Lämna EU – eller reformera eländet inifrån?

Bästa läsare!

Jag minns hur Lissabonfördraget antogs med en gäspning hos de svenska dagstidningarnas redaktioner, och en pliktskyldig knapptryckning i den svenska riksdagen. Det är fascinerande hur lite intresse man visar för det som sägs vara kronan på vår civilisation, d.v.s. vår demokratiska beslutsordning.

Det finns nog flera förklaringar till detta. För det första är EU-politik inte sexigt. Ingen politik är sexig, såvida inte det finns en sexskandal i bilden. Fast då sitter det bigotta folket och fördömer, fastän de dräglar.

Det andra skälet är att få begriper vad som sker. De som vet minst är medborgarna. De får inte veta. De som vet nästan lika lite som medborgarna är journalisterna. De begriper inte ämnet. Sedan finns det de som förstår ämnet, men de verkar ömsom inte orka (bloggare), eller inte vilja förklara (expertis).

Lissabonfördraget är ett faktum. Och ironiskt nog måste jag säga tack och lov. Genom Lissabonfördraget tillfördes EU:s grundlag en bestämmelse om att det skall vara möjligt för ett medlemsland att lämna den europeiska unionen (Artikel 50). Denna möjlighet saknades i den tidigare förordningen.

Sedan flera år tillbaka bedriver bl.a. United Kingdom Independence Party en kampanj för att Storbritanniens medborgare skall få rösta om ett utträde ur EU. Den sittande premiärministern David Cameron har tidigare utfärdat ett löfte om att en folkomröstning skall hållas i slutet av 2017, men nu siktar man på 2018 istället. Då förväntas opinionen ha svängt tillbaka till EU-vännernas fördel.

Den intressanta frågan är hur denna omsvängning skall ske. Med morot eller piska? Eller bara ren och skär glömska? Mycket förväntas ske genom den förhandling som den brittiska regeringen skall ha med EU. Sannolikt kommer man ställa krav som EU:s ledning måste godkänna för att åtminstone ge sken av att den konservativa och EU-vänliga regeringen vunnit en kamp om makten. Räkna med att det i förhandlingarna kommer läggas in dolda passus som förtar de fördelar som britterna trott sig ha erövrat. UKIP har svarat med att man kommer lägga partipolitisk prestige åt sidan för att samverka med EU-skeptiker från både Labour och Tories i hopp om att väljarna röstar för ett utträde.

Någon folkomröstning för svensk del är inte aktuell. Vi har haft en s.k. folkomröstning om euron år 2003, och utfallet var inte alls vad våra politiker räknat med. Därför vågade inte heller regeringen låta väljarna rösta om Lissabonfördraget.

Det verkar inte heller finnas någon bred politisk vilja att lämna EU heller. Vänsterpartiet säger att man ”på sikt vill lämna EU”, vilket är lite underligt eftersom de ju har så många överstatliga idologiska fränder som gör allt för att återskapa Sovjetunionen, fast mellan två nya longituder, längre västerut än originalet.

Sverigedemokraterna och Miljöpartiet kallar sig EU-kritiska. SD har uttalat sig om att man vill se en folkomröstning om det nuvarande avtalet. Jag tror inte att något av de två större DÖ-koalitionspartierna kommer gå med på detta.

Det är dock intressant att notera att de partier som är för EU anser att medlemskap är självklart eftersom det är bara på det viset som vi kan påverka utformningen av EU:s politik. Detta måste i så fall betyda att de partier som därmed inte vill tillåta en folkomröstning därmed måste anse att den politik som utformas i EU är den bästa möjliga idag. Detta väcker frågor om deras omdöme eller hederlighet, anser jag.

Vi har nyligen sett ett exempel där ett land övervägt att lämna EU. Det var Grekland, som förutom utträde ur EMU-arbetet också hotade med en statskonkurs. Det visade sig ganska snart att den politiska ledningen inte alls hade för avsikt att lämna Euro-samarbetet. Sannolikt genom amerikansk avlyssning á la NSA fick EU och ECB veta att den grekiska regeringen inte alls kunde räkna med ekonomiskt stöd från vare sig Ryssland eller Kina som det framställdes i medierna (detta var en PR-kupp för att få Greklands regering i ett bättre förhandlingsläge, men operationen misslyckades när EU synade bluffen). Grekland medgavs sålunda inte möjlighet att lämna EU.

Ett svenskt scenario är svårt att föreställa sig. Vi är inte med i Euro-samarbetet (även om politikerna vill), fast vi är däremot förpliktade enligt avtal att vara med i EMU. Vi vet att de faktiska makthavarna inte kommer tillåta att de svenska partiledarna (för S och M åtminstone) gå med på något löfte om folkomröstning kring fortsatt medlemskap i EU. Detta framförs klart och tydligt till både statsministern och dennes tilltänkte ersättare vid t.ex. Bilderberggruppens sammanträden. Denna sammankomst ägnas numera till väldigt stor del åt de europeiska frågorna (vilket ju är nödvändigt eftersom kolossen står på lerfötter och kräver ständig manipulation för att överleva).

Samtidigt är det en fråga om hur mycket av överstatlighet som medlemsländerna kan tåla? Den som är optimistisk kan hävda att de nationella politikerna nog är ganska alerta med att påverka sina kollegor i EU-parlamentet. GLÖM DET! Systemet fungerar allt som oftast åt andra hållet.

Eftersom EU har mekanismer som innebär att en medlemsstat inte gärna förverkligar ett utträde så måste man angripa problemet från ett annat håll, misstänker jag. Det kan låta som en kliché, och det är det också: EU måste reformeras.

Därför kommer vi till den intressanta och tyvärr obesvarade frågan: Men hur?

Allra mest önskvärt vore om EU-politikerna och EU-ledningen kom till en sjukdomsinsikt och tvang sig själv att hejda sin ohyggliga maktberusning. Men jag tror inte att det är möjligt. Ser vi till de svenska representanterna som t.ex. Margot Wallström och Cecilia Malmström så är de minst lika arroganta och självuppblåsta som sina europeiska kollegor.

Därför måste EU brytas upp inifrån.

Första steget: Medlemsländerna måste bli mer kompetenta när de väljer ut sina representanter. Partierna måste gå ifrån sitt gamla vanliga mönster att sätta upp kandidater på valsedlarna som tack för lång och trogen tjänst. Partierna måste vara mer aktiva och kritiska i valet av kandidater till EU-kommissionen.

Andra steget: Nationell olydnad. Medlemsstaterna måste våga nullifiera idiotiska eller onödiga förordningar från EU.

Tredje steget: När EU hotar med sanktioner mot medlemsländer som nullifierar deras lagar skall medlemslandet hota med att sluta betala in pengar till EU.

Och vad göra redan idag?

Förhindra att EU får beskattningsrätt. EU har sedan länge närt en önskan om att själv få beskatta medborgarna och näringslivet i medlemsländerna, nu senast i och med Migrationskrisen (Europas eget ”Pearl Harbour” – don’t waste a good crises!) som drabbat vissa delar av EU. Om EU kan ta ut skatt själv berövas vi vårt vapen mot dem.

Det viktigaste idag är att sätta stopp för EU:s maktutbyggnad. Vi kan inte få hejd på denna hydra förrän det slutar växa ut nya huvuden på den.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Lämna EU – eller reformera eländet inifrån?

  1. Rune skriver:

    Reformera EU är nog ett ”Sisyfosarbete” (Hoppas att jag stavar rätt?) ?
    Det är nog enklare att överge EU och kanske i framtiden bygga en bättre och mer realistisk organisation?

    • Peter Harold skriver:

      Frågan är bara hur man kan lämna EU utan att råka ut deras ”hämndaktioner”. Det finns ju en stor risk att de bestämmer sig för att lägga handelsrestriktioner och straffavgifter mot ett land som bryter sig ur. Jag kan mycket väl tänka mig att de sätter en högre ränta på lån från ECB (jag förmodar att vi blir storkund hos ECB för att få råd med de nya invånarna här).

  2. Sofia skriver:

    Victor Orban kallar EU´s högsta företrädare: FÖRRÄDARE!

    • Peter Harold skriver:

      Victor Orban är alltför blygsam när han använder det ordet. Det tråkiga är att vi har få medel att göra någonting åt detta, förutom att vidta drastiska åtgärder.

      • Sofia skriver:

        Blygsamhet räcker inte…
        Orban behöver lära av Alex Jones:

        • Peter Harold skriver:

          Ha ha! Ja, jag har förväntat mig i flera år att se ett klipp där Alex Jones får en hjärtattack eller – ännu troligare – spränger en ven uppe i pannan av ren ilska. Men skall jag vara ärlig så känner jag mig nästan lika frustrerad som han. Makteliten bär sig oetiskt åt. Och folk bryr sig bara om att en dokusåpaskådis har bytt kön istället för att fundera på vem tusan som styr deras liv.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s