Älska smärtan – eller dö (samt andra tankegångar kring läkemedelsindustrin)

Bästa läsare!

Det är sällan jag bloggar om medicin. Detta av flera anledningar. Den främsta anledningen är att jag är lite lätt hypokondrisk. Eller har varit. Numera tar jag nya symptom med en suck istället för kallsvettig skräck. Jag brukar alltid ha just de sjukdomar som jag läser om när jag kollar upp de obehagliga tecknen på ohälsa.

Det andra skälet till att jag sällan skriver om hälsa är att jag kan inget. Jag vet att man inte skall äta hårt stekt mat därför att det är ohälsosamt, men att honung och curry är nyttigt. Men jag anstränger mig inte för att vara mer hälsosam än vad jag kan bli medelst måttlighet.

Tredje skälet till att inte skriva om medicin är att dylika bloggartiklar inom ämnesområdet brukar vara en reaktion för eller emot någon larmrapport. Det är inte riktigt min grej. Larmet kan vara 50% överflödigt eller 50% korrekt.

Idag gör jag ett sällsynt undantag. Jag hade tandvärk från måndag till torsdag och åt Ibuprofen som om det var lördagsgodis. Och när jag läser en artikel om denna typ av anti-inflammatoriska smärtsänkare så upplyses jag att om att dödsfall kan vara en av de oönskade sidoeffekterna av att äta dessa.

Artikeln ifråga var amerikansk och speglar deras system med den federala läkemedelskontrollen (FDA), vilken i mycket tycks vara en statlig stämpel som Big Pharma erhåller (efter hastig handläggning) för de flesta preparat som de släpper ut på marknaden. Även för sådana medel som får folk att dö som flugor – oupps. Ibland återkallas dessa mediciner. Inte för att FDA blåser i larmsirenen, utan därför att läkemedelsbolaget hotas med kostsamma stämningar.

Med en viss präktighet brukar vi svenskar säga att vi inte har den amerikanska stämningskulturen (med giriga advokater som flyger likt gamar över den olycksdrabbade). Till viss del är jag lycklig över det, samtidigt som jag funderar på om det inte är så att vi istället har en kvävande har en ”håll-tyst-och-lid”-kultur i Sverige (som innebär att stat och storbolag får behålla sina pengar ohotat trots att de skitit i det blå skåpet).

Det är alltså något av ett ”Begär inte för mycket”-budskap man får som skattebetalare. Jag brukar få det sistnämnda intrycket när jag närmar mig vår sjukvård med försiktiga steg:

” – Hej, jag har några konstiga utslag i halsen och kan inte svälja…”, säger jag med tjock röst när jag ringer min landstingsfinansierade distriktssköterska.
” – Det låter inte bra. Kan du komma på måndag?”
” – Det är tisdag idag…?”
” – Aaaa….”
” – Jag vet inte kom jag fortfarande kommer vara sjuk då. Ingen tid tidigare…?”
” – Näää…”

Däremot har jag fått fin vård när jag rasat. Eller snarare blivit överkörd. Som trafikoffer har jag alltid (1 gång hittills) blivit både bemött och behandlad på ett bra sätt. Fast i det skicket har jag ju varit tacksam för vilken hjälp som helst. Till och med för ett nackskott (med bedövningspil). Man är inte macho när lemmarna hänger i det skrubbade skinnet utan stadga.

I det stora Amerika hade jag kunnat stämma arslet av kärringen som körde över mig (och kanske finansiera min semester som jag fick ställa in p.g.a. hennes framfart). I Sverige får jag vara glad över att inte någon kille i hood-jacka passade på att plocka av mig min plånbok, klocka och amulett medan jag låg på marken och ojade mig.

Ah! Medan jag ändå har läsarens intresse här:

Har du sett TV-serier som Grey’s Anatomy? Jag har sett några minuter. Klarar inte längre än så. Men har du noterat att det är både doktorer och sköterskor som kör omkring sängarna med patienterna som skall överleva mirakulöst/dö oväntat och dramatiskt? När jag låg på sjukhus knuffades min säng omkring av en 20-åring som kunde lika mycket om medicin som Bagport-killarna på Arlanda som samlade ihop flygplatsvagnar. Jag undrar om de inte jobbade för Bagport till och med? Nåväl, jag var glad över att jag inte hamnade på sjukhusets Lost & Found, eller något annat lagerutrymme för temporär förvaring före nästa resa med 3-dörrars herrgårdsvagn med extralångt axelavstånd. Back to the topic:

Varför FDA? Varför Läkemedelsverk?

Den här frågan har diskuterats i libertarianska kretsar. Inte minst sedan dr. Ron Pauls uttalande under primärvalskampanjen 2012 då han framlade sin syn på saken och misstänkte att FDA gjorde lika mycket skada som nytta, i det att de för vissa mediciner kan dröja i tiotals år med ett godkännande för marknadsföring (vilket Ron Paul menade förhindrar vidareutvecklande forskning), medan andra mediciner släpps som är till föga nytta och kanske till och med skadliga.

Ron Paul ansåg också att FDA i praktiken stärker de stora livsmedelsbolagens monopolposition:

It never works that way. You know, your safety and your drugs, for instance, it sounds like a reasonable thing. You want safety in your drugs. But the FDA and the drug companies are in bed together and they squeeze out competitions and build up their monopolies and they love government medicine because they make more money. The insurance companies and the drug companies, whether it’s Democrats or Republicans reforming the medical care system, these corporations run the show. You know, they support it, it’s because the government doesn’t take it over. It’s the corporations that end up taking over. So, it’s well intended but I think it always backfires on us and that the people we’re wanting to regulate end up writing their own regulations.

En sak som är lite uppseendeväckande, men som dyker upp i dylika diskussioner, är att mediciner och läkarvård var fram till 1960-talet förhållandevis billigt i USA. Sedan statsmakterna gick in för att subventionera vård och medicin med skattemedel har priserna accelererat. Samtidigt med detta säger Ron Paul, som på den tiden var praktiserande läkare, att ingen lämnades utan vård innan staten började gå in och subventionera, även om det var en fattig människa.

Skulle vi kunna vrida klockan tillbaka och få ner kostnaden? Det finns faktiskt lösningar som skulle kunna användas, och som tillåter oss att slippa statens inblandning.

Nu kanske någon invänder med att läkemedelsindustrin måste tjäna pengar för att kunna utveckla nya mediciner. Är detta sant? Ja och nej. Vissa läkemedelsföretag investerar sin vinst klokt. Andra delar ut vinsten och försvinner från marknaden. Danmark respektive Sverige är strålande exempel på där den förra kategorin arbetar hållbart, och den andra går efter kvartalsprofit och sedan lämnar en smärre stad av tomma lokaler efter sig något år senare.

Om folk slipper betala skatt för att få vård så skall även läkemedelsföretagen – om de nu vill satsa på en fortsatt blomstrande framtid – kunna investera de pengar som annars skattmasen skulle ha tagit. Detta är en sund modell, och med denna princip försvinner också det politiska inflytandet där riksdag och ledarsidor dikterar vilka mediciner vi behöver. Det valet klarar forskarna och marknaden av så bra på egen hand.

Och glöm nu inte att läkemedelsindustrin är en angelägenhet för hela världen. Så även forskningen och mödorna från densamma. Det är därför möjligt att det någonstans skapas ett universalmedel mot cancer i ett okänt privatlabb i någon stad som vi inte kan uttala namnet på – Det vore väl tragiskt om det labbet skulle behöva kämpa mot byråkrati som bara vill omhänderta storbolagens intressen?

Hälsar eder Peter Harold

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Hälsa. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Älska smärtan – eller dö (samt andra tankegångar kring läkemedelsindustrin)

  1. Sofia skriver:

    Vaken.se och Newsvoice håller koll på korruptionen inom Big Pharma.
    De är verkligen värda vårt stöd.
    Vi är alla beroende av sjukvården. Som inom alla andra områden finns det dock några som är mer privilegierade och de har privat sjukförsäkring.
    Politiskt alternativ behövs inom samtliga områden och det kan bara ändras om många människor engagerar sig för en förändring.
    Tack Peter för att du kämpar på det sätt du kan!

    • Peter Harold skriver:

      Jag tror att det alltid kommer finnas de som är privilegierade, men det är onödigt att staten skall hjälpa dem…😉

      Ett dilemma är dock att staten idag agerar under förevändning att den vill ge ”gratis” vård till alla, och gör det för att de som har sämst ställt rent ekonomiskt skall ha tillgång till bra vård. Kruxet är bara det att just detta system har skapat prisstegring. Och eftersom staten betalar vill staten ha kontroll över marknaden. Ur detta uppstod en symbios mellan de stora läkemedelsföretagen och staten. Eftersom staten dessvärre försvårar för uppstickade kommer de stora läkemedelsföretagen att kunna domdera marknaden. Och eftersom de tänker långsiktigt så tar de fram mediciner som dämpar symptom eller bromsar sjukdomsutveckling, men dock utan att bota eftersom man vill hålla patienten vid liv men ändå vara beroende.

      Kan detta åtgärdas med libertariansk politik? Ja, kanske. Eller i vart fall förändra förutsättningarna för marknaden. Om man tar bort subventionerna kan läkemedelsföretagen bara ta ut så pass mycket betalt som marknaden vill betala. Primärt ser folk ett hot i att nu kommer fattiga inte ha råd med mediciner längre, men då glömmer man bort att om subventionerna skall bort så måste också regleringen bort. Med ens möjliggör man för nya aktörer att komma in på marknaden och växa medelst hederlig konkurens. Jag förmodar att under en övergångsperiod kan det bli något turbulent, men det borde kunna mynna ut i någonting positivt.

      En komponent i det hela är också att om folk betalar för medicin med egna pengar kommer de nog att tänka mer kritiskt ”Behöver jag denna medicin?”. Och tydligen är övermedicinering ett större problem än vad jag kunde ana. En bekant till min svägerskas ex-svärmor beskrev en äldre anhörig som gav upp och bestämde sig för att dö. Personen slutade upp att ta sina mediciner. Någon månad senare var människan på benen!

      Och hur går det med dem som inte har råd med medicin? Skall de få leva med sin ohälsa eller till och med dö när de inhumana libertarianerna griper till makten och river alla offentliga sjukhus? Njae, återigen så kommer vi till den utveckling där boten blir billigare. Det som kostar i vården är ju inte minst personalkostnaderna, och om personalen kan slippa betala skatt för att deras arbetsgivare skall finansiera sina löner har vi klippt bort en onödig rundgångsfaktor.

      Fast sedan får jag nog hålla med om att viss hälso- och sjukvård nog kommer att få tas över av organisationer som drivs med välgörenhet, men ändå erbjuder värdig vård. Jag är säker på att vanliga löntagare gladeligen skänker pengar som verkligen går till välgörenhet (som t.ex. att driva sjukhus eller liknande). Folk handlar ju för mångmiljonbelopp hos Myrorna, Läkarmissionen och Kupan. Det finns naturligt hos oss konsumenter att spendera pengar så att dessa kommer andra till gagn. Jag tror inte alls på att vi i vår kultur är kallhamrade egoister.

      Kruxet är bara det att den modell jag tittar på skiljer sig så pass mycket från vad folk är vana vid.

  2. Sofia skriver:

    Usch vilken rubrik!
    Nej, testa tesla😉
    Finns det liv – finns det hopp!

  3. Natali Stockholm skriver:

    När jag reser utomlands då handlar ganska ofta medicin där . Oftast det är mycket billigare. När man betalar för ogöndroppar typ 20 kronor istället 80 kr då börjar man undra varifrån kommer svenska priser och varför det så dyrt i Sverige. Man förstår att svenska läkemedelbolag gör stora vinster på oss alla. Svensk sjukvård är ett gåta för mig. Stadigt brist på personal. Varför finns inte så pass stora brister i andra länder? Kan man inte utbilda flera? Eller sänka läkare löner? Varför staten ska betala min utbildning där jag kan känna 80-90 tkr i mån? Det jag alldrig kommer att förstå.

    • Peter Harold skriver:

      Lägger man därtill att patienter av icke-akut vård har en tendens att hamna i långa köer. Idag fanns det en artikel i Expressen om en svensk tjej som arbetar i Tyskland och som blev sjuk och behövde opereras. Det tyska sjukhuset frågade patienten när hon ville bli opererad, före eller efter den kommande påskhelgen (detta var tidigare i år), och hela miljön var fritt från stress. Hon frågade sig varför det inte kan vara likadant här i Sverige.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s