Svar till ”Den besvärade samariten”

Bästa läsare!

Någon i min bekantskapskrets författade en text som spreds på Facebook (jag tror att det var någon bekants bekant; jag erkänner att det är befogat med en stark Lassie-varning här, kära läsare) där vederbörande känner sig besvärad över att ha slutat att lägga pengar i tiggarnas skramlande kaffemuggar. Personen skrev: ” – Tänk om det är någon som verkligen behöver min hjälp?

Detta är ett intressant dilemma. Men jag skall försöka lugna vederbörandes ömma samvete. Nej, jag är inte ute efter att bedöva det, för jag tycker att det är positivt att det finns människor som är generösa och vill hjälpa till, och som gör det på sin egen bekostnad.

Jag misstänker att Den besvärade samariten talade om de s.k. ”EU-migranterna”, vilka inte är migranter eftersom de inte flyttat hit på regelmässigt sätt eller låtit sig skattskrivas i Sverige. Med andra ord, det handlar om tiggare från forna Östeuropa, företrädesvis zigenare från Rumänien, Bulgarien men också från andra sydeuropeiska länder där det funnits många zigenare (men som motats ut ur dessa länder).

Vi har sett olika dramatiska gestaltningar från dessa zigenare, företrädesvis kvinnor som klagat över tomma magar, om döende systrar och sjuka barn i hemlandet. Det har även funnits exempel på änkor med kronisk graviditet, fastän personerna egentligen endast får vistas i Sverige i maximalt 3 månader. I själva verket har det inte förelegat någon fara för deras liv i den bemärkelsen att de lämnats helt åt sitt öde. Dessa tiggare är i högsta grad medvetna om vilka rättigheter de har, och en utsvulten tiggare skulle sannolikt bege sig till sjukhus för att få vård. Vore det riktigt fara på färde skulle vederbörande skickas tillbaka till hemlandet på de svenska skattebetalarnas bekostnad. Samma sak med tiggare som drar in för lite till sina chefer.

Om jag törs spekulera finns det ingen tiggare som farit så illa som svenska åldringar som glöms bort av hemtjänst och släktingar, att ligga döda i veckor och månader i sina hem.

Vi har istället massor av exempel på där det varit ett motsatsförhållande till nöd. Som exempel kan nämnas hur tiggarna samlades i kollektiv och förklarade för de lokala myndigheterna att de lurats till Sverige med löfte om jobb, kommit hit och funnit sig hamna i enbart fattigdom utan möjlighet att resa hem. Den lokala myndigheten samlade ihop tiggarna, chartrade en buss som gick till tiggarnas hemland och… ja, ett par veckor senare var samma tiggare tillbaka i staden.

Det är sant att många av tiggarna inte lever i sus och dus här i Sverige. Men om någon eller några verkligen har det alltför svårt så finner de stöd i sina klaner. Städerna är uppdelade i distrikt, och man kan se på tiggarnas kläder (eller åtminstone de kvinnliga) att de hör samman med vissa grupper. Det naturliga för en genuint nödställd tiggare är att vända sig till sin egen klan, om denna situation skulle uppstå. Jag skulle vilja påstå att det vore positivt om så skulle ske eftersom tiggarligorna är mycket lyhörda över hur deras ”marknad” går, och de väljer hellre att förflytta sina ”representanter” till mer lukrativa områden. Eller upphöra.

Men den besvärade samaritens fråga kan även gälla om det handlar om en etnisk svensk tiggare.

Utgångsläget är att de flesta inte vill tigga. Och jag menar ”inte vill tigga” i den bemärkelsen att de inte heller gör det. De löser sin situation på annat sätt.

Sedan finns det de människor som befinner sig i sådan situation att de inte har något val, t.ex. att de supit bort socialbidraget och är hemlösa och inte välkomna att övernatta hos någon. De passerar tröskeln för att be främlingar om hjälp, och de finner att det är möjligt att tigga ihop några kronor (och när det sker på tunnelbanan brukar jag fundera på hur snabbt man kan tigga ihop 700 spänn till SL:s månadskort, för det måste man ha först av allt för att ens kunna komma ner till tågen…?). Och med tiden blir detta naturligt för dem, med varierande grad av motvilja.

Det finns också tiggare som inte vill ha hjälp av socialen. Jag höll på att säga att de har förstått den libertarianska principen bättre än de flesta andra libertarianer, men jag bör väl skämta ytterst försiktigt om detta. Men sanningen är att det finns tiggare som inte vill ha med det offentliga att göra, och som finner sig nedvärderade i mötet med staten, och som hellre ber vanliga människor om deras frivilliga hjälp. Jag vet inte hur de formulerar sina tankar själva kring detta, om de drivs av någon ideologisk filosofi, eller om de bara vill slippa mötet med någon batikhäxa hos kommunen. Mina möten med hemlösa och medellösa svenskar är högst fragmentariska. Jag brukar dock uppmuntra dem att köpa en öl istället för en kopp kaffe (mer näring, och starkt kaffe torkar ur kroppen hos vissa människor). Jodå, det händer att jag gett en och annan femkrona till lodarna på Götgatan. Man behöver inte bara hjälpa folk i nöd; ibland kan man hjälpa folk för att de kommer le ett litet tag. Vi svenskar ler alldeles för sällan. Visserligen på förekommen anledningen, men i alla fall…

Hälsar eder Peter Harold

===========================================
Jag hävdar att 6’000’000 judar
5’900’000 judar
5’800’000 judar
5’700’000 judar
5’600’000 judar
dödades av nazisterna under Förintelsen. (Se förklaring här)
===========================================

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Stadsliv. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Svar till ”Den besvärade samariten”

  1. Sofia skriver:

    Du är rolig du 😉

  2. Martin skriver:

    Argumentet artikeln tycks vara att man inte behöver ge därför att mottagaren nog inte behöver det.
    Det är helt feltänkt, åtminstone enligt mitt etiksystem.
    Dels, jag kan skilja på mitt och ditt. Det finns överhuvudtaget ingen plikt att hjälpa främmande människor. Egentligen är det bara intressant att hjälpa människor vars existens jag upplever mig ha nytta av, om man ska hårddra det ut ur socialliberala fluffiga rosa drömvärldar.
    Men också, att ge till någon som inte skulle ge till dig är att vara ett kräk. Att bli utnyttjad. Solidaritet kräver ömsesidighet, annars är det parasitism och utnyttjande och narcisistiskt ytlig sentimental godhetsmastrubation.

    • Peter Harold skriver:

      Ja, det är ju förstås en aspekt att man inte skall lägga ut för mycket brödsmulor på marken till domherrarna, för då kommer fler råttor dit för att äta. Men å andra sidan känns det tillfredställande att ge en A-lagare en femma till en kall öl, för jag vet hur illa staten tycker om dessa friherrar.😉

      • Läsare skriver:

        En femma? Snåljop😉

        Det behövs en sjua och den kostar 15 spänn.

        En mycket irriterande sak när folk länkar med text är att det bara står ”här”. Även med mus är det ibland krångligt att klicka på länken. Skriv exempelvis: Klicka här, och gör den klickbara texten betydligt större.

  3. Anna skriver:

    Uppdatering, käre Peter: Månadskortet på SL kostar 790:-.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s