Personligt: Den neurotiske Paris-turisten (september 2015)

Bästa läsare!

Som bekant var jag och min vän i Paris för två månader sedan. Vi vandrade en hel del i den staden, men dock aldrig på de adresser som blivit uppmärksammade denna helg. Vi passerade Eiffeltornet men åkte aldrig upp av skäl som kommer uppenbara sig lite längre ner i denna bloggpost. Däremot besökte vi den puckelryggige klockringarens arbetsplats.

Jag skall här avslöja några tankar som jag höll för mig själv under detta besök. Jag talade inte ens om det för min vän heller just då. Medan vi väntade på att gå in förde jag ett inre resonemang. Om terrorister vill slå till mot Paris för att skada staden borde de välja ett mål med många turister. Jag tänker bl.a. på hur islamister i Egypten medvetet valde ut platser med många utländska besökare, vilket härom året ledde till ett stort bortfall i den egyptiska turistnäringen.

Där stod jag i kön och funderade på ifall Notre Dame de Paris skulle kunna vara ett sådant mål? Samtidigt vet jag att det finns exempel där muslimska terrorister skonat kristna fångar just därför att dessa varit troende. Jag vet, i vissa länder är det precis tvärtom, man dödar kristna först, men det finns några exempel där kidnappningsoffer behandlats bättre just p.g.a. sin tro. Då syftet inte varit att uttryckligen döda har man visat en troende kristen större respekt.

Nå, vid en terrorattack mot Notre Dame så måste ju syftet vara att döda och injaga fruktan. Jag tittade nogsamt på de övriga människorna som stod i kön vid ingången, likt när en flygplatskontrollant lyfter sin blick från metalldetektorbågen och tittar bakåt i raden för att se om någon resenär uppvisar något uppseendeväckande beteende, t.ex. en nervositet som inte är befogad, några ovanliga kroppsrörelser, blicken, ovanlig form på kläder, etc (as a matter of fact är denna metod inte godkänd i Sverige, men polisen praktiserar den).

Väl inne i katedralen – som är en imponerande byggnad och väl värd ett besök – började jag söka efter utgångar. Ett problem med skottlossningar inne i katedraler är – om jag får spekulera – att man får bekymmer med att härleda varifrån skotten kommer om man inte har visuell kontakt med skytten, och det tror jag att man vill undvika. Katedraler har en akustik som lurar örat med sitt eko. Om det började banga, då skulle jag slita ner min vän på golvet och åla mot närmsta gömställe (vilket det inte fanns många att välja på mer än bänkar och dylikt).

Min blick sökte sig till de mäktiga pelarnas rötter. En bomb där, och hela skeppet faller ihop, tänkte jag neurotiskt.

Jag höll nästan på att daska mig själv i ansiktet. För böveln, Peter! Ta det lugnt, det kommer inga terrorister här. Jag försökte njuta av besöket. Men det kändes inte helt rofyllt, även om jag till slut besinnade mig och satte mig tillsammans med min vän för att begrunda denna stund i livet just på denna plats.

” – Ska vi gå turen upp till tornet?” frågade min vän som påpekade hur mycket jag ivrat för att vi skulle besöka detta tempel. I det här fallet avskräckte inte avgiften ens, vilket jag ser som ett undantag som bekräftar hennes regler om sparsamhet. Så här i efterhand förstår jag att det rent ekonomiskt sett var en uppoffring från hennes sida, även om jag vet att hon var minst lika entusiastisk som jag över att få gå upp dit Quasimodo härjat. Jag förklarade att Quasimodo var en karaktär i en bok, och min vän förklarade att hon redan visste det. Naturligtvis. Hon är smart. Smartare än undertecknad.

Även vid denna kö stod jag och profilerade människorna som väntade på att komma in. De flesta såg ut som helt vanliga turister, framför allt en hel del spanjorer. Jag synade dessa på samma sätt som tidigare, och jag riktade min granskande blick mot de få väskor som medtagits, men inga av dem såg ut att ha utstickande pipor eller kolvar som pressade mot lädret/tyget, eller hängde i märklig obalans över axlarna. Jag vet, jag skulle bli en förträfflig väktare, om det inte vore för att 20 minuters neurotiskt granskande gjorde mig smått utmattad.

Så snart visningen av katedralens torn kom igång slukades jag helt av min andra läggning. Jag älskar gamla byggnader. Nej, jag har aldrig läst Victor Hugo’s ”Ringaren i Notre Dame”, men jag har sett filmen. Och när jag säger ”filmen” menar jag 1956 års version med Anthony Quinn och Luigina Lollobrigida. Visste ni att hon lever fortfarande? 88 år gammal. Dock inte längre lika het rent utseendemässigt. Och det var sannerligen fascinerande att se dessa torn vars väggar restes under 1200-talets första hälft, och står där än idag. Hur bra håller de mot ett trafikplan som kommer störtande i full fart? började jag tänka medan vi steg ut på den öppna utsiktsplatsen. Ja, jag fick ett tillfälligt återfall i mitt kvalificerade riskmedvetande. Suck.

Jag berättade aldrig om det här för min vän. Jag berättade inte heller att det jag oroade mig mest för i Paris var just en terrorattack. Ni vet, den där preventiva oron om att vara på fel plats vid fel tillfälle, och tänka att det är just det mina vänner och bekanta, och kanske en och annan tidningsläsare kommer säga: ” – Sån otur att de skulle vara där just då”.

Under denna vecka har jag suttit och skissat på ett dokument som handlar om attacker mot offentliga platser, i skenet av att vi har ett stort antal f.d. (?) soldater från Islamska Staten i Sverige. Natten till fredagen den 13 november vaknade jag av en mardröm. I denna hade jag råkat ut för en grupp terrorister i ett köpcentra, och jag blev träffad av ett skott i sidan av kroppen. Och därefter vaknade jag upp och kände mig löjlig. Löjlig därför att jag till och med i mina drömmar går och oroar mig för terrorism. Varför kunde jag inte ah en schyst sexdröm istället…?

Lite mer än ett halvt dygn senare var känslan av löje helt borta. Istället blev jag chockad. Inte över skjutningarna som sådana, för dem har jag ju föreställt mig kunna hända. Snarare var jag chockad över att min medvetenhet för terrordåd i Paris var så intensiv att jag höll på att glömma att den franska huvudstaden också är kärlekens huvudstad. Lyckligtvis kunde min vän påminna mig om den saken, då hon huttrande behövde en varm kram till bot mot den råa nordanvinden som låg på under vårt besök.

Ibland undrar jag hur det kan komma sig att man har onda aningar. Jag har vid ett tillfälle då min dotter och hennes mor reste till Thailand gett dem mycket noggranna instruktioner om hur de skall se tecknen på en tsunami, och hur de skall agera. Jag till och med tjatade på dem när de åkte iväg från Arlanda, och sen i telefonen när de var framme i Thailand. Jag kände mig lite löjlig. Ingen i min bekantskapskrets hade hört talas om att Thailand någonsin drabbats av tsunamis. Två år senare hände det, och flera av mina arbetskamrater förlorade vänner och bekanta där (och en kollega räddade sig på ett tak).

En annan gång var när jag plötsligt fick en ångestattack på väg till Myrornas butik i Västerås (Stora gatan). Min morsa, min dotter och hennes mor gick före mig, och jag fick den där ofrivilliga skräckvisionen av att något otäckt kunde inträffa där, t.ex. att någon galning skulle springa in, slita åt sig knivar och sticka ner någon. Tänk om det skulle hända på riktigt…?

Året därpå hände det. Just där på Myrorna. En kvinna blev nerstucken av sin ex-make. Och några år senare dödades en son och en mor på Ikea i Västerås. Nu kan ju detta förklaras med att jag är bra på att oroa mig över det mesta, så chansen att ett och annat scenario verkligen händer blir ganska stor. Och samtidigt förbannar jag att det trots alla onda aningar inte går att göra någonting åt det som händer. Vår värld är så förbaskat ond, och inte vill den förbättra sig. Suck igen.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Privat, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

20 kommentarer till Personligt: Den neurotiske Paris-turisten (september 2015)

  1. Sofia skriver:

    Mycket intressant,
    det kan vara synsk förmåga.
    Fortsätt varna medmänniskorna!

    Rent filosofiskt uppkommer då frågan: är allt uppgjort i förhand?
    Onda planer finns i människors tankar –
    samlas de i någon tänktank som går att se in i?

    Mumma för all världens underrättelseorganisationer!

    • Anonym skriver:

      Jag såg i ett vetenskapligt program på tv att tekniken finns, som kan omvandla hjärnvågor till konkreta bilder. Verkade kräva en vältränad hjärna för att översätta diagrammet, men visst är det fascinerande att det är på gång!? Som vetenskap är det skitkul, som verktyg för något är kanske inte lika kul… Om världen varit en fredlig plats med samförstånd och harmoni hade ”man” inte behövt utveckla misstänksamhet och alltid utgått ifrån det värsta scenariot.

    • Peter Harold skriver:

      Svårt att veta konkret vad som kommer hända. Sedan har det nu visat sig att den franska regeringen också var förvarnad. Men likt 911 så fick terroristerna slå till så att presidenten kan utlova mer engagemang i Syrien.

  2. Herr Flick skriver:

    Själv drömde jag hela natten till den fjortonde följande fråga: Hur vet man när inbördeskriget börjat? Och hur vet man när det är dags att själv gå ut på gatorna? Hela natten, om och om igen.
    Jag visste inget om attentaten när jag gick och lade mig.
    Svaret kom på morgonkvisten: När ett attentat eller upplopp direkt följs av ett till, och ett till.
    Vi är inte där än.

  3. Sofia skriver:

    När nu herr Harold ändå är inne på extra andliga förmågor –
    kanske jag får bidra med något jag anser vara mycket intressant?

    • Peter Harold skriver:

      Inte helt omöjligt. Trots allt, den där geggiga köttklumpen mellan ens öron gör ju fantastiska saker utan att man tänker på det (eller ens har ord för det). Tag bara en sådan sak som att knyta skosnöret. Ge ett snöre till en babian, så äter det upp det. (Jag tänkte skoja om att man kunde ge Åsa Romson ett snöre också, men associationerna är alltför osköna i mitt huvud). Jag tror väldigt mycket på förnimmelser. Vissa perioder har jag gått till telefonen för att svara innan det ringt. Jag har en arbetskollega som tyckte att det där var underligt att jag plockade upp telefonen före första signalen.

  4. Mårten skriver:

    När Notre dame de Paris byggdes fanns inga ateister, alla människor trodde på Gud och de som till äventyrs inte gjorde det behöll det för sig själva. Ont och gott har ytterst med Gud att göra. Jesus: ”varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.” Att religionen spelar en stor roll idag står utom allt tvivel, se bara på islam. Lika klart är att den är falsk liksom kristendomen är sann. Vad vore Europa utan kristendomen? Den är Europas grundval på vilket det är byggt: civilisation, vetenskap, konst, framsteg, utveckling, frihet, välfärd. Överger man den grunden rasar hela bygget. Kastar man ut Gud får man sällskap av djävulen istället. Är det inte detta som har hänt med Europa?

    • Sofia skriver:

      Det ligger mycket i det du skrev.

      När nu civilisationerna krockar, har de kristna inte en chans mot de aggressiva, rovdjursliknande icke-kristna.

      • Herr Flick skriver:

        Jo, vi har goda chanser om vi kan hantera den femtekolonn som vänstern utgör. De kommer aldrig att försvara Sverige, snarast tvärtom.

    • bernys skriver:

      Men nu är det ju faktiskt så att de som skapade det här Frankensteinmonstret var det kristna USA. Det framgår klart av klippet nedan med den amerikanske generalen Michael T Flynn. Så vem blir det då som har sällskap med djävulen? Monstret eller Frankenstein som skapade monstret? Jag skulle säga bägge.

      Om man sen kallar sig kristen, muslim eller ateist spelar ingen roll. Det som betyder något är om man lever efter Den gyllene regeln (”gör mot andra som du själv vill bli behandlad”). Det är inget specifikt kristet utan finns i alla livsåskådningsläror och religioner.

      https://sv.wikipedia.org/wiki/Den_gyllene_regeln

    • Peter Harold skriver:

      Ja och nej. Civilisation, vetenskap, konst, framsteg, utveckling och så vidare fanns i Babylonien och i Kina, sett utifrån den nivå man kunde nå på den tiden. Den grekiska och romerska kulturen var inte så illa den heller. Leksakerna var förstås enklare på den tiden, men samma sorts konspirationer och passion då som nu. Men naturligtvis i förhållande till den tidens gudar.

      Och framtiden? Ja, det vore ju kul om folk kan säga sig själva, med lugnt samvete, att ”jag är god”. Tänk om vi kunde befolka världen med goda och förnuftiga människor, till skillnad mot alla vi har idag? Den drömmen kräver att vi lämnar allt mer av vår djuriska härkomst bakom oss.

  5. Om du känner igen dig i följande text, så gläds åt det och bejaka dina förmågor. För somliga är det en förbannelse, för andra en gåva. I dessa onda tider kan vi alla tjäna på att bejaka våra medfödda talanger. Dom sinnen som går bortom dom fem vanliga.

    How to Know if you are an Intuitive Empath

    Empaths are often skilled observers, and can understand things by a person’s body language and way they move. Most empaths are oversensitive. They feel overwhelmed in crowds, so they prefer to be alone or with just one or two other people. Empaths often need to recharge and relax on their own as well. Empaths are often selfless and will try to help others, even when it might hurt them. They also can see right through lies and recognize the motivations and intentions of other people. Empaths also are often hypersensitive to surrounding noises and sounds, including other people talking. Finally, empaths often will experience severe mood swings that are not in tune with what is actually occurring in his or her life. Many empaths are creative and become artists, musicians, or writers. Intuition can be an important element of being an empath, and there are Udemy courses you can take to increase your intuitive abilities.

    https://blog.udemy.com/intuitive-empath/

  6. Cello Jr skriver:

    Din blogg plus Thomas Nydahls, Tino Sanandajis plus Merit Wager är de jag sätter störst tilltro till.. Tyvärr har jag glömt Karl Olov Arnstbergs. Och sen . . men lite längre ner på listan, Lars Berns Antropocene.se. Nydahls blogg finns Nydahl Occident.

    Att du hamnar i detta illustra sällskap beror på din stilism, humor och att du HAX 2.0.

    Dvs. libertarian på riktigt, vår Murray Rothbard.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s