Enda ljuset i landet är löjets skimmer…

Bästa läsare!

Det finns de som hyllar Daily Mail och andra utländska nyhetstidningar för att exponera vansinnet bakom den svenska invandringspolitiken. Sedan bägaren rann över, d.v.s. sedan hyperinvandringen i Sverige blev en sådan ”snackis” att t.o.m. mormor och tvåbarnsmammorna på Facebook började länka till Fria Tider och Avpixlat, har uppskattande ord ägnats skribenter som Alice Teodorescu och Marcus Birro. Numera kan man både utomlands och inom landet hitta ledarartiklar med rubriken ”Vad är det som händer med landet?” som handlar om det minst sagt bekymmersamma läge Sverige befinner sig i med överfyllda flyktingförläggningar, våldtäkter, rån, bidragsfusk, sexuella trakasserier på offentliga platser, etc. Nu, år 2016, kan man läsa ungefär det som vi i bloggsfären och inom alternativa medier skrivit om i en evighet.

Statligt subventionerad massinvandring och påtvingad multikultur fungerar inte! Det finns inga självreglerande marknadssignaler i dessa system.

Vad som inte heller fungerar är den helomvändning man kan se inom medierna och politikervärlden. Från deras håll har vi kritiker anklagats för främlingsfientlighet och rasism. Är det mindre rasistiskt att i efterhand säga att man måste skicka tillbaka 80’000 invandrare p.g.a. systemkaos än att ha satt upp en gräns i förväg, vilket bl.a. Sverigedemokraterna – och blott ej de – förespråkade?

Om jag får tillämpa ett makroperspektiv om invandringen som en politisk fråga tror jag att etablissemangets inställning att bekämpa SD med en ”tvärtom-politik” tvingat många människor in i en tankevärld som egentligen inte är önskvärd i ett humanistiskt samhälle. Jag är övertygad om att i samma takt som sjuklövern bekämpat SD och invandringskritiker och kallat dessa för ”främlingsfientliga”, ”rasister”, ”fascister”, etc, så har etablissemangets gestaltning av sakernas tillstånd varit så verklighetsfrånvänd att många medborgare istället sökt sig till de frågeställningar och ideologier som mer kategoriskt framställer att det finns ras- och kulturaspekter som avgör utvecklingen av ett samhälle.

Vanliga människor inser att etablissemangets bild är falsk och förvrängd, och samtidigt inser att det finns sakliga argument som talar emot etablissemangets resonemang. Vart tar dessa människor vägen i sina politiska ställningstaganden? Och vilka lösningar umgås dessa med när de ser att politikerna våldför sig intellektuellt, ekonomiskt och juridiskt sett på fosterlandet?

Just nu pågår en process inom medierna och politikervärlden att återvinna medborgarnas förtroende. Vi ser nya namn ploppa upp i medierna, och på den politiska arenan leds t.ex. moderaterna av en helt ny partiledare samt en ny gruppledare som vill göra upp med sin politik som man förde ända fram till valförlusten september 2014 (och som den nytillträdda partiledaren sade skulle ligga kvar efter hennes tillträdande). Det ironiska är att den nya partiledaren var moderaternas gruppledare i riksdagen, och i högsta grad ansvarig för att det inte utvecklades någon intern kritik mot Reinfeldts ”tvärtom-politik”. Och moderaternas nya gruppledare var själv en tystlåten riksdagledamot i det moderata transportkompaniet som tryckte lydigt på anvisad knapp under voteringarna. Varför skall vi tro på dessa politiker nu idag 2016 när de först nu reagerar på konsekvenserna av den politik som de själva lagt grunden till?

När det gäller vänstern så är det överflödigt att efterfråga deras trovärdighet, ty den existerar inte ens i teorin. Med en socialdemokratisk statsminister som utmålar gruppvåldtäkter som en svensk tradition, en vice statsminister som gråter när hennes politik krossas mot kaklet, och ett kommunistiskt bihang som kräver allt åt alla utan motkrav, så kan man bara komma till slutsatsen att det här är ett gäng som med alla lagliga medel bör hållas så långt borta från ett regeringskontor som möjligt.

Tyvärr slutar inte eländet med detta.

Sverigedemokraterna är idag inte längre det mest invandringskritiska partiet. I alla fall inte under vissa timmar på dygnet, beroende på hur moderaterna vill tolka sin egen politik. Samtidigt är SD ett parti som beter sig likt en självskärande emo som tycker illa om sig själv. Under mantrat ”noll-tolerans mot rasism” och ett intimt samarbete med extremvänsterns och statens åsiktspoliser på EXPO har partiet övergett alla föreningsdemokratiska ideal, om än bara för att kunna säkra makten och ägarskapet av partiets varumärke inom en snävt avgränsad krets av individer. SD är inte emot invandring. Man vill bara begränsa den. SD är inte mot muslimer. Man är bara rädd för att Sverige kan bli islamistiskt. Vad innebörden av SD:s politik egentligen är, blir allt mer osäkert ju närmare de andra partierna kommer under nuvarande omsvängning.

Med andra ord, vi kan inte lita på sjuklövern, och vi vet inte vad politiken från det åttonde partiet innebär. Och ingen – jag upprepar det igen – ingen av de etablerade åsiktsmaskinerna vill ställa sig upp och presentera en frihetlig vision av ett Sverige som skall ersätta det socialistiska folkhemsexperiment som kollapsade tack vare att vänstern och högern slog ihop sina tomma skallar och lockade hit alla möjliga och omöjliga främlingar med löfte om en gyllene välfärd under tesen ”ju fler, desto bättre”.

Vi frisinnade har varnat för detta under lång tid. Vi är några som ivrigt och intensivt förklarat att det bara finns en rättvis metod att hantera migration, och det är genom att ta bort statliga lockpengar och låta dem som kan finna sig en försörjning och acceptera landets seder och lag att flytta hit. Hittills har vi bara kunnat skaka hand med landets få men genuint konservativa tänkare. Både var för sig och tillsammans har vi sedan lång tid sett problemen växa, i synnerhet när etablissemanget förnekat att det finns problem med invandring.

Hade politikerna lyssnat på oss, och hade medierna inte gjort sitt yttersta för att bekämpa oss, hade Sverige sannolikt inte varit ett land med förlorat framtidshopp. Om inte annat hade vi kunnat lita på våra folkvalda när de i tid reagerat på en destruktiv samhällsutveckling. Det kan vi inte nu. Och inte ens vår omvärld litar på oss längre. De anser att vi är idioter som lät politikerna fördärva landet.

Så. Vart går vi från här?

Hälsar eder Peter Harold