Söndagskrönika: Och sedan finns det trevliga människor också, faktiskt.

Bästa läsare!

När jag gör en snabb resumé över min söndag inser jag att följande postning kommer framstå som en aningens inkonsekvent: Jag for till Skogås och mötte trevliga människor. Jag hör själv; det här går inte ihop.

Ok, jag måste väl förklara detta lite för er som bor i områden som enligt (M)-ledaren Anna Kindvall-Butra inte befolkas av Mensa-medlemmar, d.v.s. er lantisar. Skogås är en förort till Stockholm  – även om den faktiskt ligger i Huddinge kommun – och området har långt ifrån världens bästa rykte. Minns ni skol-, butiks- och parkeringsbränderna ifjol/tidigare i år? Japp, det brann en del i Skogås också. De vanliga misstänkta var inblandade förstås. Och eldar man inte så skjuter man. I Skogås skjuts det på krogen. Det är lite av Paris över detta samhälle, inte minst i egenskap av den multikultur som fått t.o.m. invandrarfamiljerna att skicka bort de egna barnen till skolor så långt från orten som möjligt för att de inte skall bli helt enklaviserade. Det säger en hel del…

Så vad f-n hade jag där att göra då?

Ja, anledningen till besöket var att jag under söndagsmorgonen råkade surfa in på hemsidan Udda Platser (ni får gissa web-adressen själva) och fann uppgifter om en gammal försvarsanläggning kallat Sjötorpsfortet. Det handlar alltså om ett försvarsnäste som anlades i början av 1900-talet, och som faktiskt har en intressant libertariansk aspekt.

I slutet av 1800-talet började man reformera det svenska försvaret. Jag kan tyvärr inte förklara i vilken riktning, ty mitt första och hittills enda besök på Armémuséet i höstas tillät mig inte några fördjupade studier. Men tydligen ansåg de styrande att det fanns fler platser än Stockholm som skulle behöva försvaras med de ringa resurser staten förfogade över – och minns att Karlsborg skapats som en reservhuvudstad i händelse av att kungen och riksdagen bestämt sig för att överge Stockholm vid ett krigsutbrott, och att man lagt ner bygget av Johanneshovs skans – så därför minskades(?) anslagen till det fasta försvaret i området. (Idag kommer makthavarna gömma sig under Hammarby och i Örebrotrakten istället)

Eftersom Stockholm sedan en tid begåvats med en enastående tillväxt tyckte stadens borgare att det visst fanns anledning att ha ett fullgott försvar för huvudstaden. Därför bildades ett par intresseföreningar som hade som syfte att bland Stockholms mer bemedlade invånare insamla pengar till nytta för ett nytt försvarsverk som skulle byggas med privata pengar. Så detta med att staten inte har råd att säkra medborgarnas trygghet är definitivt inte någonting nytt, men däremot har folket helt förlorat förståelsen för att medborgarna också genom frivilliga insatser kan gå in där staten misslyckas. Med andra ord kan historien ge oss stöd för libertarianska och anarko-kapitalistiska argument.

Föreningen för Stockholms Fasta Försvar fick genom sina insamlingar ihop pengar och fastigheter till ett värde av 775’000 kronor, däribland kullen vid Sjötorp. Se, man lyckades komma över mark som ägarna frivilligt avyttrade till gagn för sig själva och andra medborgare; någon statlig expropriation behövdes inte! Med soldater som gratis arbetskraft skapade man de vallar som kan ses bl.a. i södra Skogås idag. Alltid fri entré.

Allt detta var i mina tankar när jag idag kunde skåda solnedgången bakom träden på den motsatta skogen. Plus det faktum att man även för över 100 år sedan diskuterade det här med nationell säkerhet och risken för att det svenska samhället skulle attackeras av en yttre fiende. Jag undrar dock över hur god vår försvarsvilja är idag? Och vad är det vi skall försvara mot en yttre fiende? Och vem är vår fiende?

Ja, jag kände mig mycket tankfull där jag stod bredbent med vandrarkäppen i händerna och blickade ut över södra halvan av Drevviken (som inte är en vik) och bort mot Vendelsö (som inte är en ö), mellan alla selfies jag skickade till min vän med solnedgången glödande bakom mitt huvud.

En sådan lycka att min farfarsfars generation slapp stå här och riskera sina unga liv. Nästa fråga i mitt huvud var ifall de insamlade pengarna under början av 1900-talet varit bortkastade? Sverige lyckades hålla sig utanför krigen (vilket dagens regering inte har för avsikt att göra, utan istället med skattemedel och tokiga beslut absolut ser fram mot att bli indragna i så många oroshärdar som möjligt, helst med Islamska Staten som inte ens är en nation som vi kan vinna ett krig mot).

Med lätt förhöjd risk för min egen säkerhet började jag nedstigningen mot vandringsleden mellan bergets fot och Drevvikens strand. Bland vassen började is lägga sig, och ett hackspetspar fyllde sitt bo med förnödenheter inför den stundande vintern.

Här försvann mina bekymrade tankar. Inte en enda 25-årig kvinnlig stockholmsdam som trängs. Istället en rad andra flanörer som hälsade artigt på mig.

Om jag skall rangordna mänskligheten så är terrorister och politiker i ena änden av skalan. Sedan kommer de 25-åriga krogprinsessorna som tror att de har förtur till tunnelbanan. Dessa två grupper trängs om sin plats i skalan tillsammans med Södermalmsjournalisterna. Sedan kommer ingenting och ingenting, följt av – ju närmare vi kommer den mer humanistiska sidan av mänskligheten på skalan – joggarna som flåsande och blint stirrande rusar framåt i spåret, avskärmade från hela världen. Vet de inte att varje människa fått ett förutbestämt antal hjärtslag att disponera över? Varför förbruka dem så raskt, tänker jag och faller in i en Skalmansk filosofi.

Långt senare kommer vandrarna, flanörerna och turisterna. Jag tror att vi är mänsklighetens krona när det kommer till humanism. Vi blir ofta ett med naturen och våra medmänniskor. Vi stannar upp och ser det stora i det som är litet för alla andra. Och vi hälsar artigt till varandra. Vi är som medlemmar i samma klubb, trots att vi inte vet varandras namn, och sannolikt aldrig kommer att mötas igen, och definitivt aldrig setts tidigare.

Ja, detta skedde ju någon kilometer från Skogås centrum. Strax lämnade jag vandringsleden och styrde mina steg längs gator som kantades av frostlagda villaträdgårdar.

I mina hörlurar hörde jag diskussioner om Europas snara död från olika podcaster. Efter någon kilometers promenad hade nattmörkret lagt sig. Jag for till Farsta strand och blev tilltalad av en farbror som inledde samtalet med att säga att han inte känner igen sig i sitt eget land och att vi lever i en ny era.  Det var en äldre herre som inte använde punkt eller komma i sina meningar, och som måste haft oerhört friska lungor eftersom han kunde prata så mycket. Han verkade vara glad över att få lätta sitt hjärta och säga dess mening.

Det intressanta var att han fann en skyldig till allt det som händer. Storfinansen. De som jag kallar för Big Banking.

Jag kan här kanske ge uttryck för en fördom, men denne herre såg inte ut att vara den typ som sitter dagarna i ända och läser konspirationsteoretiska sajter. Nej, snarare gav han intryck av att vara en praktiskt lagd man som hellre skruvar ihop något för egen hand, och sen ger sig i kast med nästa projekt. Ändå kopplade han samman sjunkande pensioner, invandring, terrorism, politisk ohederlighet och annat som jag brukar ta upp i denna blogg, med storfinansen. Och detta utan att blotta något kommunistiskt lynne.

Det är som att jag börjar tro på mirakel. Folk vet! Folk talar! Folk genomskådar systemet!

Men ännu har jag inte hört någon på gatan – eller runt lunchbordet – som talat om hur vi skall lösa problemen som vi nu allt framgångsrikare börjat identifiera. Nej, ack som oftast hör jag folk säga att ”politikerna måste skärpa till sig och göra något”. Men se, det är ju det som är felet! Varför vill vi låsa in återfallsförbrytare? Jo, därför att de aldrig bättrar sig. Politiker är precis som de obehagliga återfallsförbrytarna. Politikerna  är, om jag får skämta om det dystra allvaret, återvalsförbrytare.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Privat, Söndagskrönika, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Söndagskrönika: Och sedan finns det trevliga människor också, faktiskt.

  1. Sofia skriver:

    Denna uppmuntrande sabbatsdag ska firas!
    http://archive.org/details/JewGathering

  2. Anonym skriver:

    Det är alltid ett sant nöje att läsa dina tankar… Det slår mig rätt ofta att vi trots de stora olikheterna, också grubblat om precis samma tankar, det som kallas ”onödig kunskap”! När jag tränade hårt tänkte jag att jag kanske gjorde mig själv en otjänst som fick mitt hjärta att slå snabbare. Men så tänkte jag 2 fäljdrankar: Pulsen slår som snabbast när man har sex. Vill jag leva ett långt liv utan sex? För att hålla pulsen jämn liksom… Och så det faktum att ett otränat hjärta slår snabbare 24 timmar dygnet medans ett tränat hjärta får lägre vilopuls. Så jag tänkte att mycket sex och en jävla massa kul träning ger ett roligare liv fastän kanske inte ända till hundra år… Men vem fan vill leva i hundra år i det här eländet?

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s