Dagistanter. Kärlek. Och friheten.

Bästa läsare!

Så här det ännu ej utebbade efterdyningarna av porrevenemangsskandaler och kompishyreskontrakt i Kommunalarbetarförbundets regi skulle jag vilja inleda dagens bloggtema – KÄRLEKEN – med att säga några ord om dem som gör det möjligt för fackpamparna att hålla förlustdrabbade nattklubbar vid liv och förse sina politiska pampkompisar med centrala bostäder. Nämligen de som arbetar med andra människor och gör det av kärlek.

Jag såg idag en av de gamla dagistanterna som mötte en före detta ”elev”. Det är inte fel av mig att säga tant om denna kvinna. Hon var definitivt 60+. Och hon var så glad över att se sexåringen som hon förmodligen kanske bytt blöja på för fem år sedan medan mamman och pappan arbetat för att betala skatt så att staten skall ha råd med krigsmateriell, gigantiska sjukhuskomplex, tågtunnlar med reducerad fart, och… ifall det blir några slantar över… kunna anlita dagistanter.

Många säger att den offentliga sektorn är en förutsättning för att Sverige skall fungera. I beg to differ, även om många som jag känner själva arbetar just i den offentliga sektorn. När vi konstaterar hur fackpamparna och politikerna bär sig åt – och glöm inte att det är just dessa som styr över den offentliga sektorn och bestämmer vilka löner personalen skall ha – så vill jag hellre påstå att om Sverige fungerar så är det trots den offentliga sektorn.

Jag vet redan vilka argument man reser mot mitt påstående. Utan offentlig sektor, inga dagistanter. Inga sjuksköterskor. Ingen vårdpersonal på äldreboendena (det blir fattigstuga istället, Peter, har du tänkt på det?!!!). Inga lärare i skolorna. Inga skolor heller(nu kanske sexåringen här ovan jublar, men det är inget jag kan verifiera just nu)! Inga poliser på gatorna. Och så vidare.

Min motreplik blir: Är du säker på detta?

I ett samhälle där det inte längre finns en offentlig sektor kommer det inte heller finnas anledning till att låta politikerna pungslå arbetarna och ta en stor del av deras lön i skatt. Men vi kan vara ganska säkra på att behovet av lärare, sjuksköterskor, brandmän, förmodligen dagisfröknar också, kommer finnas även om staten inte är arbetsgivare. Skillnaden är att du betalar direkt till dem du behöver. Eller du betalar för en försäkring som ger dig access till den hjälp du behöver.

Nu hör jag invändningarna igen: ” – Du är en libertariansk utopist, men vänta du bara tills du är sjuk och ingen bryr sig om dig när du inte har råd att betala”.

Ja, jag kan ju inte förneka att lusten att arbeta förstärks av behovet att kunna betala för mina utgifter. Det är få människor som kan räkna med gratislunch genom hela livet. Men det är ingen utopi att skydda sig med försäkringar. Detta förstod arbetarna omkring förra sekelskiftet.

I slutet av 1890-talet samlades en rad intressenter i det västmanländska brukssamhället Ramnäs där man tog initiativ till en självfinansierad sjuk- och begravningskassa, den första av sitt slag i Sverige. På den tiden ägnade faktiskt folk mycket omsorg åt sin egen begravning, vilket är fascinerande med tanke på hur vi idag lever som om vi aldrig skall dö, där 40 är det nya 25, och så vidare.

Så för dem som vill jämna ut sina risker finns det möjlighet att skaffa sig vård och omsorg via frivilliga försäkringssystem. Fördelen med dessa är att de vet vad för slags service deras kunder vill ha, till skillnad från politikerna, för annars kommer de att gå till ett annat bolag.

Det skulle också vara möjligt att kunna låta folk få ta betalt direkt. Tag nu den gamla dagistanten. Det strålade av kärlek om henne. Kärlek till det som var hennes kall i livet; nämligen att ta hand om små barn. Det finns många föräldrar som själva nog inte är i närheten av denna kärlek ens till sina egna barn. Men just den här kvinnan, hon var lycklig för det hon arbetade med. Om jag slapp betala en massa pengar i skatt, skulle jag inte – som yrkesarbetande förälder – kunna tänka mig att betala henne och hennes kollega någon tusenlapp i månaden för att de tar hand om min avkomma medan jag är på jobbet? Alltså betala henne direkt i hand istället för att pengen skall gå via finansborgarrådets räknebok inne i stadshuset? Jovisst. Då vet jag att rätt person tar hand om mitt barn, och att rätt person får betalt.

Jag medger att det finns avigsidor med mitt koncept. Sura, tjuriga och inkompetenta människor kommer få det lite besvärligare. Jag kommer med stor sannolikhet inte anlita dem med mina egna pengar. Vissa av dem sitter skyddade antingen just inom den offentliga sektorn (gud vet hur de fått sina jobb). Eller sitter i någon Konsumbutik med sämre rykte (fast det har blivit bättre där; i vissa butiker vill de att man skall ha en trevlig dag, oupps!).

Nu kan man förstås invända mot att det är nog inte alla förunnat att hitta ett arbete som man älskar passionerat. Tro mig, jag måste själv dra mig ur sängen varje morgon och övertyga mig om att det är mer värt att åka till jobbet än att hoppa ut genom balkongen. Men jag älskar mitt arbete i alla fall så där lagom mycket. Tillräckligt mycket nog för att förtjäna min lön (tycker i alla fall jag själv). Mina arbetskamrater tycker också om sina jobb, fastän vi alla ibland går på knäna. Och vad är det då som får detta att trots allt fungera? Jo, vi ger oss in i jobbet med någon grad av kärlek. Nu talar jag inte om sexuell kärlek eller ens åtrå, utan om den där kärleken som bäst definieras som en blandning av stolthet, glädje, längtan och en vilja att aldrig ge upp.

Egentligen beskriver väl detta även den konventionella kärleken också, även om jag personligen inte hyser någon önskan om att deklarera vilka egenskaper denna rymmer i mina ögon numera.

Tänk att kunna erbjuda ett arbete med fullständig kärlek, till gagn för mottagaren. Kan ett arbete utföras på ett bättre sätt? Jag tror inte det. Och ett sådant arbete är värt det man betalar. Tänk om vi kunde bryta oss ur denna ekonomiska rundgång som präglar dagens samhälle, och betala och ta betalt för vad saker är värda istället? Det är frihet.

Detta kanske låter lite flummigt, men den offentliga sektorn är en av faktorerna i vår tyvärr osunda samhällsekonomi som dessvärre expanderar genom skuldsättning, istället för genom reellt välstånd. Att avskaffa den politiska styrningen och överlåta åt oss konsumenter och producenter att köpa och sälja kommer befria oss från nyckfulla regler som politikerna ställer upp, och som bara förhindrar spridandet av den kärleksbaserade fria marknaden.

Undrar vad alla arbetslösa politiker och fackpampar skall jobba med när vi avskaffat deras uppdrag? Kommer Konsum att välkomna dem att sitta i kassan, eller är också den chansen snart förbi?

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Köp & sälj, Politik. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Dagistanter. Kärlek. Och friheten.

  1. Sofia skriver:

    Dag Öhrlund har nog läst din bananartikel 😉

    http://www.ohrlund.se/blogg/?p=2740

    • Peter Harold skriver:

      Det är dock en sak jag vänder mig mot i detta resonemang, där förortsblattarna säger att de vill ha respekt. Vi måste fråga oss vems respekt de vill ha? Jag tror inte att det är svenska folkets respekt de är ute efter. De är ute efter att vara kung i förorten. Eller vara en av förortens kungar som kan utmana det svenska civilsamhället. De vill ha sina kamraters respekt. De är inte ute efter att vi svenskar, våra polismän och ambulansförare skall hysa respekt. Oss vill de bara inge fruktan.

      Jag tror att det är viktigt att vi ser dessa attentat som styrkedemonstrationer inom deras egna grupper.

      • Sofia skriver:

        Deras arroganta grupperingar är egentligen OLOVLIG KÅRVERKSAMHET!

      • Anna skriver:

        Jo, helt klart har du rätt. Det är samma sak som fenomenet med grafitti för i världen, som var det mest diskuterade problemet då. Tagsen gjordes ju för att synas för de som fattade vad det var, inför varandra. En tävling för inbördes beundran. Fast rätt harmlöst i jämförelse med dagens blattefasoner. Ju flera som tävlar desto värre grejer måste de ta till… Respekt, bruschan…

  2. Sofia skriver:

    Du har rätt – svårigheten är att ändra detta gamla, gigantiska system!

    En del njuter av läckra bakverk så länge – i brist på kärlek?

  3. Anna skriver:

    Arbetslösa politiker och fackpampar skulle vara som killarna som slår sönder utryckningsfordon; inte veta vad som är fram eller bak på en kastrull eller skiftnyckel. Totalt onyttiga med andra ord!

  4. Sofia skriver:

    Individerna måste ändå ha en ram – vilken är bäst?

  5. Risto Matinen skriver:

    Tja, kul att det finns sådana dagistanter. I ett fritt samhälle skulle det inte finnas särskilt många daghem, spår jag. Dels är det mestadels skadligt och dyrt. Snarare skulle fler kunna ta hand om sina egna barn och/eller hjälpas åt.

    För inte så länge sedan kunde en familj med en inkomst ha villa, sommarstuga och bil. Förvisso sämre nivå än nu. En av mina farbröder, den jag kände bäst, hade det så som jag beskrev och han var ”bara” fabriksarbetare.

    Dock ska man komma ihåg att daghem etc finns för att socialisterna vill komma åt barnen för att hjärntvätta dem, ge alla en lika dålig uppfostran och framförallt minska familjens betydelse.

    • Den snälla tanten hade nog haft barn omkring sig ändå. Antingen barnbarn eller sin syster och brors barnbarn att passa. Sånt brukar lösa sig ändå utan att staten lägger näsan i blöt.

    • Anna skriver:

      Jag känner en sån där dagistant. Eller 2 faktiskt. Det är faktiskt inte så konstigt att de ”blivit” såna. När man har det förspänt själv, dvs har sin trygghet och allt det som hör till- kunde alla som gillar barn, bli såna dagistanter. Problemet är ju bara att inte alla har det. Det är ju det som är själva moment 22 som få verkar ha fattat? Det är ju de som har de här rätt snålt betalda jobben som själva går och drar på ett stort lass och egentligen inte klarar av att dra ett sånt stort mentalt lass. Men är man i stadigt förhållande, med en man som tjänar mycket mer och bor bra och har äldre barn som klarar sig själva- så kan man också bidra med sitt eget välbefinnande som då smittar av sig på andra.

      Det är det som frustrerar när jag läser kommentarer på bloggar, även som här då jag vet att själva bloggaren kan tänka längre än sin egna näsa räcker.

      Varför är män överlag så dumma när det kommer till såna här känslomässiga frågeställningar?

      Jag har inget svar här utan svaren finner ni själva. Om ni bara börjar leta.

  6. Janne D. skriver:

    Huvet på spiken Risto, ang. staten och dess fenomenalt usla ”trackrecord” de senaste millenierna, kolla ” Max Nebraska the most dangerous town in America ” under 10 min på jewtube, Unincorporated town mao, ingen kommunstyrelse, ingen polis = inga mutkolvar mm. två skitkul episoder om bankrån och personrån absolut sevärt för dom som börjar nysta i alternativ till dagens deprimerande situation.

    Peter, har ofta hört samma av ”statists” men om du blir sjuk då ? Jo då ordnar man det hela helst med att leva sunt som det var tänkt och samtidigt under tiden studera hur man på naturliga sätt fixar besvär om man hrmmm avviker från det sunda, typ 200 kubik gott öl på typ 30 år, sist en va hos Mengele var för 30 år sedan då en bössa exploderade i händerna ( berodde ant. inte på osunt leverne ) inte ens det kunde dom fixa ordentligt, men i torsdags fick man sitt ölstraff, rejäla njurstensattacker ( första gången ), det är då man inser begreppet hur smärta kan liknas vid en konstform, inse fakta, tänk och agera, äppelcidervinäger, olivolja, citron, alfalfa, örtlavemang ( OBS endast EKO ) och varma duschar när det är som värst, tog exakt 6 dagar att återigen bli pigg som en mört, slapp åka till Farmek nej jag menar sjukhuset 25 mil bort, kostade c:a 60 kr i ”medicin” och viktigast av allt, min gamla hundkompis behövde inte vara själv under tiden.

    Om vi som kommenterar här ibland skulle bo grannar i en by då skulle den samlade livserfarenheten och viljan att skapa nåt kul och bra gå som en dans utan inblandning av Hydran.

    Ett övergångsförslag är att låta systemknarkarna behålla sitt system så länge de vill men att andra som finner en bättre väg inte som idag ska påtvingas deras synsätt utan respektera självbestämmande och frivilligt deltagande, då kanske man undviker större konflikter, när detta är igång så kommer systemkramarna att skadeglatt sitta på gärsgårn och kolla vad ”idioterna” har för sig och efter ett tag så kommer en efter en att vilja byta sida, tänk allvarligt det är så det kommer bli, de få som inte blir med i slutändan är garanterat den demonbesatta delen av oss tvåbeningar nämligen de med ohjälpligt fula näsor, ni vet ”irländarna”
    Själv är bäste dräng stämmer till viss del, men vad kan hända om mååånga såna seriöst börjar samarbeta och se efter varanns välbefinnande osjälviskt och utan krav på motprestation är nåt jag dagligen visualiserar, hoppas innerligt på att dessa tankar manifesterar.

    Ha det gott alla och ge inte upp

    • Anna skriver:

      Grattis! Vi har ”råkat ut” för samma krämpa! Jodå- vi grannar tog faktiskt hand om varandra förut. Misstaget var ju att flytta…! Hade inte så livlig fantasi att jag kunnat föreställa mig ens i värsta mardrömsscenariot- hur grannar kunde vara ute i förorterna.. Skulle hyrt in mig i de förra grannarnas förråd, om det varit möjligt, för att få tillbaka normala grannar. Vi gjorde massor för varandra, utan krav på motprestation. Ja, vad är väl en bal på slottet, Janne…?

  7. Björngunnar skriver:

    Decentralisering och att människor är fria att själva efter bästa förmåga tillåts hjälpa varandra!
    Det kommer att skapa ansvarstagande istället för den kriminalitet som genomsyrar dagens samhälle, för kom ihåg att kriminell betyder oansvarig.
    Ekonomichefen på Tierps kommun hade stoppat det dyraste som fanns i affären, nån hälsokost i fickan och råkade få näsblod just vid kassan så han hade glömt att ta upp varorna i kassan.
    Likafullt kunde han inte erkänna stölden trots att han blev dömd i rättegången, han tog inte ansvar!
    Jag pratade med en kille som hade blivit chef för en avgiftningsorganisation, Narconon.
    Han hade också hamnat i en rättegång och den kriminalitet som han sysslat med var allt annat än ringa.
    Men han erkände allt som las honom till last och dessutom sa han till åklagare, jag har gjort det och det och det och det och det slutade med att åklagaren sa att det var väl inte så farligt…
    Så han hade både kvalifikationer och ansvarstagande och dessutom har han min beundran.

    • Anna skriver:

      Låter som snubben på systembolaget jag jobbade på fredagarna, med. Han hade satt i system att hans polare kom in på fredagen och fick köpa några plattor öl i hans kassa fast han bara stämplade in en platta. Polarna fick sådär 5 plattor gratis. Inget jag hade rapporterat om jag sett det. Det är ju ändå ingen fattig som förlorar på svinnet på systembolaget…

      Man så var det som så, att snubben en dag drabbades av dåligt samvete. Så han knatade in på ärkebögens kontor (chefen var känd för att föredra män framför kvinnor, fastän han hade barn som tom. jobbade på samma butik) och tjallade på några medarbetare för att ha orsakat svinnet som hade påtalats på ett par möten innan.

      Efter han fått 2 anställda att få sparken, går han sedan och erkänner att även han, fuskat när han slagit in varor. Eller om han gjorde det samtidigt, vad vet jag…Hursomhelst så får de andra sparken, medans han- tralalalala- blir uppsparkad till lagerchef eller vad fasen det hette.

      Jo, jag håller väl med om att det är bra att erkänna. Men ändå inte. Hade varit renhårigare att byta jobb bara, om han nu plågades av sånt dåligt samvete. Och att tjalla på andra borde ju verkligen göra chefen avigt inställd…

      Men vad vet jag- de har väl det skönt tillsammans nu när de ligger i samma säng. Det är väl så minoriteter samarbetar och gnuggar upp varandra på gungan i det blå…

    • Peter Harold skriver:

      Japp, att kunna stå till svars för sina handlingar kräver tyvärr sitt mod. Dagens samhälle stödjer bara ynkedomen.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s