Ambassadör John Kornblum vill att Europa hittar på en ny berättelse som demoniserar Vladimir Putin bättre

SB John Kornblum

Bästa läsare!

Jag vill först av allt säga att ifråga om Ukrainakrisen 2013 och fram till dags dato har jag haft förmånen att vara intresserad av ämnet långt innan krisen hamnade på löpsedlarna. Minst ett halvår innan det blodiga regimskiftet hade jag en så pass bra bild av vad som skedde att jag faktiskt visste mer än fågelholkarna på SVT Rapport när helvetet brakade loss. Och då hade jag suttit i flera månader och fått allt mer ont i magen. Hade jag varit politiker hade jag kanske kunnat agera. Ukrainakrisen ger mig mycket dåligt samvete.

Nu skall inte denna bloggpost ägnas åt skryt, men jag säger detta som en referens till att mitt intresse råkade sammanfalla med en aktuell händelse, och att jag därför hade en kvalificerad bild av vad som skedde – och denna bild är inte mediernas förtjänst. Ukrainakrisen fick mig att inse att vi människor duperas. Hela tiden.

För den breda allmänheten handlade Ukrainakrisen ifjol om att den tidigare presidenten i landet lät sina säkerhetstrupper meja ner en massa oskyldiga demonstranter på Maidantorget, och när ett antal politiker från EU och USA sa att detta var oacceptabelt rymde presidenten med större delen av sin personliga förmögenhet till Ryssland, varpå Vladimir Putin kommenderade sina trupper att invadera Ukraina – även om han bara lyckades ta halvön Krim innan hans armé stoppades.

Detta här ovan är den beskrivning som jag skulle kunna berätta i en TV-studio utan att någon programledare ifrågasätter mig. För er som följt Skrivarens Blogg och andra svenska mediekritiska bloggar (jag tipsar gärna om Jan Millds översiktliga texter om Ukraina som ofta kommenterade samtida skeenden) så vet ni att denna berättelse där Ryssland ensamt ges skulden är skrattretande, om än att skrattet snabbt fastnar i halsen med tanke på ukrainarnas mänskliga lidande.

Men! Jag har lagt märket till att det allt oftare blir lättare att resonera med folk om vad som verkligen skett i anslutning till Ukrainakrisen. Fler människor har blivit medvetna om att USA spelade en oerhört aktiv roll i regimskiftet. En och annan har kommit så långt att de uppmärksammat detsamma som jag skrev om ifjol, nämligen att IMF ställde kravet på inbördeskrig för att den nya regimen i Kiev skulle få ut nya lån. Jag skulle kunna säga ”Vad var det jag sa!”, men jag nöjer mig med att lite anspråkslöst säga att det var nödvändigt att ifrågasätta den ofullständiga och den onyanserade bild som medierna målade upp. Och liksom tidigare har det visat sig att vi kritiker hade rätt.

Just detta att vi kritiker i efterhand fått rätt (t.ex. Vita husets erkännande om att man finansierat de organisationer som verkade på Maidan-torget, plus en massa annat smått och gott som medieetablissemanget inte gärna lyfter fram) har fått affärsmannen och USA:s forne ambassadör i Berlin, John C Kornblum, att uppmana Europa att framställa en ny berättelse som utmanar Vladimir Putin.

För sajten New Eastern Europe säger Kornblum bl.a. att:

– Russia has quite skilfully established the legend that the West was too aggressive after the end of the Cold War. That we should have understood Russian sensitivities, and that we should have given them time to digest things. And that Putin’s aggression is a justifiable reaction to Western tactics. The Russians have succeeded with their narrative because many in the West misunderstood from the beginning what the real challenge with Russia would be.

Enligt Kornblum så är Europa på väg att acceptera Rysslands satsningar på sitt försvar utifrån argumentet att NATO utvidgas österut, trots att den forne amerikanske utrikesministern James Baker (under president George H Bush) lovade Sovjetledaren Michail Gorbatjov att NATO:s vapen inte skulle flytta in i det forna Östtyskland när det återförenades med Västtyskland. (Jag har i tidigare postningar skrivit att det var Ronald Reagan som gav Gorbatjov löftet, men det är mer historiskt korrekt att hänvisa till utrikesminister Baker)

Kornblum vill att man ändrar på denna historiebeskrivning till en berättelse som passar in bättre på den amerikanska diskursen:

– The truth is that the West essentially disarmed after 1992. We did make Russians like Putin uneasy, not because we were threatening them militarily but because we did what we said we were going to do. We extended open and free societies and markets all the way up to the Russian border. That was the threat, the threat of democracy.

Det Kornblum talar om är att en del icke-behövlig krigsmateriel togs bort från Västeuropa. Han inkluderar säkert också nedläggningen av Ronald Reagans ”Star Wars”-program. Men han säger inget om att USA ensidigt bröt ett kärnvapenavtal under Bill Clinton, och att USA även ändrat sin policy avseende kärnvapen till att som förr betraktat dessa som vedergällningsvapen till att numera tillåta sig att använda dem strategiskt (i s.k. first strike, inklusive mot länder som saknar kärnvapen).

Fast Kornblums beskrivning är lite infantilt när han försöker beskriva det som att Putin och Ryssland ”blev rädda för att demokratin kröp fram ända intill Rysslands gräns”. Faktum är att Ryssland också demokratiserades 1992 (flerpartisystem fanns faktiskt redan innan, men av ett bagatellartat format tills dess). Putin var inte president vid den tiden, utan det var en suput vid namn Boris Jeltsin. 1992 var Putin anställd av St. Petersburgs borgmästare som chef för en handelskommitté. Först under 1997 började Putins förmågor tas i anspråk på mer central nivå i den ryska staten. Någon främling inför demokrati var han inte, och när det var dags att sikta på presidentämbetet associerade han sig med det näst största partiet i parlamentet. Och vann.

Boris Jelstin var som sagt en omdömeslös alkoholist, och väl medveten om att han skapat oreda genom att falla till föga för kravet om att gå från planekonomi till marknadsekonomi på ett par veckor (vilket endast gynnade en handfull oligarker, vilka anpassade sig snabbast genom att gå från lokal partipamp till London-baserad affärsman lika snabbt som det tar att klä på sig en Armani-kostym) samt aldrig lyckas hejda korruptionen. Han ansåg att nykteristen Putin, som tagit en fil.kand i nationalekonomi (fastän hans ursprungliga specialitet var internationell rätt), kunde vara lämpad att bringa reda i landet. Och vad man än tycker om Putin som person kan man inte komma ifrån att han gjort större nytta än Jeltsin.

John Kornblum vill att Europa ser Vladimir Putin som en imperialist i och med att Putin varit med och skapat den Euro-asiatiska unionen tillsammans med Kina och ett antal andra länder. Gärna en hotfull dito:

– Putin defines Russia in imperialist terms. This means that Ukraine, Georgia, Armenia and Kazakhstan will be consigned to Russian control; like reconstituting large parts of the Soviet Union. They have more or less given up on the Baltic states for the time being. But the area of contention right now is the area that runs down to the Black Sea, including Ukraine, Moldova, Georgia and Armenia. They want these nations to be part of their sphere of influence, period.

Det är dock lite märkligt att Kornblum klagar på Putin för att han bedriver handel med sina östra grannländer (och kallar detta för imperialism), inte minst med tanke på att USA (med egna militärbaser i hundratals länder runt om i världen) – på tämligen falska grunder – bedriver en sanktionspolitik mot just Ryssland och hindrar väst från att vara det landets partner (till stor harm för EU vars medlemsländer förlorar miljarder på utebliven kommers). Men som sagt, det handlar bara om en berättelse som skall övertyga EU:s politiker att fortsätta att dansa efter Vita husets pipa.

För att bryta illusionen om att Ryssland inte är den aggressiva parten måste man undanröja källorna till detta tvivel. Och John Kornblum vet exakt var angreppet skall göras:

– We need to abandon efforts at mutual security such as the OSCE “Eminent Persons“ exercise and instead actively sell our view of civil society and democratic values.

OSCE (eller Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE) är den organisation som uttalat att man inte kan bekräfta Kiev-regimens återkommande påståenden om att ryska trupper tagit sig in i Ukraina. OSSE-medarbetare har också vid några tillfällen påtalat att den Kiev-kontrollerade armén beskjutit området där det nedskjutna trafikplanet från Malaysiam Airlines störtade medan inspektörerna försökte ta sig fram till platsen. OSCE har ofta valt att inte uttala sig kategoriskt vid vissa incidenter i Ukraina, vilket ibland tolkats som att man inte stödjer Vita husets propagandakrig fullt ut. Så det är inte förvånande att Kornblum vill ändra hos de institutioner som inte är Vita husets berättelse till hjälp.

Kornblom menar att det måste vara en tydlig skillnad mellan Europas budskap och Rysslands. Det gäller att sälja in ”berättelsen” och för att tydliggöra skillnaden mellan de goda och den onde:

– Our narrative should be a positive, self-confident one, saying that our goal after 1990 was to extend democracy, free markets and open societies as far as we could.

Den fria marknad som Kornblum talar om är alltså dagens överstatliga EU som reglerar allt från raka gurkor till förbud mot glödlampor och som lägger strafftullar på billiga lågenergilampor från öst (och som förbjuder oss att sälja vissa varor till Ryssland efter direktiv från Barack Obama). Den demokrati han talar om yttrar sig i form av teknokratiska regeringar i Italien och Grekland som utses av EU-kommissionen (vars ledamöter inte heller utses genom allmänna val). Den öppenhet som Kornblum talar om i EU är den som tvingar svenska myndigheter att belägga allt fler handlingar med sekretess. Und so weiter. Det går att skriva tjocka böcker om EU:s totalitärism och byråplasma, och ändå inte lyckas att få med all galenskap denna maktkoloss står för.

Man kan därför fråga sig lite kritiskt vilken nytta världen har av människor som John C Kornblum? Människor som är mer intresserade av en berättelse om hur verkligheten skall uppfattas, fastän berättelsen är verklighetsfrämmande?

Denna uppblåsta självgodhet som präglar Kornblums syn på den värld han lever i, skäms han inte ett dugg för. Han tycker att existensen av denna bild är så pass viktig att han gärna ser att EU förbereder sig att ingå i ett nytt kallt krig mot Ryssland för att tillfredställa Kornblums uppdragsgivare/kumpaner i Washington:

– Russia feels threatened by the fact that we have built this community all the way up to its borders. What we should say is “yes, of course we threaten them, we know we do”. Our system does indeed threaten them. Right now we just have to do what we are doing and understand that we are not going to control Russia and it is not going to return to some kind of partnership arrangement. We simply have to have a kind of Cold War containment towards them.

John Kornblum avslutar sin intervju med att uppmana Tyskland att öka sina försvarsanslag. Så talar en amerikansk diplomat nådens år 2015!

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Ambassadör John Kornblum vill att Europa hittar på en ny berättelse som demoniserar Vladimir Putin bättre

  1. Sofia skriver:

    Bilden ovan är en kontradiktion av citaten.
    Kornblomman ser fet och deprimerad ut.

  2. Benny skriver:

    Tyvärr är det här en talande bild av hur världen av idag fungerar! Ett döende imperium, USA , , försöker in i det sista hålla kvar sitt inflytande över västvärlden med lögner och svek och med stöd av MSM-media och korrumperade politiker. Nå, vi som vet kan trösta oss med att folk blir mer och mer medvetna om allt ljugande och jag misstänker att gangsterstyret i Bryssel och Washington kommer att få det svårt framöver.

    • Peter Harold skriver:

      Fast vad kan folket göra? Rösta på samma sorts politiker från samma sorts partier men med olika namn? Eller resa sig upp och göra revolution (bara för att upptäcka att polisen i USA numera är försedd med militära resurser)? Jag grubblar på detta, och jag har svårt att komma på någon bra och fungerande lösning.

    • Peter Harold skriver:

      Tack för tipset. Jag bloggade faktiskt lite om detta för några minuter sedan!🙂

      • Cello Jr skriver:

        Precis upptäckt det. För några år sen blev jag äcklad av Wallmark, men minns inte exakt
        varför. Nånting med Alan Clark (tory) som han visade okunnighet om kombinerad med beröm av. Men tag den utsagan med en näve salt. Orsaken till min antipati kanske var en annan.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s