Vem bad Thomas Bodström att skapa ”Bodström-samhället”?

Bästa läsare!

Vi lever i en tid där utvecklingen mot totalitarism sker i en accelererande hastighet. Det ena lagförslaget efter det andra med officiellt syfte att förhindra terrorism och grov kriminalitet spikas av riksdagen och genomförs av regering utan att visa någon som helst rädsla för att varje enskild lagändring för oss ett steg närmare tyranni. Och varför skulle riksdag och regering bekymra sig över detta, då det är de som är tyrannerna…?!!

Även om utvecklingen både går snabbt och i fel riktning kan man behöva ta en titt i backspegeln för att förstå varför vi hamnat här. Efter åtta år med en borgerlig regering som gjorde slarvsylta av frihetlig liberalism, och som förde den statssanktionerade ”kompiskapitalismen” ett steg framåt, samt ett år med en rödgrön socialiströra som visat sig vara en ännu odugligare förvaltare av den föregående regeringens politik, kan det vara lämpligt att studera de felsteg som togs redan förra gången socialdemokraterna hade makten. Ty det var där den politiska grunden till Bodströmsamhället lades. Detta efter namnet på den dåvarande justitieministern Thomas Bodström.

Om det hade varit möjligt – t.ex. i ett scenario där vi lyckats kidnappa Thomas Bodström och gett honom en behandling i enlighet med handböcker från Abu Grahib-fängelset och koncentraionslägret på Gulagtanamo Bay – så skulle jag vilja rikta 150W-lampan i hans sargade ansikte så att värmen får såren att svida, och fråga: ” – Vem gav dig instruktionerna till Bodström-samhället?” Ty det är faktiskt den fråga som är viktigast att få besvarad. Ingen skall tro att den f.d. juridikstudenten och fotbollsspelaren på egen hand kunde planera ut det här. Han har inte den begåvningen.

Thomas Bodström blev justitieminister år 2000 efter företrädaren Laila Freivalds hastiga avgång eftersom inte levde som hon lärde ang. klipp i bostadsrättsföreningar. Bloggaren Henrik Alexandersson beskrev hur han (eller någon annan) hört personal på justitiedepartementet resonera om att man fått en ny chef som man måste rätta in i ledet under de följande månaderna, men att det säkert skulle gå lika lätt som när man dresserat alla andra politiker som fått detta ämbete. Med andra ord; Bodström förde inte med sig embryot till Bodströmsamhället – det fanns redan på plats.

Den s.k. ”högerextrema” sajten Contra – som mig veterligen inte alls är högerextrem med annat än socialistiska glasögon betraktat (d.v.s. Expo) – var en av de sajter som bedrev kamp mot övervakningssamhället redan under dess ungdomstid. 1997 publicerade de artikeln ”Storebror får aldrig nog” som tog avstamp i polisens önskemål hos den socialdemokratiska regeringen att få utöka rätten till telefonavlyssning, dels i förebyggande syfte, och dels på platser där den misstänkta gärningsmannen (alternativt presumtiva gärningsmannen) arbetar vid, eller vid t.ex. föreningslokaler. Contra kritiserade detta eftersom den utökade rätten att bedriva hemlig avlysning innebar att staten skaffar sig väldigt mycket överskottsinformation som av naturliga skäl alltid riskerar att hamna i fel händer:

Det är helt klart att polisen inte är att lita på när det gäller telefonkontroll. Den läcker när det gynnar polisens egna intressen och den läcker när det finns enskilda poliser som kan tjäna en hacka på att tipsa tidningarna.

Contra noterade att det politiska stödet för utökad telefonavlyssning hade vuxit genom att Moderaterna och Folkpartiet anslutit sig till förslaget. Det organisationen varnade för var att all överskottsinformation riskerar att användas på ett oansvarigt sätt. Vad som ingår i detta begrepp är alltid en tolkningsfråga, men i detta scenariot handlar det om att människor som inte haft någon brottsmisstanke mot sig skulle få sitt privatliv synligt för polis och åklagare.

Något år senare började en allmän och kritisk debatt om polisens utökade avlyssning. Vissa debattörer menade att det var beklagligt att man allt mer lättvindigt tillgrep dessa inskränkningar i privatlivet. Hur pass illa man ansåg att läget var i februari 2000 kan utläsas av en debattartikel i Aftonbladet, författad av Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, som frågade ”Vem vaktar våra väktare?”:

Varje år får hundratals svenskar sina telefonsamtal avlyssnade, registrerade och spårade. Deras e-post- och faxmeddelanden blir lästa av okända personer och de blir filmade av hemliga kameror. Den sammanlagda övervakningstiden under 1998 var 16 684 dagar, vilket motsvarar drygt 45 år!

Kommittén varande för att övervakning blivit en rutinåtgärd som tillämpades mer eller mindre slentrianmässigt, och som också drabbade icke brottsmisstänkta personer:

Den som övervakas behöver inte vara misstänkt för brott. Under 1998 övervakades 554 telefonabonnemang som tillhörde annan än den brottsmisstänkte. Tillstånd till hemlig avlyssning eller övervakning lämnas av domare på ansökan av åklagare. Ansökan består av valda delar ur polisens utredningsmaterial, och domstolsbeslutet finns färdigformulerat på åklagarens ansökningsblankett: ”Framställningen bifalls/bifalls ej.” Domaren behöver bara stryka över ett alternativ. Ombud som tillvaratar den misstänktes intresse saknas.

Medan man debatterade huruvida det var lämpligt att telefonövervaka icke misstänkta människor, även om det blott var några hundra, började man så smått fundera på vad som händer när allt mer av kommunikationen mellan människor blir elektronisk, och därmed spårbar och tillgänglig för staten.

I samband med detta dök ordet ”Echelon” upp hos den breda allmänheten (till och med i den svenska statliga kulturradion!), vilken beskrev hur USA bedrev massövervakning av kommunikation via radiolänk och kommunikationssatelliter, och med sin teknik kunde spåra enskilda användare och läsa/studera/analysera deras kommunikation. Vissa menade att det omöjligt kunde finnas kapacitet för en total massövervakning, men Echelon var i början av år 2000 redan ett projekt som drivits i mer än ett årtionde, och avsett att plocka upp kommunikation från Sovjetunionen. Det var bara en fråga om att ändra målbilden om man ville studera utländska företags kommunikation istället för kommunikation från ryska militärbaser.

Under år 2000 växte kritiken mot Echelon. Till och med i EU engagerade man sig, och EU-parlamentet antog i maj månad en rapport som uppmanade européerna att kryptera sin kommunikation för att slippa riskera att denna var läsbar för USA (här nämns bl.a. NSA som dock inte var ett vidare känt begrepp vid denna tid). En av medlemsländerna i Echelon-samarbetet var Storbritannien, och det landet införde därför en lag som tvingade alla leverantörer av krypteringsprogram att ge staten en nyckel för att lösa krypteringen!

Kritiken mot Echelon var högljudd och intensiv. Det uppdagades att systemet skapats under kalla krigets dagar, och därmed var denna typ av massövervakning inte längre nödvändig när det inte längre fanns ett Sovjetiskt hot mot den fria världen, menade kritikerna. EU var vid denna tid fortfarande kritisk mot den amerikanska massövervakningen och sände en delegation över Atlanten för att möta företrädare för det amerikanska handelsdepartementet, CIA och NSA och kräva besked om vad tusan jänkarna sysslade med. Men några möten blev det inte; väl framme i Washington förklarade företrädare för Clinton-administrationen att de varken tänkte dementera eller bekräfta att Echelon fanns på riktigt.

Det stod snart klart att Sverige medverkade i detta. Och paradoxalt nog menade SÄPO att just USA var det land som särskilt ägnade sig åt massövervakning för att nå ekonomiska fördelar. Men den instans som ägnade sig åt massövervakning för USA:s och Storbritanniens räkning var inte SÄPO, utan Försvarets Radioanstalt (FRA) med anläggningar på Lovön och Muskö utanför Stockholm samt vid Karlskrona. Idag väljer SÄPO att i huvudsak peka ut Ryssland och Kina som the bad guys. Betyder det att USA och Storbritannien slutat att massövervaka för att skaffa sina egna nationers företag fördelar? Eller vad kan ha fått SÄPO att ändra sin retorik? Samma källa som gett Bodström hans instruktioner?

Dåvarande justitieminister Laila Freivalds var inte säker på om Echelon existerade. Men hon var dock helt säker på att Sverige inte medverkade: ” – Nej, Sverige ingår inte i något avlyssningssystem kallat Echelon. Den avlyssning som utförs av svenska myndigheter sker i enlighet med svensk lagstiftning,” uppgav hon för Aftonbladet 13 februari 2000. Det intressanta var att FRA inte hade någon riktig reglering av sin signalspaning via Internet.

Att Laila Freivalds verkligen var okunnig är inte omöjligt. Inte bara för att hon var en typiskt inkompetent politiker, utan därför att underrättelsearbetet är så pass hemligt att få politiker tillåts veta vad som pågår. När en journalist i Nya Zeeland avslöjade att hans land var involverat i Echelon så var detta så sensationellt att en f.d. premiärminister fick skriva ett förord där han förklarade att det var först när han läste manuset till boken som han fick kunskap om vad som pågick i hans eget land! Men okunnigheten hos Freivalds år 2000 bör nog mest bero på att hon intet ville veta. Hennes tjänstemän på justitiedepartementet var redan all-in för massövervakning, vilket vi blir varse när nästa justitieminister tog över.

Att svenska staten varit engagerad i politisk övervakning har varit allmänt känt sedan länge, inte minst i form av IB-skandalen (det är faktiskt befogat att se svensk socialdemokrati som en del av den svenska statsapparaten, åtminstone sett utifrån ett modernt historiskt perspektiv). Under 1999 blev det också möjligt att se att SÄPO jagat kommunister och annat vänsterfolk, inklusive folk som inte begått några brott annat än att de sympatiserat med totalitära ideologier.

SÄPO lade alltså upp register över enskilda människors politiska sympatier. Intressant nog är detta ett brott regeringsformen såsom allmänheten tolkar den. Men ehuru grundlagen är skriven som om den vore formulerad av en skum försäkringsagent så såg staten sig ha rätt att författa en hemlig förordning till SÄPO som gav polisen rätt att registrera folk utifrån politiska preferenser. Om man gjorde samma sak med folk inom den politiska högern vet jag inte, men det vore intressant ifall några av ”de misstänkta” skulle be att få ut sina egna akter.

Spaningsarbetet för SÄPO mot de politiska aktivisterna var resurskrävande. Dels behövde man ha infiltratörer (och detta fortskrider än idag), och dels hade man observatörer vid tillställningar samt agenter placerade utanför möteslokaler och bostäder. Det är självklart att SÄPO i besparingstider måste effektivisera, och hur kan man bedriva ett mer effektiviserat spaningsarbete om inte genom att få rätt och möjlighet att ta del av objektets innersta och privata kommunikation, d.v.s. vad personen skickar och läser via Internet. För SÄPO:s del, och därmed också för den övriga polisiära verksamheten, har man valt att lägga fokus på att jaga brottslingar på Internet därför att det inte kräver lika många ute-timmar. Att man på köpet kränker oskyldiga människors personliga integritet bryr man sig ytterst lite om. Och f.ö. så vill ju SÄPO och polisen få fast så många skurkar som möjligt för statistikens skull. Med Internets hjälp så blir fler kriminella i statens ögon. Räkna med fler fällande domar inom kategorin ”hatbrott”; varken SÄPO eller åklagare behöver lyfta på arslet för att få folk inburade i framtiden.

Men frågan om vem eller vilka som sedermera efter kommunismens död i Västeuropa och Sverige stod på SÄPO:s bevakningslistor var en hemlighet nu när Echelon gjorde det möjligt för staten att plocka upp information om alla ”som inte har rent mjöl i påsen” och i praktiken resten av befolkningen.

Med terrordåden den 11 september 2001 uppstod en ny situation. Trots Echelons massövervakning lyckades USA:s regering inte att förhindra mindre än ett 20-tal personer att med endast mattknivar som beväpning kapa ett antal trafikplan och i självmordsuppdrag flyga in i WTC1 och WTC2 samt Pentagon. Alla som dock roat sig med att studera ämnet djupare än på SVT Rapport-nivå vet att terrordådet skedde med förhandskunskap hos den amerikanska och sannolikt även den brittiska staten. Sålunda skapades ett nytt momentum att utöka Echelons kapacitet.

11 september gav USA frikort att efter eget tycke med NATO som hjälp agera världspolis. Dessutom hade terrordådet gett USA legitimitet (i alla fall inför opinionen på hemmaplan) att bedriva massövervakning i kampen mot den globala terrorismen. President George W Bush uttalade de olycksbådande orden ”att de som inte är med oss är med terroristerna”. Detta fick ett omedelbart stopp på Echelon-kritiken inom EU och övriga västvärlden. Åtminstone fick kritiken inte längre utrymme i det offentliga samtalet, utan fick istället föras fram i bloggosfärens brus bland skönhetstips och mysiga hemmakvällar mellan skilsmässorna.

I den här vevan dyker Thomas Bodström upp. Han hade ingen aning om vad som hände den 11 september 2001 och månaden därefter. I medierna uttalade han sin förvåning över hur effektivt hans kollegor i Europa nu anpassat sig för att bekämpa terrorismen. Bl.a. började man besluta om nya samarbetsformer mellan de olika polismyndigheterna inom EU, t.ex. kunna göra slagningar i varandras databaser, samt att ge de egna polismyndigheterna rätt att gripa personer på andra länders begäran (även för gärningar som inte är olagliga i Sverige). Thomas Bodström, eller snarare hans departement, tog sedermera själv initiativ till att EU skall lagstifta om lagring av uppgifter kring abonnenternas data- och teletrafik. Det som förr varit förbjudet för tele- och internetleverantörerna att göra p.g.a. kränkning av den personliga integriteten blev nu istället ett obligatorium. Bodströmsamhället var grundat.

Men varför kom detta förslag från Thomas Bodströms kontor? Det vill jag veta.

Man skall också ha i åtanke att under Bodströms tid som justitieminister, men också under moderaten Beatrice Asks tid, så ändrades straffsatserna för flera brott, så att de blev 2 år eller längre. Detta för att i ännu större utsträckning än tidigare kunna tillgripa avlyssning gentemot fler brottskategorier. Och från EU:s håll föreslog man att införliva civil olydnad och politiska manifestationer till terrorismbegreppet [Mats Deland]. Även om man kan ha synpunkter på enskilda aktörer som utför civil olydnad och demonstrerar så är det ändå viktigt att straffen är proportionerliga, och inte används som en metod för att tysta oliktänkande.

Efter 11 september tycktes det inte längre finnas någon hejd på hur viktigt det var att medborgarna övervakades. KDS-ledaren Alf Svensson krävde år 2003 att alla svenskar skulle skrivas in i ett nationellt DNA-register (dock utan någon större förståelse för att DNA-bevisning också kan manipuleras och inte är 100%-igt säkert).

Under 2004 blossade den egentliga debatten om Bodström-samhället upp, även om själva begreppet myntades av IT-entreprenören Oscar Swartz först 2006. Bodström ville att övervakning skulle kunna tillgripas även för mindre brott, och även i förebyggande syfte.

De borgerliga partierna var kritiska. I vart fall var det detta intryck som gestaltades i rubrikerna. I själva verket riktades kritiken mot hur (S)-regeringen under justitieminister Thomas Bodström beredde frågan om datalagring. Sålunda hade den borgerliga fyrpartialliansen sedermera inga problem med att låta lagen förbli i kraft, även efter det att EU-domstolen förkunnat att datalagringsdirektivet stred mot EU-rätten! Nåja, Beatrice Ask ansåg som oppositionspolitiker att det var ett problem med att man nu skulle kunna ta del av vilka hemsidor folk besökt. Fast när hon väl blivit justitieminister så lallade hon vidare in i ett gredelint skimmer om att kunna hänga ut folk för sitt syndfulla leverne, gärna så att grannarna såg det! Fast där var hon inte ännu:

Enligt Thomas Bodström ska informationen bara användas för att bekämpa grova brott, som terrorism.
– Vem tror på honom? Dessutom läcker alla register. Och det är en gigantisk historia för operatörerna, säger Beatrice Ask.

Det skulle vara lika intressant att fråga Beatrice Ask – med samma behandling som Thomas Bodström utsatts för innan han kastas ner i förhörsstolen – vad som fick henne att sluta se det problematiska i att staten när som helst kan se vad folk surfar på? Vad fick henne att sluta slåss för den personliga integriteten och istället försvara den totalitära polisstatens verktyg?

Med Thomas Bodström som justitieminister började hans departement med att förbereda FRA-lagen (vilken dessförinnan inte förhindrade att FRA gjorde det som Laila Freivalds försökte förneka några år tidigare). Den borgerliga oppositionen gav återigen sken av att vara kritiska, men året efter maktskiftet piskades de motvilliga riksdagsledamöterna att rösta genom propositionen. Om FRA arbetar som de skall enligt kända regler (vi vet ju inget om de hemliga förordningarna) så spanar FRA enbart på trafik över landets gränser (vilket innebär att FRA ser alla mejl du skickar till utländska servrar). Men FRA säljer information till andra säkerhetstjänster, så för att kringgå den nationella begränsningen kan FRA motköpa information om svenskar som andra säkerhetstjänster tar in.

FRA i sig har flera gånger brutit mot svensk lag, utan att det blivit någon påföljd. Det politiska etablissemanget tar inte hotet om massövervakning på allvar. Detta kan bara betyda att massövervakningen endast tjänar att skydda det politiska etablissemangets intressen, och inte svenska folkets. Sålunda är även detta en institution som bör avvecklas i samband med att folket reser sig och störtar härskarna, enligt min filosofiska betraktelse.

Min gissning – vilket även ni, kära läsare, misstänker – är att Bodström-samhället är en utländsk idé. Cui bono?

Hälsar eder Peter Harold (över 2600 ord senare, sorry)

Länksamling om tidnings- och internetartiklar kring ”Bodströmsamhället”.

P.S. Jag ber om ursäkt för min frånvaro. Jag har ganska dåligt samvete för detta eftersom Skrivarens Blogg slog besöksrekord under januari månad (tack, kära läsare), men jag har varit totalt utmattad. Privata motgångar har gett effekter på min hälsa. D.S.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Brott & straff, Demokrati och frihet. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Vem bad Thomas Bodström att skapa ”Bodström-samhället”?

  1. Björngunnar skriver:

    Om man försöker förkorta bråket till en minsta gemensam nämnare så …var är läsaren förresten?
    Han var ju inte främmande till att räkna med bråk.
    Ryskt flyg flög mot Lovön i simulerad attack som tyvärr avbröts !
    Det politiska systemet med partier och höger vänster är typisk söndra och härska gemensamma-nämnaren-taktik.
    Jag tror inte på en politisk lösning, den enda möjliga utvägen är att vikingen vaknar och går bärsärk och det är just det nämnaren är rädd för!
    Därför övervakningshysterin.

  2. Du får testa med Sloans liniment som redan rekommenderats i förra tråden. Så är di nog snart på benen igen, bäste anka.

  3. Björngunnar skriver:

    Fast!
    Sloans linement ,även om det är det bästa som vi prövat, kan ha en del biverkningar, som te.x servilitet mot makten och det skulle vara förödande för framtidshoppet.

  4. Anna skriver:

    Jaa, det här med övervakningen och ”hårda bullar” är det uppenbarligen bara vi med personnummer som fått smaka på. Övriga bjuds på nybakt bröd. Lagarna gäller inte de utan personnummer. Huvudsaken är ju att de lagliga medborgarna följer reglerna. De papperslösa får härja bäst de vill. Gratis ALLT för alla- förutom skattebetalarna! Gratis gym, gratis bassängbad, gratis tandvård, gratis godis, gratis mobiltelefon, gratis boende, gratis allt. KOM HIT vetja! Vi kommer inte ens övervaka er! Vi lovar!

  5. Anna skriver:

    P.S, Peter: Visst är det rent löjeväckande hur små vi blir när det gäller kärlek? OM man bara kunde ge faan i att vara mänsklig och därmed slippa känslor, skulle man ju aldrig bli så erbarmligt sjuk av alla känslorna som aldrig besvaras på just det sätt man hade tänkt sig. Det är bäst att ge faan i kärleken? Men följdfrågan blir då- hur låter man bli att chansa utan att bli bitter?

    Hoppas i alla fall att du kommer att känna dig hel, även utan. Eller hur nu än det är fatt med dig.

  6. Björngunnar skriver:

    TAU2

    • Anna skriver:

      Eller andra bölder…

    • Peter Harold skriver:

      Ha ha, nej, jag är inte den typen som tjejer blir kär i vid första ögonkastet.😉 Min tjej är mer den där typen som man möter vid raststället på väg uppför berget. Hon är nybörjare på vandringar, men vill prova något nytt i livet. Hon låter sig bli imponerad av mina berättelser från vandringar jag gjort, och säger att hon skulle behöva en vägvisare. Och sen…

    • Peter Harold skriver:

      Ja, snart vet vi ingenting längre…😉

      • Björngunnar skriver:

        Jo en sak vet vi, vi lever för att finansiera vårt eget folkmord.
        En regering i folkets intresse skulle ha som målsättning att främja fri handel mellan medborgarna.
        Det nuvarande ”demokratiska” systemet gör tvärtom, pressar livslusten och livskraften ur medborgarna, fördyrar affärer med moms, lägger på avgifter o punktskatter så mycket det går.
        Jag betalade just bilskatten, över 3000 kr /år.
        En kompis sa att det är billigt, hans dieselmerscha kostar 8500/år, tillkommer skatten vid pumpen.
        Sen har vi inkomsskatten.
        Att denna skattedebitering går rakt in i folkmordsverksamhet på oss själva.
        En del går i sanningens namn till folk som inte vill jobba och ett fåtal som inte kan.
        Men ett motstånd mot mördarna måste ske genom organisation, någon måste bli befälhavare och andra lyda, så jag är väl nazist då!
        Det värsta är att jag inte ens skäms!

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s