Sverige – Landet som konservatismen glömde.

Bästa läsare!

Det här är ingen vetenskaplig analys, om nu någon får för sig att tro det. Jag nöjer mig med att göra några enkla betraktelser som att Sverige är landet som konservatismen glömde. Eller åtminstone landet där konservatismen lämnade walk-over.

Egentligen borde jag börja med att definiera konservatism. Men det kommer bara att bli fel om jag försöker. Låt mig raljera istället: En konservativ kan antigen leva efter devisen ”Det var bättre förr” eller ”Nu skall vi inte förhasta oss”. Sedan finns det en annan variant av konservatism, den som säger ”Nä, vi skall inte ändra på något som jag gjort eller gör”. Den första varianten var den svenska högern medan de kallade sig höger. Den andra varianten var moderaterna innan de började kalla sig för ”Nya … …”. Den tredje varianten av konservatism är svensk socialdemokrati i dess nu levande gestaltning.

Under alla omständigheter har Sverige inte präglats av någon genuin konservatism på mer än en mansålder. I vart fall inte i genomförd politik. De som haft en äkta konservativ ådra har i regel tillhört Högerpartiet och sedermera Moderata Samlingspartiet. Men med tiden har dessa fått ge vika för mer liberala strömningar. I takt med att moderaterna expanderat sedan 1970-talet har de liberala tankegångarna vuxit i partiet. Syftet var att bli ett allmänborgerligt parti och rekrytera en bredare väljarbas. För att lyckas med det minskade man betoningen på det konservativa tankegodset. I samband med att Fredrik Reinfeldt blev partiledare slutade moderaterna att kommunicera ut sitt konservativa arv. Denna omsvängning var så pass framgångsrik att den unga generationen av moderata förtroendevalda inte kunde tro vad det egna partiet varit med om för 30-40-50-60 år sedan eller ännu längre tillbaka.

Fredrik Reinfeldt utplånade den sista resten av konservatism inom sitt parti, men det var knappast ett slitgöra eftersom vänstervridningen hade pågått sedan länge. Den klassiska konservatismen var en kuriositet för de få medlemmar som sparat gamla partiprogram eller skaffat sig ålderdomliga biografier. Gösta Bohman var mer känd för att ha varit Carl Bildts svärfar än för sina andra meriter som politiker och partiledare.

Vad var det för konservatism som Nya Moderaterna lämnat bakom sig? Svaret är den klassiska konservatismen med inslag av nationalism. Partiet var positiva till utveckling och innovation, men bara ifall det gav en fördelaktig samhällsvinst för landet. Som exempel kan nämnas att partiet var för kärnkraft. Partiet var däremot emot ifrågasättandet av kungahuset, en institution som man såg som en central och samlande samhällsfunktion, inte minst i händelse av orostider. Många moderata politiker var också aktiva inom svenska kyrkan, om än inte i egenskap av politiker, däremot som troende. Partiet var också för ett starkt militärt försvar. Likaså försvarde man den traditionella familjebilden med mamma, pappa och barn. Ett välordnat rättssystem låg högt på dagordningen med straff istället för dalt. Och samtidigt bekämpade man överstatlighet och kränkningar av den personliga integriteten.

På det hela taget var moderaternas politiska kompass väldigt uppenbar på den tiden man ännu kallade sig för konservativa; det var lätt att veta vad som var moderat politik, ty den förändrade sig inte särskilt snabbt. Å andra sidan var det sällan som högerns eller moderaternas politik prövades i skarpt läge. Efter 2:a Världskriget var det först 1976 som Sverige fick en regering med medlemmar från Moderata Samlingspartiet (Gösta Bohman). 1991 lyckades man hålla statsministerposten (Carl Bildt) under tre år. Under Bohmans tid som partiledare sprack den borgerliga koalitionen två gånger. Under Bildt lyckades man hålla samman bättre (även om det uppstod slitningar med Centerpartiet mot slutet av mandatperioden). Bildt ledde en minoritetsregering med Ny Demokrati som vågmästare, och p.g.a. den mycket allvarliga ekonomiska krisen förhandlade man med socialdemokraterna; det fanns inte utrymme för särskilt mycket flum mer än det som FP-ledaren Bengt Westerberg levererade, och politiken präglades mest av att leda Sverige ut ur krisen.

2006 kom moderaterna tillbaka i regeringsmakten. Göran Persson (S) hade inte fått bukt med arbetslösheten, och han var trött och hade dessutom en intern opposition i form av fackföreningsrörelsen. Detta tillsammans med den PR-framgång som både Nya Moderaterna och Alliansen fick ledde till regimskifte igen, dessutom i en tid av alltjämt ekonomisk stabilitet. Men den som hoppats på en konservativ politik hade röstat förgäves på Fredrik Reinfeldt. På de flesta punkter övergav moderaterna sina gamla paradgrenar när man fick makten. Nya Moderaterna var sista spiken i kistan för den svenska konservatismen.

Skall vi begråta detta faktum?

De flesta vill nog säga nej. Några kan ha hört av sina socialistiska föräldrar (eller far- och morföräldrar) att Gösta Bohman var en nazist som åt ritualmördade spädbarn till frukost. Och att Bohmans företrädare Yngve Holmberg var en bandit som försökte se ut som John F Kennedy. Brottet han anklagdes för var egentligen inte hans make-over, utan de beryktade cykelstölderna under hans tid som landshövding. Någon Hallandsbo som läser denna blogg må gärna fylla på med detaljer i kommentarsfältet. Kort sagt, endast de inbitna fansen saknar det konservativa samlingspartiet.

Eller…?

Idag kan vi konstatera att några av de avlagda hjärtefrågorna som (M) drivit har plockats upp av (SD) som ökat från 1% av väljarkåren till över 4% genom att beskriva sig som folkhemmets försvarare, och – inte helt falskt – påstå att de har ideal från Tage Erlanders socialdemokrater. Att säga sig värna om folkhemmet var en vinnande strategi. Men genom att senare i ord anamma flera av moderaternas gamla frågor lyckades man bli ett 13%-parti vid senaste riksdagsvalet. (SD) kallar sig idag för ett socialkonservativt parti. Tage Erlander var inte socialkonservativ. Ändå växer (SD).

Med andra ord är det ganska uppenbart att det trots allt finns ett intresse för konservativt orienterad politik. Att väljarna dock inte röstar på partier som uttryckligen är konservativa får vi nog se som ett utslag för att välfärdspolitiken haft ett så pass starkt genomslag att väljarna accepterar sitt beroende till politikerna för att få sin hushållsekonomi ”tryggad”. I själva verket är dock människor benägna att tänka konservativt. Och kanske kommer det bli fler om man begrundar hur Sverige kunnat se ut idag ifall man låtit konservativa idéer ge avtryck i förd politik.

Den gamla högern i Sverige, samt moderaterna, värnade om kärnfamiljen. Mamma, pappa och 2,5 barn var idealet. Att det skulle finnas ett halvt barn utöver de två första syskonen berodde på att man måste kompensera för barnlösa par, eller för människor som valt att inte bilda familj alls. Med denna politik räknade de konservativa ut att landet skulle fortleva med sin inhemska befolkning.

Den gamla högern var förvisso kollektivistiskt orienterad precis som svenska partier alltid har varit/är, även om det fanns en förståelse för aspekter som individuell frihet. Och man hade nog en långsiktig vision om att det Sverige som varit också var grunden till det land som skulle vara i framtiden – med några smärre förändringar, främst inom den tekniska landvinningen.

Sålunda var den gamla högern – de konservativa – i opposition till socialisterna och socialdemokraterna. Vänstern ropade ut att de var för jämlikhet, och att de slogs för kvinnorna och för de svaga och gamla i samhället i sin definition av ”jämlikhet”. För att uppnå rättvisa krävdes att kvinnorna skulle kunna lämna sina barn till den offentliga omsorgen och kunna inträda i arbetslivet, och med fler i arbete skulle samhället få mer pengar till att ta om hand om de svaga och gamla. Eftersom Sverige varit att fattigt land under 1800-talet, och folk hade i släktens minnen vittnesmål om de hårda tiderna, kom man ganska okritiskt att anamma det som populärt kallats för ”välfärdspolitik”.

Några konservativa varnade för utvecklingen. Vissa protesterade givetvis mot välfärdspolitiken av ideologiska skäl, men många andra konservativa protesterade också därför att de fruktade följderna av en politik där staten fick allt mer att säga till om, medan familjen fick allt mindre makt. Folk (väljarna, medierna) lyssnade givetvis inte på dessa varningsord eftersom man uppfattade att man tjänade på välfärdspolitiken med bidrag och offentlig sektor.

Vad som skedde var att skatterna började stiga. Från att ha varit en rättighet för kvinnor att vara delaktiga i arbetsmarknaden befann de sig nu istället i ett tvång att förvärvsarbeta för att familjens ekonomi skulle räcka till. Till detta kom givetvis äktenskapliga slitningar och frustration, och staten betalade nu ut bidrag till ensamstående föräldrar, vilka var en växande grupp då kärnfamiljen motarbetats av politikerna och makteliten. De konservativa protesterade, men avfärdades som bakåtsträvare. Retoriken mot de konservativa var hård; socialisterna och liberalerna anklagade de konservativa för att vilja kedja kvinnorna vid spisarna för att föda barn. Man kallade de eftertänksamma konservativa för ”reaktionärer”. Detta var inte de konservativas avsikt, men de ställde en viktig fråga som dock ingen ville besvara i en tid då det fanns gott om välfärdsbidrag: ” – Vad kommer att hända i framtiden när svenska kvinnor slutar föda barn?”.

Idag har vi resultatet av den politik som folk tyckte var bra under 1970- och 1980-talet, som gav 40-talisterna mycket frihet och en hel del pengar. Nu är det 70-talisterna och 80-talisternas jobb att få livspusslet att gå ihop. Kärnfamiljen betraktas som någonting onaturligt och som ständigt måste ifrågasättas och kritiseras, och ensamhushållen dominerar i storstäder. Den generation som idag uppnått medelålder har inte tid eller lust att vara tillgängliga för 40-talisterna som i rask takt börjar åldras. 70-talisterna skall tillsammans med 60-talisterna försörja pensionssystemet, omsorgen av de få egna barn man gjort (vissa kanske konsekvensen av en tillfällig förbindelse) samt sina egna trygghetssystem. Men detta är inte nog.

Lägg därtill den nya bördan, den som var otänkbar hos de gamla moderaterna med sin klassiska konservatism och nationalism, som består i att vänstern i Sverige måste kompensera för den etniska befolkningens låga nativitet. Detta gör man med en massinvandring som makthavarna säger är nödvändig, och som kommer betala sig bra i framtiden för Sverige. Det började under 1970-talet med vänsterorienterade politiska flyktingar, och fortskrider idag med lågutbildade eller kulturellt avvikande grupper som tarvar en annan typ av arbetsmarknad än den som finns idag i Sverige.

De konservativa varnade för denna utveckling för länge sedan. De konservativa var inte många, kanske bara ungefär 10% av väljarkåren. De avfärdades som bakåtsträvare och bespottades. Men idag är det många människor som börjar önska att man kunde vrida klockan tillbaka. Och med den politik som bedrivs idag, med 8 kollektivistiska partier i riksdagen, kommer ännu fler önska att vänsterns politik hade blivit ogjord, vare sig den genomförts av socialistiska regeringar eller s.k. borgerliga.

Det finns en debatt om den svenska konservatismen. Vissa menar att den svenska högern skulle släppt sin tjurskalliga oppositionslusta redan under 1950- eller 1960-talet och gjort en ”reinfeldtare” för att bli populära och vinna inflytande. Men om man ser till den ”reinfeldtare” som ägt rum i vår egen tid kan man fråga sig vilken nytta Nya Moderaterna gjort med hänsyn till de grundläggande frågorna om landets framtid. Nya Moderaterna har ersatt ideologi med pragmatism.

Det är ingen tvekan om att vi har svensk socialdemokrati att tacka för när det gäller var Sverige befinner sig idag med ett politiskt initierad och statligt genomfört folkutbyte. Vänstern kommer givetvis att betrakta detta som sviter av ”ett misslyckats nyliberalt experiment”, men det finns inte många spår av ett nyliberalt tänk i den politik som genomfördes av Fredrik Reinfeldt. Istället för att verkligen satsa på frihetlig politik – vilket skulle kunna gynna Sverige på lång sikt – valde den dåvarande moderatledaren att begå en personlig vendetta mot det nya parti som påstod sig ha tagit över moderaternas gamla konservativa överrock, samtidigt som skattesystemet lades om så att vanligt folk inte skulle kunna undgå att betala nya pålagor (t.ex. klimatskatter).

Det finns dock ingenting som tyder på att den konservativa överrocken som användes av Högerpartiet/Moderaterna kommer att kläda Sverigedemokraterna. Snarare skall vi nog förvänta oss att det partiet vattnas ur och går samma öde till mötes som Nya Moderaterna. Utan att passera via Rosenbad.

Sverige går mot en väg som konservatismen inte kommer kunna rädda landet ifrån. Det är tyvärr troligare att vi kommer att se någon typ av fascism istället. Sannolikt under ett nytt namn, och i en annan tappning än den fascism som vi brukar referera till i form av Hitler och Mussolini. En typ av fascism där man kommer se sig som företrädare av goda ideal, och där alla opponenter betraktas som ondskefulla bakåtsträvare. Mot denna nya fascism kommer de frihetliga stå, kanske arm i arm med de sista genuint konservativa.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Sverige – Landet som konservatismen glömde.

  1. Peter skriver:

    http://www.marikaformgren.se/#post63

    En utmärkt artikel om konservatism (”En demokratisk plikt att vara en konservativ röst?”), signerad den avhoppade borgerliga journalisten Marika Formgren.

  2. Lisa skriver:

    Tack Peter Harold!

  3. Vauen skriver:

    Har inte fascister alltid sett sig som företrädare för goda ideal?

    • Peter Harold skriver:

      Vet du, jag satt och tänkte på den saken när jag skrev denna postning igår kväll (vid elvatiden), för jag visste att någon skulle fråga, he he!🙂

      Anledningen till att jag valde just denna formulering, och lämnade en diffus antydan om att äldre tiders fascister inte såg sig som goda, beror faktiskt på att jag i mitt inre åkallade minnet av texter som jag läst om fascister. De var faktiskt väldigt självcentrerade, och ville mest gott till sig själva. Nu hittar jag inte arkitekten Ferdinand Bobergs memoarbok, men han beskrev Mussolinis fascistiska regim som ett intressant experiment (kanske mest sett ur en arkitekts synvinkel). Annars har jag nog mest litteratur om Hitler, och i nazisternas sinnesvärld eftersträvade man inte godhet, och man formulerade sig aldrig ur det godhetsperspektiv som präglar dagens debatt. Istället var man faktiskt ganska öppna med att judarna skulle få svettas och att ukrainarna skulle plundras (d.v.s. tvingas sälja sitt spannmål väldigt billigt och få köpa tyska jordbruksmaskiner väldigt dyrt). Så därför valde jag att göra denna distinktion.

  4. Sofia skriver:

    Det måste naturligtvis finnas politiska ideologier; modeller av helheten i samhället.

    Men jag har problem med det – det är någon stark känslomässig motvilja mot alla förekommande ideologier.
    Konservatism… konservburk… instängt med fadd smak… ingen utveckling… metaller som lagras i kroppen efter förtäring… upprepande av saker utan att ha tänkt djupare igenom det… avsaknad av kreativitet…

    Pust… hoppas ingen blir arg på mig!

    • Vauen skriver:

      Kanske vill du prova den senaste:

      http://www.4pt.su/en

      https://en.wikipedia.org/wiki/The_Fourth_Political_Theory

      The Fourth Political Theory (Russian: Четвертая политическая теория, Chetvertaya Politicheskaya Teoriya) is a book by the Russian political scientist and theorist Aleksandr Dugin, published in 2009. In the book, Dugin claims to construct an entirely new political ideology, the fourth political theory, which integrates and supersedes the three past ”theories” of liberal democracy, Marxism, and fascism.[1] The book has been cited as an inspiration for Russian policy in events such as the War in Donbass.[2] It has additionally been a source of inspiration for various political movements seeking to transcend pre-existing political dichotomies more generally. These include the American anti-imperialist, ethnopluralist organisation New Resistance [3] and French left-nationalist organisation Égalité et Réconciliation, whose founder Alain Soral authored the foreword to Dugin’s book

    • Peter Harold skriver:

      Ha ha, ingen blir arg för att du illustrerar ”politik på burk”. Jag tycker den liknelsen var kul.🙂

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s