Ron Paul och Nigel Farage diskuterar migrationskrisen i Europa. Och undertecknad var på Sergels torg.

Bästa läsare!

Igår intervjuade Ron Paul och Daniel McAdams på Ron Paul Liberty Report Nigel Farage, EU-parlamentariker för UKIP. Här är klippet:

I mycket handlar detta om att varningarna passerade ohörda av den europeiska och amerikanska makteliten. Och nu erkänner t.o.m. våra svenska politiker att vi har problem. Men problemen har vållats just av våra politiker. Ansvarsutkrävande? Kommer inte att ske. Det närmsta vi kan komma är en ny version av Decemberöverenskommelsen.

***

Idag var en aktiv dag för mig. Jag vaknade upp utmattad och med trötta lemmar efter gårdagens långa promenad. Jag är en hängiven flanör. Så det var med ett visst motstånd jag lämnade sängen och tog mig en närande frukost för jag behövde verkligen vila efter gårdagens strapatser.

Som jag skrev i föregående bloggpost så hölls någon form av manifestation på Sergels Torg. Nu skall gudarna veta att jag inte är den som springer benen av mig för evenemang som arrangeras av ”Sverige-vänliga” grupper, men jag fick en inbjudan och jag såg att den f.d. Avpixlat-krönikören Stefan Thorssell skulle vara en av talarna. Och dessutom förekom det rykten om motdemonstrationer. Eftersom jag är intresserad av att se hur polisen arbetar i dylika sammanhang, plus att herr Thorssell skulle tala, bestämde jag mig för att fara in till stan.

Några reflektioner. Jag anlände lite sent och trodde att jag drabbats av gegga i mina öron. Men det visade sig vara en dansk som höll tal och eldade massorna. Därefter tog en kvinna ordet, och höll sitt anförande på engelska! Jag började känna mig trött och uttråkad. Publiken hurrade i vart fall. Det var inte de 3000 som sagt att de skulle komma, men man täckte gott och väl en tredjedel av plattans yta. Något mindre än när Piratpartiet m.fl. demonstrerade mot datalagringsdirektivet häromåret.

Eftersom jag inte avsåg att stå där och vara lydig publik intog jag observatörens plats på hyllan. Förvirringen bland de förbipasserande åhörarna var total. ”Vad demonstrerar de mot?”, ”Vem vill de skall avgå?”, ”Vad menar de att moderaterna har gjort?”. Ett tips från coachen: När polisen separerar åskådarna från resten av publiken, skicka ut några att tala med förbipasserande; dela ut flygblad; var trevliga; informera och sprid ert budskap. Nu var det istället en polisman som gick omkring och sa att ”Det är högern som demonstrerar” medan talaren på podiet predikade för de redan frälsta. Vilket jag inte vill påstå var helt med sanningen överensstämmande.

Ett till tips. Det finns inget så outhärdligt som tystnad mellan en talare och en annan. Det hade satt fint med en konferencier mellan anförandena som kunnat komma med lite putslustiga kommentarer och kommenterat vädret. Och som kanske också kunnat ge en lockande summering av vad man hört och vad som skulle komma att höras. Det skulle kunna fånga intresset hos de som stannat upp.

” – Inga rasister på våra gator”, började en person skrika uppe på hyllan precis när Stefan Thorssell skulle inleda sitt anförande. Den kvinnliga konstapeln gick fram och tillbaka till synes obemärkt framför den störande gaphalsen. Publiken nere vid manifestationen lät sig dock villigt provoceras, vilket triggade gaphalsens flickvän att också skrika ” – Inga rasister på våra gator” mot deltagarna nere på torget.

Till slut kunde Stefan Thorssell komma igång. Och mödan med att vänta på honom fick sin lön. Efter de två föregående anförandena, vars innehåll kändes som upprepningar av samma sak men som publiken applåderade artigt åt, oavsett i hur många versioner vi fick höra att politikerna är värdelösa, så kom Stefan Thorssell att förklara för åhörarna varför det är på detta vis.

Det är det jag gillar med honom. Att tycka illa om regeringen och politikerna är lätt, och jag tror inte att vare sig Stefan Löfvén eller Anna Kindblom-Batra stod särskilt högt i kurs bland manifestationens deltagare. Men istället för att köra ett slogan-rally mot regeringen och andra DÖ-partier tog herr Thorssell tillfället i akt att förklara varför det blivit som det blivit. Han gav sina åhörare en nödvändig historielektion som inkluderade Marxismen och Frankfurtskolan, samt indoktrineringen av lärosäten, medierna och den offentliga förvaltningen. Thorssells anförande kan faktiskt uppskattas av en libertarian också, även om han inte är en sådan.

Varför är det nödvändigt att veta hur Sverige blev så genomsocialiserat? Ja, sett ur de ”Sverige-vänligas” ögon så kan det vara bra att vara medveten om hur ofantligt mäktiga deras motståndare är. Som libertarian måste jag erkänna att frihetsvännerna på min sida har samma fienden som de Sverige-vänliga. Vi libertarianer vet att Sverige-vännerna är välfärdskramare (precis som eleverna i Frankfurtskola, hallå!), men vi hoppas givetvis att vi kan bibringa denna grupp ett frihetligt perspektiv, och inte bara anamma samma politik som bedrivits som tidigare, bara med minus alla jobbiga invandrare som skall ha socialbidrag.

Nöjd med vad jag hört av herr Thorssell drog jag mig undan och inträdde i Kulturhuset. Här trängdes jag med den grupp som kallas för Köttberget, och som spenderade sina pensionspengar på teater. Jag tittade på informationstavlorna. ”Anna Odell”. Jag suckade. ”Selmas salong”. En teaterpjäs om författarinnan Selma Lagerlöfs lesbiska sida. Låt mig vara tydlig: Ingen brydde sig om att hon var lesbisk medan hon levde eller de följande femtio åren efter hennes död. Det är först på 1990-talet man läst några av hennes privata brev som antyder att hon varit kär i en kvinna. Sedan får man ju bortse från de breven som visar att hon var tänd på karlar, särskilt en – gud nåde den som drar fram detta, den personen blir bannlyst och förbannad av RFSL i alla kanaler.

Jag bestämde mig för att fly till Serieteket. Jodå, jag har mina tecknade favoriter. Helst skulle jag vilja läsa Tintin i Kongo, men…  Istället satte jag mig ner för att fortsätta att läsa på Blake & Mortimer-albumet ”The Gondwana Shrine”. Ja, jag fick leta efter en plats att sitta på, ty de hängande glasstolarna var belagda med sovande människor, däribland ett par tiggare.

Efter en stund kom en grupp unga män, låt oss kalla dem för ”ensamkommande barn” för de såg ut att vara tillräckligt gamla. En av dem satte sig i fåtöljen intill mig och la upp sina skor mot mig. Ja, jag skall inte säga ”smutsiga skor”, ty samtliga gossar hade oklanderligt rena och nya skor. De hejade bekant på den slumrande tiggaren längst in som vaknade upp för ett litet ögonblick. Ok, jag skall inte ha några fördomar, tänkte jag tyst för mig själv och pluggade in Charles-Marie Widors första pianokonsert i mina öron. Så här lät det:

Efter ett tag kom bibliotekarien och knackade i de hängande glasholkarna för att väcka sömntutorna och be dem att lämna sina genomskinliga kupoler för andra som verkligen vill läsa böcker/seriealbum. Någon lydde, men tiggarna svarade med något obegripligt ord och somnade om. Fem minuter senare kom Kulturhusets uniformerade ordningsvakt. Samma ritual. Tiggaren i glasholken väcktes och lämnades ifred. Tiggartjejen som sov i en annan stol flyttade på sin väska och lämnades ifred att somna om.

Dock har Kulturhuset resurser. Kort därpå kom uniformerad ordningsvakt n:o 2 och gjorde detsamma som hans kollega; väckte de nonchalanta EU-migranterna och lät dem somna om på nytt. Men en bonus: den förmodligen etniskt svenske pensionären, som suttit där och plockat i sig hjärtmediciner och andades ut, blev utslängd…

Jag återgick till Blake och Mortimers äventyr. Ingen idé att visa sympati med svenska folkpensionärer. Förhoppningsvis försöker staten döda så många som möjligt av dem innan de avrättar mig. Sitt stilla och läs, Peter.

 

Tro mig, jag var fångad av det intressanta mysteriet i seriealbumet, även om jag måste erkänna att handlingen i de moderna Blake & Mortimer-albumen inte är riktigt i närheten av de som skapades under Edgar P Jacobs författarskap.

Utanför fönstret fortsatte den Sverige-vänliga demonstrationen. Jag tänkte på danskens och Ingrid Carlqvists engelskspråkiga anförande. Jag tänkte även på Stefan Thorssells anförande om hur de offentliga institutionerna genomsyras av kulturmarxism, och ironiskt nog befann jag mig i värmen i en av dessa institutioner. Jag tänkte på Ingrids ord om att ”regeringen måste se till sitt eget folk i första hand istället för omvärldens”. Jag tittade på den sovande tiggerskan som tagit ledigt från sitt ”jobb”.

Jag lade tillbaka boken och började gå mot utgången. Men vid skivavdelningen hölls en föreläsning. En ung dam intervjuades av en annan ung dam som klätt ut sig till man. Jag tror att den utklädda damen också hade ett tunt lösskägg, men det kan vara det dåliga ljuset som gjorde det. Ni vet, om feminister skall hålla lektion i ett bibliotek, då ryker belysningen, även i läsesalen där andra besökare hänvisas till mulet dagsljus. Ty det var en feminist. Ingen tvekan om saken. På anslaget:

Välkommen till Serieteket den 1 november på vernissage med konstnären och illustratören Anna Åhlund, i höst aktuell med boken ”En snippa om dagen”.  I samband med att utställningen startar hålls ett samtal mellan Anna och Bitte Andersson.

Hörpluggarna med den vackra musiken hade trillat ur mina öron, och jag hörde hur konstnärinnan klagade över att männen lagt monopol på genialiteten. Männen är genierna, sa hon i ett tonfall som avslöjade att hon inte skulle ha något emot att själv bli kallad för geni. Inte minst därför att hon – håll i hatten nu, kära läsare – ritat nakna gubbar där penisen ersatts med en vagina. Svensk kultur när den är som mest kreativ…! Kan bara jämföras med dans kring midsommarstången.

Arghhhh! tänkte jag och kastade en missnöjd blick på det powerpoint-presenterade alstret på väggen, ett alster som ifråga om tafflig teknik inte låg många papperskorgar efter Lars Vilks profet-teckningar. Herregud, herregud, stönade jag så ljudlöst jag kunde. Men konstnärinnan och den utklädda samtalspartnern Bibbi tystnade. Även om jag inte kunde se det slår jag vad om att de bakom min rygg utbytte den tysta tanken: ” – Shit, en cis-man! Hur kom han in här? Vi väntar tills han gått…”.

Jag lämnade den kulturmarxistiska högborgen bakom mig och styrde mina steg mot Sveavägen. Nere på plattan var det Sverige-vänliga jippot fullbordat och avvecklat. Men polisen fanns kvar i området. Varför? Jag blev snart varse.

Från Kungsgatan och i en vid sväng över på Sveavägen i riktning mot Sergels torg kom färggranna flaggor och röda banderoller vaggande. Från en tusenhövdad kör hördes budskapet att ”Erdogan är en hycklare”. Sist i tåget gick Rättvisepartiet Socialisterna. Aha, kurderna, tänkte jag.

Det är intressant. Några hundra s.k. ”Sverigevänner” manifesterar på Sergels torg. Stillastående men med regelbundna applåder. Och emellanåt skanderande ” – Avgå, avgå, avgå” i oogachakka-takt. Men på det hela taget harmlöst och föga omvälvande. Och så kommer en av de etniskt mindre minoriteterna (om än ganska hyfsat överrepresenterade i svensk politik), vilka inte ens har ett eget land, och fyller Kungsgatan och Sveavägen. Med poliseskort.

Svennar – ner i gropen vid Sergels torg. Kurder – var så god, boulevarden är er.

Jag började känna mig obehagligt illa till mods. Var är det vita privilegiet? Är det ”vitt privilegium” att bli utpekad som högerextremist av tjänstgörande polis i en fullt laglig manifestation mot en havererad migrationspolitik? Är det ”vitt privilegium” att förbannas för att man är född i sitt eget land som ens föräldrar och förfäder också fötts i?

Nej, sanningen är den att allt detta som kallas för ”vitt privilegium” är allt som skall tas ifrån de etniska svenskarna, tills vi – likt kurderna – inte längre har vårt eget land. Först då har svensken rätt att klaga på tingens ordning.

Jag strosade vidare längs Sveavägen med känslan av att vara lovligt byte för alla envar som föraktar vita medelålders män. Synd. Vi ställer inga orimliga krav. Låt oss slippa få vårt land sönderslitet av multikulturalismen.

Jag hamnade vid Brunnsviken. Man höll på att placera ut tusentals marschaller för att fira ljusafton runt vattnet. När skymningen föll kunde jag se hur ett fackeltåg marscherade på Haga-sidan. Det var vackert med de fladdrande ljuskällorna som lyste upp de annars kolsvarta promenadstigarna längs stranden. Hade det här varit möjligt att göra i en förort som Tensta, Hjulsta eller Rinkeby? Jag tror inte det. Med blott 50 marschaller lär nog dubbelt så många bilar stå i brand, plus ett par förskolor och vanliga skolor. Inte ens nyplanterade buskar får stå ifred där.

Medan jag vandrade längs Brunnsviken hörde jag en massa främmande språk. Kinesiska, ryska och förmodligen persiska. Och engelska, bruten engelska som talades mellan flanerande studenter. Det är inte fel att det finns utlänningar i Sverige. Det är bara fel om dessa är här av fel anledning, och om det är fel individer. Just nu har staten bestämt att det inte är samhället som skall avgöra detta, utan det är migranterna själva. Och dessa har mer eller mindre frikort varhelst de tar sig fram. Den som förvägrar dessa människor att skaffa sin lycka här på svenska skattebetalares bekostnad är barbarer, rasister och egoister. Detta enligt några av de som passerade förbi under dagens manifestation på Sergels torg och inte gillade vad som sades på plakat och talarstol.

Ja, vad skall man säga? Förmodligen ingenting. Det är snart inte tillåtet.

Hälsar eder Peter Harold