Att otillåtet lida annans mardrömslika verklighet

Bästa läsare!

Efter gårdagens överdos av filosofi kring rätten att inneha atomvapen skall jag nu ägna några rader åt lite självömkan.

Egentligen hade jag tänkt göra en summering över kända fakta och spekulationer kring det ifjol nedskjutna MH017 från Malaysian Airlines. Men dessvärre räcker inte mitt psyke till för detta, och detta av flera olika orsaker.

Jag skall börja med det enklaste skälet. Jag känner mig rent ut av fysiskt utmattad över att behöva gång på gång hävda att vi har inte en aning om vem som sköt ner flygplanet och dödade de nästan 300 människorna ombord där. Fråga en slumpmässigt utvald person på gatan, och du får svaret att det var ryssarna som sköt ner planet. Denna ”kunskap” har personen fått via medierna som på ett ganska onyanserat beskriver omständigheterna kring nedskjutningen, och i regel utifrån den retorik som USA:s regering framför.

Så sent som denna vecka fick jag höra prat på arbetsplatsen att ryssarna ”än en gång vill förhindra sanningen” i det att Ryssland röstat nej i FN:s säkerhetsråd om att inrätta en tribunal som skulle döma om skulden till nedskjutingen. Och jag har inget eget intresse av att försvara ryska staten och dess regering. Men i dylika diskussionen oss medborgare emellan faller väldigt många viktiga pusselbitar bort, eftersom vi inte får veta med vilka argument som Ryssland röstat nej i säkerhetsrådet.

Enda skälet till att jag personligen bryr mig och engagerar mig är därför att jag anser att USA slagit in på en felaktig och farlig väg i sitt propagandakrig mot Ryssland (och där MH017 är en del av detta krig).  Jag vet varför USA gör detta, och det gör mig inte ett dugg tryggare. Snarare tvärt om. Jag ser den potentiella faran i det som sker, och har gjort så i synnerhet sedan jag började studera Ukraina-frågan hösten 2013. Men att låtsas bära världen på axlarna som jag gör är tungt för själen. Och det är inte till någon gagn för mig heller. Jag ser ingen framgång i sikte.

Den andra anledningen till att MH017 gör mig utmattad är att min vän, med vilken jag planerat att resa i Europa med nu i sommar, fortfarande sörjer sina förlorade familjemedlemmar i denna olycka. Ett år har förflutit, men det tycks inte som att såren hos henne har läkt. Den viktigaste personen i min väns liv finns inte längre, och även om jag försökt att vara ett substitut, eller åtminstone vara henne så förtrogen det bara går, så kommer hennes sorg tillbaka oavbrutet. Och det manifesteras i att jag får klä skott för hennes dåliga humör. Som vän är detta enormt tålamodsprövande. Det har hittills gått att uthärda, men det känns orättvist att jag inte har rätt att känna mig sårad i detta förhållande.

Den tredje anledningen till att MH017 är så besvärande för mig är att jag har namn och ansikten att relatera till när jag studerar vad som hänt. Jag får svårt att sova om natten, och jag känner äkta sorg (vilket jag är förbjuden att nämna för min vän). Och jag upplever ångest när jag föreställer mig hela scenariot. Efter detta följer en förvirrad känsla som består av både tomhet, smärta och skuld.

” – Vi skall alla dö…”. Det är så vissa människor viftar bort risken när de gör någonting som kan utsätta dem för risk, t.ex. att flyga, köra sportbil, hoppa fallskärm, und so weiter. Och när jag ligger där och tänker på dessa fasansfulla sekunder som förvandlade en lugn flygresa till ett helvete, då påminns jag om detta och om risken att själv bli offer för att någon får för sig att begå ett vansinnesdåd. Eller risken att förlora någon jag haft i mina armar och älskat. För när famnen är tom, då är det verkligen tomt.

Nedskjutningen av MH017 har förmodligen fått konsekvensen att min vän föredrar att leva resten av sitt liv utan att öppna sin famn igen. Det är sorgligt, för hon har varit min närmsta vän under flera år, och jag hade gärna velat vara i den famnen igen under vår resa genom Europa. Men det finns inte någon som kan ersätta det hon förlorat, och hennes val är att sluta om sig själv. Och då inser jag att MH017 också drabbat mig personligen. Ty även min famn är ödsligt tom nu.

Mitt liv har under ett års tid bestått i att jag ”otillåtet” har lidit en annans mardrömslika verklighet, och det har tärt hårt på mig. Men sånt är livet. Och det kommer inte vara för evigt; som värst bara så länge som jag lever. Eller tills jag blir galen.

Här summerar en harklande Daniel McAdams från Ron Paul Institute tillsammans med den forne CIA-medarbetaren Philip Geraldi kunskapsläget om MH017 som världspolitisk fråga:

Själv skall jag nu försöka ta det lugnt ett tag och se vad nästa steg i livet blir. Jag kommer ha ledigt nästa månad, för jag vill väldigt gärna göra min resa. Jag behöver se mitt Europa innan Hillary Clinton eller Jeb Bush har förvandlat vår kontinent till ett nytt slagfält för tredje gången. Om resan sker utan att möta någon som fyller min famn och delar min fascination för det vi skulle se tillsammans, så är det så det blir. Jag hatar tanken på att resa ensam, men jag har alltid gjort det förr.

Då jag själv kommer att försvinna hade det varit kul för mig att veta att någon haft ett gemensamt minne från min resa som lever vidare. Att någon vill minnas min kram eller kyss under Eiffeltornet eller något liknande. Eller mitt tafatta försök att släcka det övertända spritköket uppepå de iberiska alperna. Eller klagar på den felritade stadskartan…

Fast världen överlever utan dylika minnen. Vem saknar de löv som föll i fjol? Frågan är bara om världen överlever en ny omgång av Clinton eller Bush…?

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Privat. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att otillåtet lida annans mardrömslika verklighet

  1. ohaddo skriver:

    Underbart bra som vanligt, Harold. Du kanske kan ta en roddbåt till Kina och uppleva något med någon tillsammans där!?

  2. NSY skriver:

    I did not realise that you are the victim of your friend’s emotions. If you cannot understand what your friend is going through, you can just walk away and stay away from her. She don’t need someone like you who thinks he is the victim.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s