Du tager den staten godkänner att älska i nöd och lust

Bästa läsare!

Jag brukar inte genera mig för att rikta ett anklagande finger mot teokratiska nationer/kulturer, som t.ex. länder där vardagslivet präglas utav praktiserad islam. Ni vet, den där religionen som möjliggör för vissa rättsvårdande institutioner att stena kvinnor till döds för att de låtit sig bli våldtagna, eller – ännu värre – hållit en karl i handen som inte varit deras far, bror eller make.

Fast denna gång skall jag titta lite på vad som gäller för svenska förhållanden (ursäkta vitsen, om ni ens märkte den…!).

I dessa dagar där lokaltrafiken flaggar för HBTQ i övertid (varför detta flaggande för att ett gäng homo-, bi- och transsexuella har party i stan?) så kan det vara på sin plats att titta lite på roten till det onda om hur folk har det med sina samliv. Det förhåller sig som så att staten bestämmer en hel del kring detta. Inte förvånande, eftersom staten pillar i det mesta. Det tråkiga är att fjollorna som paraderat sistlidna helg anser att staten är deras bästa vän, fast att vänskapen dock förutsätter att staten ger just dem några extra juridiska och sociala favörer. I min värld skall staten skita i hur folk älskar.

Dessvärre är det inte min värld som regerar. Dock trodde jag inte att svenska staten skulle ha så monstruöst intima band med t.ex. islamska staten om familjehållning som den de facto har, vilket jag blev varse när jag öppnade lagboken. Ur den av riksdagen fastställda äktenskapsbalken kan man läsa att:

Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

Se där! Staten har bestämt att herr och fru Andersson skall vara varandra trogna. Å vara snälla mot varandra. Och de skall göra sitt bästa för familjen. Alltså inga halvmesyrer som att skippa vitaminer och tandborstning. Tapeterna får inte lämnas slitna och damm skall torkas bort.

Det inser väl vem som helst att detta är en gummiparagraf (§2) som kan nyttjas hur som helst av de rättsvårdande myndigheterna. Och vad är straffet om herr och fru Andersson inte visar varandra hänsyn? Kommer polisen och griper dem?

Jag fortsätter med kap 1, §3 som säger:

Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

Är inte detta självklart? Ingen skulle ragga upp ett one-night-stand och sen morgonen därpå försöka få denna att ta hälften av ens studieskulder eller kreditkortsräkningar (ok, vissa tjejer kanske ber om ekonomisk favör, men det är en annan historia). Om det inte fanns en äktenskapsbalk skulle det ändå vara varje enskild person som råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Fast det är inte heller riktigt sant. Staten tar sig rätt att beskatta dig. Du får bara råda över den egendom som staten på nåder lämnar kvar…

Staten har bestämt att ingendera av parterna får spara ihop en ”Tack-och-hej-nu-sticker-jag”-fond i hemlighet. Lagen säger att:

Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas (Kap1 §4).

Staten bestämmer också vem du får gifta dig med. Eller snarare, staten bestämmer vem du inte får gifta dig med. Du får inte gifta dig med mamma, pappa, morfar, mormor, farmor eller farfar. Och inte med syrran eller brorsan. Än mindre heller med dina barn. Som nu om någon skulle vilja det? Men staten förbuder det.

Vänta, så det finns syskon som vill gifta sig med varandra? Ok… och staten säger nej. Varför? Jo, staten vill inte att avkomman skall se ut som hälften av invånarna i Bro (i Håbo kommun). Staten förbjuder inavel. Men är inte detta en extremt sexualiserad syn på äktenskapet? Alla gifter sig inte för att göra barn. Mark Levengood gjorde inte Jonas Gardell gravid, ändå är de gifta. (Här har naturens skyddsnät fungerat i det att Jonas Gardell inte kunnat föröka sig. Hurra!)

Staten säger också att du får bara ha max en make/maka. Varför då? För att det skall räcka till åt alla?

Bara för att ha koll på att du är riktigt gift skall staten ha vittnen som kan intyga detta. Lagen säger att ”[äktenskap] ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen.” Utan vittne, inget äktenskap. Varför? Jo, därför att staten bestämt att vigseln kan endast utföras av en behörig förrättare, och det måste vedimeras. Och vad man gör vid denna vigsel skall staten också ha synpunkter på, tro inte annat. Besynnerligt nog ställs inte samma krav vid en förlovning, när den första ringen träs på fingret. Men av någon anledning vill staten bestämma allt om hur ring nummer två skall monteras. Kan vi inte skippa andra ringen, och säga åt folk själva att de kan gifta sig som de vill, och om de önskar antingen bara lova gud varandra evig trohet, eller skicka ett brev till skatteverket att man nu kallar sig för gifta? Nä, mittåt. Slopa skatteverket. Skicka kort till släkt och vänner att ni kallar er gifta.

Äktenskapslagen säger emot sig själv på vissa punkter. Minns ni här ovan att partnern inte kan drabbas av den andres skuld? Sorry. Längre ner säger lagen att ”[om]  det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för den makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.” Den här paragrafen (kap6, §2) kan ni karlar använda när ni behöver en ny bil och era besparingar inte räcker till. Och vi killar har alltid ett personligt behov av att ha en hyfsat ny bil…

Skämt åsido. Måsta staten tvinga folk hela tiden? Det är ju vad dessa lagar handlar om. Kan inte människor själva få bestämma hur de vill arrangera sitt hushåll, och med vem de vill göra det?

Större delen av det resterande regelverket i Äktenskapsbalken är teknikaliteter avseende hur saker skall ordnas när det äkta paret inte längre ämnar fortsätta sida vid sida. Alltså rena rama formaliteter som egentligen inte borde skilja sig från vilken annan personligt ekonomisk aktivitet som helst (och uppställt så att det skall kunna bli en blodig fajt mellan makarnas advokater) om det inte vore för att staten tagit patent på konceptet med äktenskap.

Jag tror att mitt angrepp mot statens inkräktningar på individens samlevnad räcker för denna gång, och nöjer mig med att det som står i äktenskapsbalkens första kapitel är illa nog, och att dessa kapitel är obehagligt snarlika diverse dogmatiska religioners syn på äktenskap, med en anstrykning av Orwellsk totalitärism.

Det är dags att avpolitisera äktenskapet och familjen.

Hälsar eder Peter Harold