Är det verkligen så svårt att bedriva frihetlig politik?

Denna text är skriven innan undertecknad lämnade Sverige, och publicerad genom tidsinställning på WordPress. Det innebär att texten publiceras vare sig jag lever eller är död, vilket jag inte kommer meddela förrän jag är tillbaka i Sverige. Du är varmt välkommen att kommentera ändå. Hälsn. Peter

Bästa läsare!

Flertalet av er läsare är sannolikt inte libertarianer.  Vad du röstar på, min käre läsare, har jag ingenting med att göra. Men jag tror… nej, jag är till och med övertygad om att du för din del är tacksam över att leva i frihet. Och att du till och med skulle vilja ha lite mer av den varan. Inte sant?

Det är i grund och botten inte så stor skillnad mellan icke-libertarianer och libertarianer vad gäller längtan efter frihet. Det är egentligen först när vi talar om andras frihet som man på riktigt allvar börjar märka att dessa två filosofier har lite olika syn på begreppet frihet och vem som förtjänar det.

Medan vanliga dödliga icke-libertarianer vill ha en hög andel av egen personlig frihet så är de inte alltid positiva till att andra har oinskränkt personlig frihet. Detta medan libertarianen å sin sida inte gör någon skillnad mellan sig själv och andra i detta avseende. Snarare håller sig libertarianen hårdare åt sig själv än vad denne gör mot andra.

Detta betyder inte att libertarianen är för helt oinskränkt frihet. Min frihet tar slut där den andra medmänniskans frihet börjar. I det libertarianska samhället har du kroppslig autonomi. D.v.s. att du får stoppa i dig vad du vill i din kropp; du kan måla, piska eller göra vad som helst med den. Men du kan aldrig göra detsamma mot någon annan (om ni inte har en frivillig överenskommelse). Samma sak gäller med din egendom. Du kan bruka den hur du vill, så länge du inte skadar andra.

Icke-libertarianer brukar tänka att eftersom jag inte röker, dricker, onanerar, sjunger, kör fort – därför att detta är enligt den egna synen dåliga handlingar – så skall ingen annan heller ha rätt att ägna sig åt detta. Icke-libertarianer vill naturligtvis gott, men deras godhetsiver blir ibland… nej, jag omformulerar mig; deras godhetsiver strider inte enbart mot principen om kroppslig autonomi, utan kan också vara rent av kontraproduktiv i förhållande till det tilltänkta syftet. Som t.ex. den svenska drogpolitiken.

Sett ur detta perspektiv tycker en del libertarianer att tillvaron är riktigt hopplös, i synnerhet i Sverige. För hur skall svenskar anamma frihetliga ideal och principer när man upplever sig inte leva under särskilt stora tvång, eller till och med accepterar dem med ett gillande?

Ja, jag tror att man måste göra många saker för att förändra denna ogynnsamma situation. Och jag tror att det kommer att ta lång tid innan man når målet.

Det första steget måste vara att vända sig till individen och förstå denna grundläggande princip som handlar om individens rätt till sin egen kropp och egendom. De flesta människor håller med och nickar instämmande. ” – Självklart skall man ha rätt att bestämma över sin kropp”, säger de i ett tonfall som om man just förnekat att solen är rund och gul. Fast sen kommer men-et: ” – Men när individer skadar sig själva måste man skydda dem…”

Och så är det nog i det verkliga livet. Jag är libertarian, och skulle jag se en person börja klättra över broräcket så kommer jag inte tänka ” – Jag är libertarian, och jag respekterar individens fria val, och därför låter jag den här människan hoppa från Västerbron mot sin död”. Nej, för i detta ögonblick kommer jag vara medmänniska, och jag kommer försöka övertala personen ifråga att stiga tillbaka ner på vägen och fortsätta leva. Förhoppningsvis lyckas jag övertala personen, men om jag fysiskt förhindrar personen från att hoppa så har jag faktiskt kränkt dennes rätt till att bestämma över sitt liv.

Detta extrema försvar för att intervenera i andra människors liv tas tyvärr som intäkt för att styra och ställa även för mindre självvådliga handlingar. Vi (staten) tar ut särskild skatt för alkohol och tobak för att det skadar brukarens hälsa. Vi (staten) förbjuder människor från att intaga droger, förutom de som staten tillåter. Vi (staten) bestämmer hur hus skall byggas och se ut därför att man förmodar att folk inte kan bestämma detta själva. Vi (staten) bestämmer var matvaror kan tillverkas och var dessa kan försäljas. Vi (staten)bestämmer vem som vi (medborgarna) skall rådfråga för att bota våra krämpor. Allt detta bestämmer staten bara därför att vi medborgare inte skall komma till skada.

Njae, inte riktigt hela sanningen. Vissa bestämmelser kommer till på anmodan av olika särintressen, vilka framgångsrikt motiverar lagar och förordningar som gynnar deras egna intressen, men med argumentet att det är för medborgarnas hälsa och välstånd. Och politikerna brukar av olika skäl godta detta upplägg.

Och så fortskrider det. Varje vana och ovana, varje handling och varje transaktion blir föremål för statsapparaten att avgöra om det skall vara tillåtet eller förbjudet, och hur ordningen skall kontrolleras. Och till slut kan man inte göra någonting alls i vardagen utan att konfronteras med statens lagar och förordningar, av vilka man egentligen inte kan undvika att bryta någon eller några under blott ett dygn.

Ja, det är så himla lätt att bryta mot dessa lagar att till och med staten och dess myndigheter gör det dagligdags. I vissa fall fälls förbrytaren (i regel privatperson), och i andra fall blir det ingen påföljd alls (sannolik utgång för myndighet).

Då kan man fråga sig ifall alla dessa lagar behövs om vi bara bryter mot dem? De flesta lagar skapar ju bara begränsningar, i synnerhet mot individens frihet, och hämmar utvecklingen. Så kan man ersätta dessa med någonting annat?

Vi libertarianer menar att de flesta lagar kan avskaffas. Vi menar också att det är möjligt att leva ett fullvärdigt liv utan statens pekpinnar genom att följa en så enkel och grundläggande princip som att du får inte slåss, stjäla eller luras. De flesta människor skulle faktiskt inte behöva andra regler i sina liv.

För hur fungerar denna princip om att inte skada andra, stjäla från andra eller lura någon i vardagslivet? Den fungerar sabbolikt alldeles förträffligt!

Låt oss börja på morgonen. Du har ätit frukost. Du borstar tänderna. Du åker iväg till jobbet. Kanske kör du bil. Hur kör du bil utan hjälp av staten? Går det? Jodå. Det går. Eftersom du inte får slåss så får du inte heller framföra ditt fordon på ett sätt som gör att du kan skada någon annan. Om du gör det och en skada inträffar är du helt och hållet ansvarig för detta. Det innebär att du kanske på grund av omständigheterna måste köra långsamt och försiktigt. Där staten skyltat att max hastighet är 90 km/h kanske det inte är tillrådigt att köra fortare än 65 km/h för att inte riskera orsaka en olycka.

Är du byggmästare så får du enligt den libertarianska ”grundlagen” inte heller bygga ett hus som faller ihop över hyresgästerna. Det ligger alltså i ditt eget intresse att hålla kvalitet på ditt arbete. Men du väljer själv hur du vill uppnå det.

Jag vet inte vilket exempel jag skall beskriva där man undviker att stjäla till vardags, men det är ju ett så pass självklart förhållningssätt att det knappast behöver illustreras. Du får inte plocka åt dig eller göra anspråk på annans egendom utan att vederbörande avyttrar denna efter frivillig överenskommelse.

Men det finns ett fint exempel på en situation där du inte får stjäla i ett libertarianskt samhälle; du får inte ta skatt. Skatt är ur ett grundläggande perspektiv en kränkning av egendomsrätten. Och egendomsrätten är A och O i ett libertarianskt samhälle. Sedan finns det grader i helvetet, men det får vi resonera om i ett annat sammanhang.

Hur är det med det tredje libertarianska påbudet, nämligen att du skola icke bedraga? På sätt och vis hänger detta intimt ihop med budord 1 och budord 2, men din lögn kan skada annan person. T.ex. genom att säga till en cancerpatient att 10 gram arsenik kommer bota personens tumör. Du kan inte heller säga att din produkt kommer att sänka kundens driftkostnader med si och så mycket om det i verkligheten inte stämmer.

För många år sedan var jag på föreläsning med en veteran från Västerås poliskår, en gammal MC-polis (jag har tyvärr glömt hans namn, men han var en profil hos Västeråspolisen). Vi skulle lära oss trafikregler. Han sade att egentligen behövs bara Guds tio budord och sunt förnuft. Givetvis tänkte vi ungdomar att han pratade skit, och befarade att han härnäst skulle värva oss till Livets Ord. Men det han sade ligger inte så långt ifrån sanningen. Och idag, mer än tjugofem år senare, så har jag krympt ner lagboken till blott tre gyllene regler, som med fördel nyttjas tillsammans med sunt förnuft.

Jag tror att om människor kan ledas att tänka som den gamle MC-polisveteranen tänkte, då kan vi nog börja styra Sverige in i en frihetlig riktning.

Hälsar eder Peter Harold