Kvinna, är du lyckligare än din mamma och din mormor?

Bästa läsare!

Året är 2015. I stort sett har kvinnor samma lön för samma arbete som män (utom i radikalfeministernas klasskampsretorik). Kvinnor (tjejer) får bättre betyg i skolorna. Barnafödandet förskjuts till senare i livet så att man kan prioritera karriär och smidigare semesterresor. Det är vanligare att kvinnor köper egen bil idag än vad damer gjorde förr i tiden. De sociala skyddsnäten är ofta specialskapade för att omhänderta kvinnors behov i högre utsträckning än förr. Och medieutbudet har ett allt större fokus på kvinnor som målgrupp.

Kort sagt, materiellt och ekonomiskt har kvinnor det bättre än någonsin. Kedjan vid spisen är avhuggen, och den svenska kvinnan har blivit en jägare och samlare precis som mannen.

Med detta i åtanke skulle jag vilja ställa en öppen fråga till Sveriges kvinnfolk: Är du lyckligare än vad din mor eller mormor var på sin tid?

Jag skulle gissa på att svaret blir ”nej”. Inte för att det är vad min magkänsla som säger mig det, utan snarare därför att statistik – som t.ex. rapporten World Happiness Index – brukar tala om en fallande kurva mellan ungdomsår och till medelåldern, medan de äldre har en jämnare utveckling.

Säger någon kvinna ”ja”, så grattis till dig i så fall.

Om nu kvinnor trots allt mår sämre trots ökat välstånd, vad är i så fall fel? (Om vi nu undantar att det alltid är de vita heterosexuella medelålders männens fel)

För ett par år sedan umgicks jag (ofrivilligt) med en kvinna som hade en synnerligen rigid personlighet. Fyrkantig som fan, snarstucken och därför också förträfflig på alla sätt som hennes jobb krävde. Men sen blev hon med barn, och hon genomgick en personlighetsförändring av sällan skådat slag. Vad var det som hände?

Min gissning är att hon (för en gångs skull) började fungera som en kvinna. Jodå, jag vet, jag kan här anklagas för sexism. Men jag tror inte att det är så många kulturmarxister som läser denna blogg, så jag tar risken att utifrån en observation från verkligheten framföra den provocerande tanken att kvinnor har ett behov att få vara kvinnor. Eller att åtminstone vissa av dem mår bra av det.

Utifrån detta – om vi nu ger tanken dess välförtjänta otyglade frihet – skulle man kunna resonera om huruvida vår västerländska civilisation ägnar sig åt ett förtryck av den biologiska kvinnan?

Är det inte så att kvinnornas liv präglas mer av ett du skall istället för ett du har möjlighet att göra si eller så. Såsom det ekonomiska systemet ser ut idag måste kvinnorna arbeta och satsa på karriär. Drivkraften är inte alls deras emancipation, utan helt enkelt ett krasst intresse av staten att få in mer skattepengar. Och som vi vet är kulturmarxisterna och staten varandras bästa vänner. Idag är det inte en lyx att två i hushållet jobbar, utan det är en nödvändighet.

Många försvarar utvecklingen av försörjningsbördan med att hushållen idag konsumerar mer. Det är sant. Men det är också sant att många konsumtionsvaror reellt har sjunkit i pris om man jämför med prisnivån på motsvarande varor på säg 1950-talet (mormor var ung) eller 1970-talet (mamma var ung). Andra saker, som t.ex. bostad och transporter, har ökat snabbare i pris och utgör en tyngre post i hushållsbudgeten. Och när räntorna och övriga livskostnader går upp kommer fler hushåll konstatera att de skulle behöva fler inkomster än de två man har idag. Vilket borgar för olyckligare döttrar i framtiden (pojkars välbefinnande är dock aldrig relevant i den svenska debatten).

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Kvinna, är du lyckligare än din mamma och din mormor?

  1. Sofia skriver:

    Det ligger mycket sanning i dessa tankegångar!

    I min familjekedja är glädjeämnen och lidanden olika för varje generation.
    Det är omöjligt att fastställa en summa.

    • Peter Harold skriver:

      Ja, jag är medveten om att jag berörde en generell fråga som egentligen är omöjlig att besvara, eller i vart fall lika lätt att besvara som frågan ”Hur långt är et rep?”. Jag kan tänka mig att en generation som upplevt världskrig kan ha en helt annan syn än en generation som bara ser nyheter om krig på text-TV.

  2. Sofia skriver:

    En riktig och lycklig kvinna:

  3. Peter skriver:

    Om jag skulle berätta allt vad mina föräldrar kunde köpa under sextio- och sjuttiotalet, så skulle inga unga människor tro mig i dag. Då ska man ändå veta att under cirka hälften av denna tid jobbade bara en av mina föräldrar (som gymnasielärare). Det enda lån de hade var ett mindre huslån; dock inköptes en sommarstuga utan lån under tidigt sextiotal.

    Det berodde på att skatterna låg på, säg hälften av dagens nivå, att man ändrade Sambeskattningslagen 1971 samt förändrade låneregler (inklusive kreditmängdens och penningmängdens ständiga ökande).

    • Peter Harold skriver:

      Tänk om någon politiker skulle våga gå ut och förklara att lägre skatter skulle göra folk lyckligare? Tyvärr är folket så indoktrinerade att de skulle inte tro på det.

  4. Anna skriver:

    Ja, jag har också tänkt på det där. Hur kunde mina föräldrar med vanliga ”kneg” kunna ge mig och syrran en sån bekymmersfri uppväxt? Mamma var hemma med oss tills vi började skolan, vi gick inte ens på ”lekis” som det hette då. Sen jobbade hon deltid på sjukhuset mittemot, medan pappa fortsatte på sitt heltidsjobb. Vi bodde i hus, hade 2 bilar, husbil, häst, hundar, katter, reste bort på loven osv… Vi snålade aldrig med något, vad jag kunde minnas. Nuförtiden får vanliga ”knegarföräldrar” som båda jobbar heltid och är samboende, snåla in på rätt mycket. Hur det är för en förälder som bor själv med sitt barn, går inte att beskriva för någon som inte varit där själv. Det är ingen spaupplevelse direkt, om man säger så. Man blir snabbt en tandlös, gammal gumma i den rollen. Det är inget ”val” utan en direkt följd av att samhället helt enkelt inte är designat för att både kunna jobba och ta hand om barn. De som har ”grejat ” det har inte varit ensamma, utan haft ett batteri av folk runtomkring som lämnat, hämtat, nattat och sovit över. Så hur ett samhälle som vårt kan våga kalla sig för modernt och ”jämlikt” är något jag verkligen undrat över efter att jag själv fått uppleva det här från insidan. Förklaringen bakom de ökande klyftorna mellan just familjer är att villkoren blivit så extremt olika. Vi har å ena sidan en snabbt växande grupp barn vars föräldrar kommit hit från en helt annan ”kultur” än vår, som lever i en väldigt stor familj med en stor skara syskon och mor och farföräldrar. Normen som socialtjänsten arbetar efter blir då förändrad och skräddarsys efter den stora gruppen invandrarfamiljer och deras behov. De behöver ingen barntillsyn eftersom de har så stor uppbackning från sina egna.

    Det som händer är att andra föräldrar som verkligen hade behövt uppbackning, blir så pass få i jämförelse- att man drar ner helt på den typen av insats. Det är som med landsortsbussarna som först går överfulla, sen så pass vanskötta med sena och inställda avgångar- att alla som kan, liftar med andra elevers föräldrar eller går en mil genom skogen hem istället. Då lägger man ner busslinjen då det konstateras att det inte finns något ”behov” av bussarna…

    Det är så ett samhälle skapas som ställer grupper mot varandra. Och de värsta skitsnackarna som slår mot sina egna är just det egna inhemska folket, som rackar ner på alla hårt strävande ensamföräldrar med beskyllningar som att den och den minsann klarade av det (alltid är det en framstående kändismamma som man jämförs med) som vid närmare granskning haft just som jag nämnde förut- ett helt batteri av uppbackning men som av ngn oförklarlig anledning just varit ”ensam”. Helt fantastiskt! Hur många gånger har jag inte fått höra ”Om du inte lyckas få ett jobb fastän du kan svenska och allt, då måste det ju vara nåt fel- kan ju inte stämma att en invandrare som inte kan svenska- kan ta något jobb från svenskar” eller bara det här amerikanska charmerande ordet ”white trash” som är myntat av det finare folket som är vita men minsann inte trash (sopor). Ja, hur mår en kvinna i dag 2015, som inte på något vis blir synliggjord eller en gång trodd, eller bara bekräftad på något vis- förutom att på ett negativt sätt bli bekräftad såsom rent av sinnessjuk eller rasistisk? Jag tror tråkigt nog att jag inte direkt är ensam om den här upplevelsen. Men en blind kan inte leda en annan blind. Det finns ingen samhörighet i och med detta.

    Ja, det är ett härligt samhällsklimat det här samhället vi har 2015. Där vi lever i parallella universum allihop. Transparent men ogenomträngligt, likt någon kletig genomskinlig gegga vi sett i science fiction- serier.

    Hur lycklig ÄR man då som kvinna 2015, jämfört med min mormor som antingen fanns att skåda ståendes i ån tvättandes lakanen och sina 4 par trosor och morfars kalsonger av elefantstorlek? Eller jämfört med min mamma som alltid log förnöjsamt nynnandes någon slagdänga eller spelandes på pianot och aldrig tycktes lära sig var i noterna hon behövde traggla om och spela rätt. Fastän vi suckandes och stönandes visste exakt var i nothäftet hon skulle spela fel och skrek åt henne att ”neeeej- inte samma fel IGEN, lär dig nån jävla gång” så tycktes hon alltid vara lika lycklig för det. Mormor eller mamma har jag för övrigt aldrig hört säga något om hur de mådde. Jag tror inte det var relevant, liksom. Man bara gjorde.

    Det här du tar upp med måendet och den nya identiteten som mammarollen sätter en i, har jag upplevt som tvärtom det du sett hos din väninna. Så lycklig som jag var som nybliven mamma, har jag aldrig varit. Men så olycklig som jag var då är en känsla som jag kommer leva med i resten av livet. Känslan av att ha fått en gåva som är unik och ”gudalik” och helt enkelt ett mirakel- samtidigt som att leva med vetskapen att aldrig kunna ge detta mirakel allt det som det behöver och att sakna ”vittnen” till miraklet. Alla fantastiska framsteg i dess utveckling som borde ha delats med pappan vars ögon miraklet ser sig själv i och som inte kan bli bekräftad på något annat vis, av någon annan. Känslan att du inte kan bestämma själv längre.

    Jag vet inte hur mycket lägre skattetryck hade hjälpt mig att bli lyckligare. Det jag vet är att förmodligen är jag den kvinnan i min släkt som mått allra sämst och som varit mer eller mindre livegen. Efter nästan 8 år lyckades jag få ett fast jobb! Fastän jag sökt städjobb, hemtjänstjobb, kundservice, telefonoperatör, kassabiträde- fick jag ta flera timjobb där jag hoppat på arbetspass en eller 2 dagar innan eller samma dag! Vad detta gör med någons psyke, är jäkligt svårt att förklara. Lägg därtill att du blir nekad att flytta till ett område där mitt barn kan slippa mobbing, pga att du inte har fast jobb osv…

    Jag tycker att den här diskussionen om valfrihet och att mammor var lyckligare förr, för att hon kunde vara hemma med barnen- är rätt ointressant för mig. Hur löstes då min sits förr i tiden? Fosterhem, varpå jag blev inlagd på hem för fallna kvinnor? Valfrihet? Jo, pyttsan.

    • Peter Harold skriver:

      Bra illustrerat, Anna! Jag blev särskilt varm i stycket om din mamma som spelade samma jävla fel gång på gång. Jag tror att såna minnen är dem man vördar särskilt mycket när alla inte finns omkring en.

      Tyvärr är jag rädd för att du kanske skulle bli lyckligare av lägre skattetryck. Du får allt mindre för dina inbetalade skattekronor, så varför inte låta dig få behålla dem själv?

      Du har en stor poäng i att mycket är vunnet om familj och släkt står nära varandra. Idag betalar vi en massa skatt för att hålla dessa ifrån varandra; barn på lekis (eller förskola som man måste säga, annars blir förskolepedagogerna ursinniga) och gammelmormor på ålderdomshemmet. Och det jävliga är att i många fall får man inte valuta för de pengar man betalat för att slippa se sina barn och morföräldrar…

  5. Anna skriver:

    Men jag förstår varför den ”frihetliga” rörelsen vill ha rörelsefrihet över gränserna. De vill slippa ”tull” för sina kvinnor eller haremspojkar. Kvinnorna i Sverige är ju inga riktiga kvinnor! Bortklemade, gnälliga, asfula och har tappat sin kvinnlighet. Det är riktigt synd om svenska kvinnan. Eller är det kanske snarare så att vänsterhanden motarbetar höger hand? Då går det liksom inte att gå framåt som samhällskropp. Svenska kvinnor och män slutade verka tillsammans någon gång under mina föräldrars generation (30 samt 40-talsgenerationen). Det felet ligger nog snarare i hormonsrelaterad hjärnpåverkan, än i samhällsbygget.

  6. annacarlbro skriver:

    Din fråga tvingar mig fram ur min håla där jag uppgivet hukat i inre exil en längre tid nu. För det är en fråga jag funderat mycket på.
    Svenska folket är grundlurat och det började med att alla kvinnor skulle ”frigöras”. För att dagens barnfamilj ska uppnå en rimlig standard krävs många fler arbetade timmar än vad som krävdes av mina föräldrar för att uppnå en god standard. Om man verkligen hade sett till mäns, kvinnors och barns bästa hade man haft ett skattesystem som gjort det möjligt att klara en familj på en heltidsinkomst, två deltidsinkomster eller en deltidsinkomst plus ekonomiskt stöd för ensamstående under barnaåren.
    Att kvinnorna skulle ut på arbetsmarknaden (Där de ofta gör samma saker som de skulle ha gjort hemma, eller sitter och vänder papper på nån myndighet. Få arbetar inom det privata näringslivet.) handlar bara om kontroll av medborgarna och indoktrinering av barnen.
    Medeklasskvinnor under 40-, 50- och 60-talen är nog den generation kvinnor som haft det bäst.
    Nu kryper jag in i min håla igen, för jag orkar inte med min samtid.

    • Peter Harold skriver:

      I rättvisans namn skulle jag vilja inflika att man också skulle kunna tänka sig att frun kör lastbil och maken stannar hemma och bakar och löser korsord (ursäkta min stereotypa bild av hemmavarande män, själv har jag aldrig löst ett helt korsord). Tänk vilket underbart samhälle vi skulle få ifall folk vore tillgängliga och slapp behöva jobba 7 månader åt staten innan de själva började dra in pengar.

    • Anna skriver:

      Japp. Precis vad jag sett. Har mycket undrat över varför jag får mer betalt för att hyra ut min kropp och medkänsla för att ta hand om andra, medans jag hade kunnat göra detsamma (fast utan att hyra) åt mitt eget barn. Det handlar om att mitt barn då skulle ha sluppit att bli hjärntvättat, vilket inte lyckas i alla fall eftersom vi har en tight relation jag och sonen… Men vi hade kunnat ha mer ”kvalitetstid” då vi utan hjärntvättsförsöken skulle sluppit avtvättningstiden…

  7. Läsare skriver:

    En lydig kvinna är en lycklig kvinna.

    Nej, jag har aldrig slått en kvinna i hela mitt liv!

  8. Anonym skriver:

    Svensk text, kort video. Jude som hatar alla vita.

    The Jew Harvard Professor Noel Ignatiev on how terrible white people are

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s