Tankar om Donetsk, Luhansk och Malmö i Enskede och Johanneshov.

Bästa läsare!

Jag vandrade omkring i Enskede och Johanneshov en varm sommarafton. Jag spatserade förbi min favoritpizzeria vid Stora gungans väg, förbi Triangelkyrkan, upp mot Slakthusområdet, över Tvärbanan och in i Årsta och sedan ner mot Gullmarsplan via parken med plaskdamm som egentligen skulle vara begravt av banvallen till den aldrig anlagda Årstagrenen av tunnelbanans gröna linje. En god sträcka. Det var lugnt och stilla.

Som det bör med Stockholm under semestertid är det inte så mycket folk ute. Men medan jag gick genom den fridfulla idyllen i södra närförorten kunde jag inte låta bli att föreställa mig hur det skulle vara ifall Enskede och Johanneshov tömts på folk av andra anledningar, som t.ex. beskjutningar med grovt artilleri?

Jag hade tidigare på dagen tittat på bilder från Donbass i östra Ukraina. Jag såg vyer inte alls så olika Enskede, Slakthusområdet och Johanneshov. Hus som inte alls är så olika de svenska, bortsett från att ett och annat har gapande hål i tak och fasader, eller står ensamt med brandskador bland andra hus.

sb donbass house bombed
Hus i Makeyevka träffat av artilleri. Inget dödsfall.

Som det ser ut i Donbass – trots den avtalade vapenvilan enligt Minsk 2.0 – skulle det kunna se ut här ifall armén grupperat sina kanoner och raketramper vid Nybodabadet eller Årstafältet, skjutandes mot utbrytarrepubliken Stockholm, vars beskyddare kallas för ”terrorister” av regeringen. Eller varför inte ta Brommaområdet som exempel, där den svenska armén beskjuter flygplatsen och intilliggande områden; strövandes längs Björkbacksvägen, betraktandes en helt utblåst lägenhet på tredje våningen. Eller tornet på Bromma kyrka sönderskjutet av ett attackplan. Eller ett gapande hål i taket på någon av bilverkstäderna längs Ranhammarsvägen. Så är vardagen i Donetsk.

Folket i Donbass försöker leva sina liv som vanligt, fastän man befinner sig i en krigszon. Man passerar sönderskjutna eller bombade byggnader och hoppas att ens eget hem kommer förskonas. Kriget gör dock folk försiktiga med att visas utomhus, precis som stockholmska semesterfirare. Det är lugnt i flera timmar, kanske till och med i flera dygn; men plötsligt smäller det några kvarter längre bort, och ytterligare ett hus har förstörts. Tänk dig detta i din egen hemtrakt. En inte helt trygg tanke.

Min tankegång fortsatte till Malmö. I nyhetsflödet fladdrade en uppgift förbi mig; det påstods att under 2015 har över 30 handgranater detonerat. Sprängningar i Malmö är vardagsmat ”så man reagerar nästan inte längre”, som något vittne sade i TV. Ja, vi reagerar ju inte på kriget i Ukraina, så varför skall vi reagera på den lågintensiva krigföring som pågår i Sveriges tredje största stad…?

Det är otäckt att våld blivit en normalitet. Det är också otäckt att de styrande i ord fördömer våldet, men som i handling inte gör någonting vettigt för att stoppa det, utan snarare gör allt som är kontraproduktivt. EU säger att ”inbördeskriget i Ukraina måste få ett slut” (och ställer som krav att Ryssland skall överge Krim som anslutit sig till den ryska federationen efter att ha lämnat den ukrainska, och stödjer regimen i Kiev militärt för att denna skall kunna fortsätta attackera Donbass). Och vi har en statsminister som åker runt för att lägga blommor där folk (inklusive gangsters) skjutits ner, och säger att ”våldet är oacceptabelt”, samtidigt som vederbörande bedriver en politik som sannolikt kommer få våldet att eskalera ytterligare.

Kanske är det senare fallet ett intressant exempel på där politiker alltid kommer tillkorta. Just nu är det ett stort rabalder över att Tullverket ”inte kan göra något åt införseln av handgranater eftersom dessa klassas som explosiv och brandfarlig vara” [länk]. Man får bilden av babbar som traskar genom tullfiltret med handgranater hängande runt livremmen.

Men jag ser det som osannolikt att de handgranater som exploderat i Malmö har införskaffats under en 48-timmarskryssning till Åbo. Inte minst med tanke på att polisen gärna lagför kvinnor som har pepparspray för att kunna freda sig mot våldtäktsmän i parker och på båtfärjor. Fast i vår rödgrönblåa bananmonarki kanske man inte skall förvånas över att attackvapen är godkända och självförsvarsvapen är förbjudna…

Nej, i själva verket skyller statsministern på en ”lucka i lagen” eftersom myndigheterna inte klarar av att hantera de laglösa gängen som härskar i Malmö (och i allt högre grad i fler storstäder). Och när denna ”lucka” i lagstiftningen är tilltäppt kommer nästa undanflykt från våra politiker. Som t.ex. att handgranaterna smugglas in i landet.

Efter tankarna om Malmö började jag fundera på vårt eget förestående inbördeskrig. Men jag avbröt mig och tog en glass istället. Det kändes bättre.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Brott & straff, Krig & fred. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Tankar om Donetsk, Luhansk och Malmö i Enskede och Johanneshov.

  1. Sofia skriver:

    Förstörarna är välorganiserade –
    uppbyggarna är oorganiserade.

  2. Sofia skriver:

    Det är en lisa för själen att lyssna på en sanningssägare, i detta fall Paul Craig Roberts;

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s