ansträngde sig åtminstone. Och med ansträngningen kom sannolikt andra positiva saker. Kanske blev springpojken en begåvad grönsakshandlare istället. Eller en duktig mekaniker som höll tågen rullande.

Under promenaden kom jag fram till att vi lever i en tid med ett kollektivt självbedrägeri. Vi tror att alla skall få en guldmedalj framme vid målet. Ok, tanken har slagit mig för. Men det blev påtagligt igår.

Jag tänkte på detta medan jag vandrade mot Sergels torg från Kungsträdgården och passerade de tiggande EU-migranternas nattläger längs med skyltfönstren. Även dessa skall få guldmedalj framme vid målet, lovar våra godhjärtade politiker. Visserligen förhindrar arbetsmarknadens parter dessa människor från att ägna sig åt hederligt arbete, likt den tonårige springpojken som bekostade sin egen ingenjörsutbildning på 1950-talet. Men våra politiker har ”varnat” för att det kommer råda skriande brist på arbetskraft i landet nu när 40-talisterna går i pension, så vi bör vara glada över att det kommer folk som ”vill vara en del av det svenska samhället”, heter det.

Förvisso har de flesta 40-talister redan gått i pension, och har trots det fortfarande hög arbetslöshet. Men på något vis skall det bli fler jobb ju fler hjälpbehövande vårt land begåvas med. Så ju fler tiggande uteliggare vi har runt om i varje tätort, desto säkrare kan vi tydligen vara på att utvecklingen går åt rätt håll enligt politikerna. Allt som behövs är några extra miljarder kronor extra till integration, sen skall landet flöda av mjölk och honung. Andra förväntningar än detta kallas fördomar…!

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Stadsliv. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till En afton i kulturens tecken – en dyster vandring hemåt till nutiden.

  1. Sofia skriver:

    Tack för din välformulerade, personliga skildring av det som varje svensk har anledning att fundera över.
    http://www.adlibris.com/se/bok/varfor-forsvinner-vara-kronjuveler-dikeskorningar-i-svensk-industri-9789187391545

  2. Natali Stockholm skriver:

    Nordiska museet är min favorit . Har varit där vid flera tillfällen tack vore mina ryska vänner som varit på besök i Stockholm.

  3. peter andersson skriver:

    Jag funderar på om du är riktigt klok peter, o jag kommer fram till att du är riktigt klok peter.
    Fortsätt med skrivandet , det gör du bra, riktigt bra.
    pelle

  4. Vauen skriver:

    Få saker gör mig så konsekvent på dåligt humör som svenska museer! Speciellt när man har byggt om dem till lekplatser för snorungar som ingen har lärt vara tyst och lyssna. Framtidens svenskar kommer inte ha en susning om svensk historia, och därmed mycket lättlurade.

  5. Anna skriver:

    Jag väntar fortfarande på den dag då jag kan börja att på nytt ägna mina tankar åt kreativa saker. Att bara få dela samma problem som andra; cancer, ledgångsreumatism, hjärtsvikt, relationsproblem, gammal ålder, depression… Det vore en lyx.

    Jag tror att svenska folket hade varit bra mycket mer motståndskraftiga mot politisk hjärntvätt- OM bara dessa evinnerliga duster med statliga system och allmängiltig mobbing- inte hade existerat. Det är väl troligtvis som staten ser till att rätt många inte ens har ro i skallen att sätta sig ner en stund för att ägna sig åt filosoferande.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s