Att känna sig levande…

sb peter harold i Frankrke 0

Bästa läsare!

Jag tar mig friheten att avvika från de sedvanliga bloggämnena för en stund, och istället skriva lite mer personligt.

Som bekant är min hälsa inte den bästa, och det har under ett antal år känts väldigt angeläget för mig att uppfylla en dröm som jag haft länge, nämligen att åka på bilsemester till Pyrenéerna i södra Frankrike. Och det var det jag gjorde under september månad. Lustigt nog fick jag veta senare att en arbetskollega också var där samtidigt som jag. Så tydligen är inte Sydfrankrike riktigt så exotiskt som jag inbillat mig.

Tyvärr måste jag erkänna att jag under de senaste åren lekt med tanken att min resa till Pyrenéerna skulle vara det sista jag gjorde i detta liv. Någonstans inom mig fanns den där dödsromantiska tanken att vandra uppför bergen, njuta av naturens skönhet, äta något gott som låg i packningen, luta sig bakåt i det värmande solskenet, andas in den friska bergsluften djupt ner i lungorna, och sedan lugnt och stilla somna in för att aldrig mer vakna.

Omständigheterna tvingade mig att ändra på detta scenario. Främst av den anledningen att jag ifjol fick löfte om en resepartner, vilket gav mig anledning att uppskatta livet så långt det bara är möjligt. Och medan vi började lägga upp vår resplan blev jag varse att det där med att stilla somna in på en bergstopp inte alls är så romantiskt som jag inbillar mig. Istället för att prästen – klädd i en lång svart soutan naturligtvis, som riktiga präster skall göra – vid den närmsta byn kommer upp med kista och bårbärare för att ta ner det vackra liket under psalmsång och böneläsning, så kommer kondorer och äter rent ens skelett på mindre än tre timmar. Kläderna river de sönder på nolltid. Och snoppen lär visst vara särskilt uppskattad hos gourmand-kondoren… Inte för att jag har nytta av den efter döden, men konceptet med att somna in ensam på ett berg och bli kastrerad frestar inte längre.

Ödet ville så väl att både jag och min vän är entusiastiska flanörer. Hon har varit i en rad länder och vandrat, bl.a. i Himalaya till Mount Everest. Och hon går dessutom långsamt (enligt henne själv). Det passar mig utmärkt eftersom min kondition är urusel, om än att min uthållighet är hyfsad om jag får gå i sakta mak. Så bara detta med att vi skall kunna vandra i samma takt, med samma fascination för vacker natur, och att hon är tjej passade mig alldeles flörträffligt. Jag menar, förträffligt. Så av denna anledning kom jag att för första gången i mitt liv inte resa ensam till Europa.

sb peter harold i Frankrke
Överdragsbyxor utanpå mina shorts. Det är därför jag ser ut att vara bredarslad.
Tjejen som tog fotot har sagt att undertecknad har en söt rumpa, så i detta fall har kameran glömt att smickra mig.

Under vintern 2014/2015 och följande vår och sommar har vi nästan varje dag jobbat på en färdplan som skulle tillfredsställa vår nyfikenhet på natur, långa dagsetapper med bilen, vackra slott och annat som man måste passa på att göra under en sådan lång resa. Så det har nog blivit hundratals timmar vid datorn läsande om andras erfarenheter av Pyrenéerna. Det värsta är när man ser ett vackert fotografi och vill fara till den platsen som bilden visar, men inte kan få någon vettig information på hemsidan. Jag fruktade dessutom att de bästa fotografierna skulle vara bättre än verkligheten.

Väl framme vid Pyrenéerna fick både resenärerna och landskapet bekänna färg. Och landskapet var definitivt överväldigande. Jodå, det finns en skillnad mellan fotografiet och verkligheten. När vi stod uppe på ett av bergen så fanns det inte en enda oskön fläck att skåda någonstans på det nästan 380-grader vida synfältet. Så tar man ett par bilder med kameran och suckar över att objektivet inte kan få med allt man ser. Men hav förtröstan; när vi kom hem kunde jag konstatera att de bilder min vän tagit var förföriska (och alla bilder är inte på min stjärt, skall jag be att få tala om).

sb peter harold i Frankrke 1

Efter att ha missat chansen att hitta ett öppet natthärbärge (jag gillar att köra bil på natten) så hade vi ”tvingats” övernatta i bilen ett flertal nätter. Detta borde vara en faktor som skapar otrivsel och hemlängtan, men istället blev detta primitiva arrangemang ganska normalt för oss. Hemlängtan infann sig aldrig, men däremot började jag fundera lite på EU-migranterna hemma i Stockholm som brukar kunna kvarta på de mest otänkbara ställen. Tänk hur förhållandevis lätt man kan anpassa sig till diskonfort, tänkte jag. Till vårt försvar skall sägas att vi bajsade aldrig bland buskarna i någon lekpark.

Min dödsromantik var lika avlägsen som min hemlängtan. Att vara långt borta från den svenska ankdammen, och ha den dagliga konversationen på engelska (med några korta inspel på turistens spontant inlärda franska) fick mig att ifrågasätta vem jag var som person. Min vän sade något älskvärt till mig under resans gång, och på nytt fick jag anledning att under nattkörningen reflektera over mig som människa. Jag konstaterade att mitt liv är väldigt komplicerat. Men ju mer jag tänkte, desto mer tacksam var jag också. I mycket kändes det som att jag höll på att återupptäcka mig själv. Och det är väl naturligt när man skall försöka förmedla 40-talet års levnadshistoria till min vän som jag här träffade för andra gången i mitt liv. Och samtidigt förstod jag att tiden var inne för att skriva ett nytt kapitel i mitt liv, istället för den epilog jag trott att min Frankrikeresa skulle ha blivit.

En sak som tycks finnas kvar hos mig är fascinationen för nya platser. Jag vet, käre läsare, att du vill hävda att detta är högst naturligt hos nästan alla människor. Så det är givetvis inte så underligt att även min vän också delar denna fascination. Fast jag måste inflika att jag gjort en resa genom Sverige med en individ som bara haft passion för nya platser om dessa bestått av H&M, Lindex, Kapp-Ahl och Gina Tricot. Men den personen har jag slutat att färdas med.

Det som skiljer min fascination för nya platser jämfört med de flesta andra är att jag har en högre grad av barnslighet. Står ni och tittar på Eiffeltornet på tusen meters håll så vill jag se hur skruvförbanden ser ut. Ser ni ett stort berg vid horisonten så vill jag klättra upp och se hur rännilarna förenar eller delar sig längs bergets sida. Som barn och tonåring gick jag sålunda alltid längre än de andra. Denna ovana gjorde sig påmind i Pyrenéerna, och när vi såg en grotta kände jag mig tvingad att klättra så långt jag kunde utan att förstöra min resedräkt.

sb peter harold i Frankrke 2
En anekdot: Min vän tjurade vid ett tillfälle i början av resan och sa att hennes semester var förstörd för att alla bilder jag tog på henne med hennes kamera var suddiga och dåligt komponerade (sant!). Här är dock beviset för att även hon kan misslyckas ibland, ha ha!😉

Vid ett tillfälle avvek vi från den ordinarie promenadvägen när vi besökte en av de lokala sevärdheterna (ravinen på fotot här ovan). Det var den typiska impulshandlingen som är så typisk för upptäcksresenären i mig. Vi kom till en annan ravin som löpte parallellt med den som var arrangerad för turister. Även om den tursitvänliga ravinen var nog så fascinerande så kände jag mig mer äventyrlig i den folktomma ravinen. Hela marken var täckt av renspolade stenblock och större stenar, de flesta större än en vanlig fotboll. Min hjärna försökte förstå varför det såg ut så här i denna ravin, medan den andra ravinens botten var full av buskar och gräs.

Min vän uttryckte några medlidande eller uppskattande ord; jag uppfattade det som att hon själv aldrig skulle komma på sådana funderingar. Det visade sig – när jag kom hem till Sverige och googlade efter olika geologisajter – att ena sidan av berget hade råkat ut för en mycket kraftigt regn 1991, och regnvattnet hade bara nått den ena ravinen och inte den andra, och skapat en hög flodvåg i den trånga ravinen, och därvid spolat med sig de stora stenblocken, tusentals meter nedströms (där dessa stenar inte borde finnas rent naturligt).

Ja, det är så min hjärna fungerar ibland. Utan att jag begriper det kan jag ibland uppfatta att saker inte är som de borde vara, men jag förstår inte varför. Det är fascinerande att föreställa sig att en ravin som kanske skapats under senaste istiden (jag tror att Pyrenéerna bör ha haft glaciärer även de, trots att dessa ligger på södra breddgraden) först tiotusentals år senare omdanas på detta dramatiska sätt. Det ger också en påminnelse om vilka naturkrafter som kan uppstå i dessa annars så fridfulla trakter.

sb peter harold i Frankrke 4
På väg ut ur en grotta med sönderslitna byxor; det är inte alltid jag hejdar mig i tid.

Åldrandet finns ofta i mina tankar. Det är egentligen inte så underligt; jag har aldrig tidigare varit så gammal som jag är nu, och det blir bara värre och värre. Men i sällskap med min vän, med massor av frisk luft och stimulerande miljöer blev det här med ålder – som det så klichéartat heter – bara en siffra. Jag vet, en observatör skulle säga att jag är mitt i livet, om än med en exceptionell medvetenhet om min egen dödlighet. Men det grämer mig att det kommer hända att jag inte längre kommer kunna röra mig fritt. Och samtidigt var det en röst som sade åt mig att leva i nuet. Och medan vi promenerade tillbaka till bilen efter den flera timmar långa vandringen kände jag mig så intensivt levande.

Min farfar gav mig definitionen för när livet är på väg att ta slut. Han sa att han slutat vara nyfiken. Detta var väl kanske ett halvår innan han dog, och han visste att han cancern skulle segra. Och tråkigt nog är detta nog det sannaste han sagt, näst efter att Björn Rosengren är en skurk (vilket han gärna och ofta upprepade, förmodligen för att kalibrera mitt moraliska kompass om hur en makthavare inte skall bära sig åt). Dock kan det vara så att min farfar redan visste allt (inte osannolikt, han var extremt allmänbildad och något sade mig att han memorerat innehållet i alla viktigare artiklar i Nordisk Familjebok), och att det var därför han inte hade skäl att vara nyfiken. Jag tänkte på detta där medan vi vandrade tillbaka till bilen, jag och min vän. Och se, jag hade flera obesvarade gåtor att grotta ner mig i. Alltså lever jag. Och vill fortsätta med det.

Förutom den stenfyllda ravinen råkade jag observera någonting annat som fick mig att både gnugga mig i ögonen och nypa mig i armen för att veta om jag drömde. Jag såg en flygande varelse som kunde vara hämtad ur en fantasyfilm. Jag bad min vän att ta en bild, vilket inte var så himla lätt eftersom djuret rörde på sig hela tiden.

sb peter harold i Frankrke 3
Fågel eller insekt? Vingarna syns knappast på bilden, men varelsen
hade sådana, och sög nektar medan den hovrade intill blomman.

Jag har fortfarande inte lyckats få reda på vad detta är. Munnen är fiskliknande, och den ha ett spröt som såg ut att fungera som ett sugrör. Utan tvekan är detta ett skickligt och effektivt djur på att pollinera blommor med sin snabel. Men jag kunde inte bli riktigt klok på om jag såg i syne eller inte. Den var för stor och klumpig för att vara en insikt, och samtidigt så såg den inte heller ut som en fågel. Den liknade ingenting annat jags ett förr. Det fanns fåglar i och på samma buske, liksom humlor och bin, men detta djur var det enda exemplaret av sin art. Och nej, jag kunde inte drämma till den med en tidning och försöka se hur den ser ut som krossad, även om det kanske skulle vara lättare att ta en bild då.

Det var härligt att känna att livsandarna kunde vara vid god vigör som de var under resan till Frankrike. Vi kunde trots vissa förtretligheter under färden konstatera att det bara fanns en sak som gjorde oss mycket ledsna, och det var att vår gemensamma resa skulle ta slut. Kanske på skämt, men möjligtvis också med ett visst allvar, frågade vi oss själva om vi skulle lämna våra gamla liv bakom oss och börja på ny kula i Frankrike. Ja, vi gick till och med och tittade på husannonser, precis som om vi varit ett nygift par, ha ha! Vi bestämde oss för ett tröstpris, bestående i att vi måste göra en ny resa tillsammans igen. Och om gudarna och Migrationsverket vill så utgår den resan för oss båda från Sverige och från ett gemensamt hem.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Privat. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Att känna sig levande…

  1. Sofia skriver:

    Trevligt personligt resereportage!
    Svärmare har jag sett flera gånger i Stockholmstrakten;
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Svärmare

    • Peter Harold skriver:

      Ah, tusen tack för information! Jag får lov att hålla utkik här hemma. Det var faktiskt första gången i mitt liv jag såg denna typ av flygfä. Kunde inte drömma om att den fanns spridd ända hit. Jag läste nu att de oftast är nattaktiva, kanske därför jag inte sett dem tidigare. Å andra sidan är det sällan jag är ute i skogen på natten…😉

      • Sofia skriver:

        När jag odlade borstnejlikor kom svärmarna ofta och sög nektar ur blommorna med hjälp av sina långa snablar. Jag tog flera foton i solsken.
        Först blev jag också förvånad och undrade vad det var för slags varelse.

        • Peter Harold skriver:

          Ja, de ser ju ut som man hittat på dem i en film som utspelar sig på en underlig plats. Jag får börja hålla utkik efter dem. Eftersom de ju suger nektar från blommor borde de ju finnas i trädgårdsrika områden. Fascinerande att de flyttar med säsongen också, precis som flyttfåglarna.

  2. Rune skriver:

    Pyreneerna!
    Dit vill jag också åka. Ett glas vatten i Lourdes och att sedan ta en promenad upp till Mont Segur. (Katarernas sista fäste.)

    • Peter Harold skriver:

      Du måste dricka mycket av vattnet i så fall, för det är en bra bit mellan Lourdes och Montsegur! Jäklars vad häftigt den fästningen ser ut! Synd att jag inte kände till den.

      • Rune skriver:

        Jo, jag vet, det är några mil mellan dessa platser.
        Vattnet i Lourdes är undergörande.
        Och Mont Ségur är också en magisk plats.
        Arthur Guirdham har skrivit om Mont Ségur och händelserna där under tolvhundratalet i en bok som heter ”De återfödda”.
        Minnen därifrån dyker upp hos en engelsk dam ”Mrs Smith” på nittonhundraförtio och femtiotalet.
        Läkaren Guirdham tror inte så mycket på vad hon berättar men kan genom experter och arkiv få bekräftat att hennes utsagor stämmer. Fascinerande bok!

        • Peter Harold skriver:

          Jag blev enormt resesugen nu igen. Ja, det var ett ruskigt gott vatten i Lourdes. Jag har dessvärre inte haft tid att kolla upp någon kemisk analys (vatten är ju inte bara vatten), men man kan ju också säga att atmosfären påverkar en också.

  3. Anna skriver:

    Att känna sig levande förutsätter perspektiv i ens tillvaro, och perspektivet får man genom avstånd från ens egna invanda miljö, tror jag. Hoppas att du kommer att leva länge och kunna röra din kropp som du gör nu, utan begränsningar. Så roligt att du gått och blivit kär och att det är ömsesidigt. Välgörande! Hoppas att hon får stanna hos dig… Tack för att du delat din berättelse!

    Kommer man inte ifrån sin närmiljö kan man få perspektiv genom att träffa nytt folk. Sonen har kommit upp i en ålder då han blivit självgående och jag får då träffa på fler vuxna (läs mammor) och det ger mig en känsla av att vara levande. Jag påminns om att alla som bor i till synes perfekta stora hus och tjusiga jobb också har problem som faktiskt kan vara ännu tuffare för de mammorna att komma ifrån, eftersom de inte har rätt till hjälp från samhället alls eftersom de på papper har ”tillgångar” som de inte kan få loss eftersom mannen vägrar… Det är välgörande att få hjälpa till på ett personligt plan och se hur utvecklande det är för sonen att få vänner och vara med i en gemenskap. Riktigt kul! Den här julen kommer att bli en bra jul!

    Kram på dig!

    • Peter Harold skriver:

      Kram te’baks!🙂

      Japp, livet kan vara ett helsicke för både arm som rik. Det är bara att försöka se det som är gott och lättillgängligt, och sluta drömma om Hollywood och jetset-liv (som många kids gör idag, och jisses vad grymt besvikna de kommer att bli över sina liv). Kul att det utvecklas för dig också. Det är egentligen härligt att livet inte är en enahanda händelse 70 år rakt igenom.

      • Anna skriver:

        Ja, det kanske tar sådär 40 år att släppa den där tanken om jetset-livet… GTA 5 och allt det där bidrar inte direkt till att skynda på uppvaknandet… Men min tanke är att någon gång MÅSTE de ju tröttna? Är ju omöjligt i dag att inte bli sugen på att göra allt det där när alla dagar i skolan och mötet med andra elever, gör dig nyfiken. Min tanke är att gör skiten på en gång så fattar du att nu har du ”done that, been that”…

        Finns inte så mycket man som förälder kan göra annat än att ge ett bättre alternativ till allt skit som finns i dag. Som med kusinerna som hellre plockar frukt och grönsaker från växthuset än köper godis från kiosken… Eller som tonåring sukta efter att köpa sex för att de saknar närhet…

        • Peter Harold skriver:

          Jag har ingenting emot vare sig sexköp eller frukt, alltid bra när bananen kommer till nytta…😉 Finns det något som jag tycker kidsen borde lära sig så är det realism. Man måste förstå orsak och verkan, och man måste ha ett kritiskt tänkande till vad man gör. När man är realist blir det lättare att hålla disciplinen för att nå sina mål (även om det inte betyder att man garanterat uppnår dem).

          Fasen vad jag är sugen på att ha ett växthus. Att kunna möta våren ett par veckor tidigare än annars. Jag skulle vilja ha ett växthus stort nog med ett litet trädgårdsbord och en skön stol att sitta och dricka thé vid och läsa en bok medan man hör bina surra bland blommorna.

  4. Lisa skriver:

    Väntar med iver din första reseskildringsbok, min idol nr.1 som du är, Peter Harold!

    • Peter Harold skriver:

      *rodnar*🙂

      Jag har tänkt lite i dessa banor. Jag och min vän har diskuterat möjligheten. Vi har även pratat om att börja filma dokumentärt, eftersom hon har gjort det förr (men med annan ”kameraman”)

  5. Lustigt. Jag har haft samma tankegångar att bara sluta mitt liv i den vackra naturen om än i Sverige. Här finns i alla fall inga kondorer. Det hade i sanning varit otroligt fridfullt att bara somna in i någon stor skog och att sedan resterna av kroppen bara blivit överväxta. Att återgå till naturen och kretsloppet. En vacker tanke. Inte för att jag tror man bryr sig så mycket om ifall man blir uppäten av kondorer eller skalbaggar när själen har flytt lekamen.

    Nu över till något helt annat. Nästa gång du besöker Pyrenéerna kan du ju om det roar dig leka Tom Hanks.

    http://www.ancient-origins.net/ancient-places-europe/conspiracy-theories-b-renger-sauni-re-and-rennes-le-ch-teau-002460

    • Anna skriver:

      Det lite jobbiga i det här med att dö och sedan bli uppäten är ju att djuren inte är så särskilt petiga med när de börjar äta… I naturen är det ju snarare så att fåglarna börjar äta redan innan det blivit död materia. Och insekterna. Ligger du i australien exempelvis så är det förmodligen hyenorna som äter dig levande.

      • Peter Harold skriver:

        Ja, jag har också lagt märket till det där att fåglarna blir väldigt närgångna när man ligger på gräset och vilar sig. De tänker väl ”Jum-jum, liket är fortfarande varmt”…

        • Fåglar verkar inte vara några gourmeter direkt. Äter larver, allehanda insekter och spindeldjur. Sånt som vi mjäkiga svenskar tycker är jätteräligt. Asiater gillar dock sånt men det kanske beror på att dom har varit fåglar i sina tidigare liv?

  6. Sofia skriver:

    Ooooooaaaaaooooo vilket radioprogram!
    KUL och VIKTIGT
    Daniel Friberg & Ingrid & Conrad

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s