Vem behöver kommunisterna när Miljöpartiet finns?

Bästa läsare!

1985 försökte Miljöpartiet värva mig och få mig att engagera mig som aktiv politiker. Jag tyckte att det var förvisso intressant att partiet inte placerat sig själv på en höger-vänsterskala, och det som vår lärare presenterade lät ganska behjärtansvärt. Och det fanns ett frihetligt anslag, som t.ex. att folk skulle kunna få göra vin av sina egna maskrosor. Jag tackade dock nej. Jag var nämligen för atomkraft. Och just då var det egentligen bara moderaterna som vurmade för atomklyvning i kommersiell skala.

Den syn som dominerade min politiska åskådning då som nu är ett genuint motstånd till socialism. Och sedan 1980-talet kan vi konstatera att (MP) inte tagit ett litet steg mot vänster; de har marscherat ut i marker som en gång i tiden var förbehållet de gamla kommunisterna.

Just nu diskteras en rapport som innehåller förslag till kulturpolitiskt program. Det här är en viktig fråga, tycker kulturministern. För partiet, vill jag tillägga. Det finns ett enormt övertag i opinionsbildning om man har nationens kulturarbetare med sig. Det kändes som att kulturministern frågat sin referensgrupp följande fråga: ” – Vad vill ni har för att stödja oss i kommande val?”. Men vid en genomläsning av hela rapporten inser jag att det är värre än så. Man är ute efter reglera och indoktrinera. Och man nöjer sig inte med att göra det inom enbart kulturområdet, utan även inom andra sektorer.

Första punkten är en kortis. Miljöpartiet vill ha ett nytt välfärdsmått ”baserat på helhetssyn på människa och samhälle”. Något om innehållet i detta mått nämns inte, men det öppnar för att man kan lägga in olika faktorer som passar miljöpartisternas tankevärld.

Miljöpartiet vill reglera hur det offentliga rummet ser ut, och här handlar det om att ta bort reklamintäkter från kollektivtrafiken till förmån för ”konstnärliga uttryck”. Detta betyder att antingen skattebetalarna eller resenärerna får betala för att någon vänstertomte från Konstfack skall få måla SL:s röda bussar med mensblod eller något annat som är på modet. Reklamen på bussar och i tåg ger SL hundratals miljoner kronor. Pengar som nästan motsvarar kostnaderna för att sanera och reparera efter alla skadegörelse som bl.a. de ”ocertifierade kulturarbetarna” står för med sprayfärger, m.m. Sluta förstöra våra bussar och tåg så kan vi sen diskutera avlägsnandet av reklamen, jävla kommunister.

Miljöpartiet vill toppstyra kommunerna. I sitt förslag kräver arbetsgruppen att ”[alla] offentligt ägda lokaler med icke kommersiell kulturverksamhet ska genom lag- och regeländringar skyddas från marknadshyror.” Strax innan sade de att det är viktigt att ”äganderätten över våra gemensamt ägda offentliga tillgångar skyddas”, men i praktiken innebär förslaget att Stockholm skall bestämma vad Folkets hus i Sveg får ta ut i hyra när revyföreningen vill uppträda. Kan inte Svegs folkvalda få bestämma själva? Dessutom skulle det vara bättre om muséerna själva fick ta över och äga sina anläggningar. Ja, varför inte rent av göra dem till självgående privata stiftelser som drivs av den egna personalen, skilda från klåfingriga politiker!?!

Miljöpartiet vill göra det tvingande att av alla byggkostnader skall 1% gå till utsmyckning. I klartext betyder detta att Miljöpartiet vill tvinga stat och kommun eller liknande institutioner att anlita en specifik bransch, kulturbranschen. Detta tvång är i mina ögon en politisk subvention till denna bransch.

Kräkreflexen kommer under förslag tre som handlar om kulturarvet. Här vill Miljöpartiet trycka multikulturella hyllningar långt ner i halsen på museibesökarna för att ”[hindra] strukturell diskriminering”. Författarna av rapporten påpekar att Sverige varit multikulturellt ända sedan slutet av senaste istiden. Och Miljöpartiet vill inte att ett enda offentligt finansierat museum skall stå utanför detta propagandaprojekt. Den samiska nationen, som redan idag är bidragsberoende, skall få ännu mer lull-lull av Miljöpartiet. Och dessutom skall alla svenskar lära sig att beundra och älska samisk kultur. Annars jävlar.

Punkt fem är en hyllning till George Orwell och konceptet om nyspråk. Här skriver Miljöpartiets rapportförfattare formuleringar som borde bli klassiska exempel på hur det partiet anser att ”tvång är frihet”:

Om kulturen ska vara fri, kan inte en kulturpolitik acceptera de normer och diskriminerande strukturer som utesluter många normbrytande personer och grupper från att verka inom kultursektorn.

Översatt till svenska: ”Kulturen kan inte vara fri om inte vi politiker får kvotera in en viss mängd HBTQ och mensblod och multikulturella yttringar i densamma”. Vaddå, övertolkar jag dem? I helvete heller. Miljöpartiets rapportförfattare fortsätter:

Tydliga direktiv och krav ska ställas på kulturinstitutioner och -myndigheter att arbeta med mångfaldsfrågan på alla plan.

”Tydliga direktiv och krav”. Tyyyyyydliga diiirektiiiiiv och kraaaaav. Miljöpartiet säger dessutom: ” – I slutänden är vi alla vinnare på det”. Påminner lite om statsminister Reinfeldts reflektion om FRA-debatten att alla skulle tjäna på om diskussionen lade sig.

Kulturmarxistiska Miljöpartiet. Det är det namn jag föreslår dem av hela mitt hjärta. Namnet rimmar förträffligt med de formuleringar som presenteras:

Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna

 

Eller:

De ska också följa de försök som görs med metoder som positiv särbehandling, kvotering och jämlikhetsdata, för att därefter kunna ge förslag på vilka metoder som bäst lämpar sig att använda som verktyg för mångfaldsarbete och uppföljning inom kultursektorn.

Ni ser, den svenska kulturpolitiken är vad man i medievärlden kallar ”agendasatt”. Och det skall också påpekas att det som Miljöpartiet vill toppstyra inom svenskt kulturliv lika gärna kan introduceras som ”tydliga direktiv och krav” även till näringslivet. Och till den svenska skolan. Vad, övertolkar jag (MP)? Inte alls.

Miljöpartiets syn på kultur är att låta sina värderingar indoktrinera i alla tänkbara institutioner, se bara på de ”tydliga direktiv och krav” man skall ställa till de statligt kontrollerade kulturinstitutionerna. Man är ute efter en grön kulturrevolution, och den skall utspelas i skolsalarna – i kulturens namn:

Stärk kulturen i skolan. Ändra i läroplanen så att de estetiska ämnena stärks i alla årskurser. Integrera kultur i undervisningen, dels genom elevers eget skapande, dels genom samarbete med professionella konstnärer och kulturarbetare.

Upprätta ett samarbete mellan lärar-, bibliotekarie-, och journalistutbildningarna samt de konstnärliga utbildningarna där de tillsammans utvecklar kulturpedagogiken.

De professionella kulturarbetarna och konstnärerna, vilka skall berikas med statens intäkter på bredbansskatt, skall bli den gröna diktaturens fotsoldater.

Det värsta med denna typ av kulturpolitik som hyllar normkritik och multikulturalism är att den har ingen bortre gräns. För provokationens skull måste allt vansinnigare idéer manifesteras. Vi kan mycket väl få en kulturskola där eleverna tvingas med i demonstrationståg att skandera ”Ropen skalla – mensblod åt alla”, där 11-åriga pojkar skall gå med nedblodade kalsonger utanpå sina byxor i kommenderade sympatiaktioner för flickorna. Vi kan få en kulturskola där granar skall färgläggas med blått och solarna skall målas gröna och alla människor zebramönstrade när klassen har teckningslektion. Och detta är inte ens en studie i surrealism, utan bara en enveten politisk strävan om att uppluckra medvetandet om människans och naturens ursprungliga ordning innan politikerna började mixtra i medborgarnas hjärnor.

Jag skulle vilja rekommendera folk att skriva ut Miljöpartiets kulturpolitiska arbetsrapport som deras mest slipade kulturutredare tagit fram, för att förstå att partiets roll i regeringen kan få allvarliga konsekvenser. Jag har bara berört ett par punkter, men de har lyckats med konststycket att samla de värsta idéer som bara tänkas kan.

Och jovisst, Tintin-hataren Behrang Miri är en av dem som ingick i (MP):s arbetsgrupp ifall nån undrar. Så ingen skall vara förvånad över att dokumentet lyder som det gör.

Förhoppningsvis kan opinionstrycket hejda att Miljöpartiets förslag förverkligas, men jag är inte hoppfull. De flesta irriterar sig över bredbandsskatten. Snälla, hela jävla dokumentet är en krigsförklaring mot den fria kulturen. Det är en krigsförklaring mot alla principer om ett fritt samhälle.

MILJÖPARTIET MÅSTE UT UR REGERINGEN. BUMS! OCH TILL 2018 SKALL MILJÖPARTIET UT UR RIKSDAGEN!!!

Ingen människa med frihetliga ideal kan rösta på det där partiet. Maskrosvin blev lagligt att brygga igen år 1994, och sälarna dog av valpsjuka som kom av virus och inte p.g.a. industriellt  smutsvatten, så (MP) har redan gjort sitt och kan avskaffas.

Hälsar eder Peter Harold

Länk från kommentarsfält: fnordspotting