USA:s inflytande över Ukraina via nazism förr och nu

Bästa läsare!

Härom veckan tänkte jag skriva en bloggpost om det pågående inbördeskriget i Ukraina som dessvärre hamnat i skymundan sedan USA/Storbritannien/Frankrike funnit att deras knappt halvhjärtade kamp mot Islamska Staten äntligen fått fart tack vare det ryska flygvapnet och marinen. För stunden har alltså de västerländska medierna gjort en paus återpubliceringen av Washingtons anklagelser om ”rysk aggression i östra Europa”, för att istället beskriva att ”Ryssland tvingar fram ny flyktingvåg” – vilket är den lite underliga slutsatsen man drar av att ryskt attackflyg samt den syriska armén äntligen börjar skrämma iväg den Islamska Statens terrorarmé (till stor förargelse för USA, NATO, Turkiet, Saudiarabien, Israel och Quatar). Om det kommer en ny flyktingvåg till Europa så beror det på att Turkiet och EU vridit på kranen – inte p.g.a. att Islamska Staten förlorar terräng.

Vi bör därför kunna förvänta oss att Ukraina dyker upp i medieradarn igen innan Syrien befriats från islamister. Logiskt sett torde maktetablissemanget i väst ganska snart vilja hämnas på Putin och hans regering för att ryssarna ännu en gång förhindrade att Syrien störtades i samma fördärv som Libyen. Och eftersom det redan finns en konflikt i omedelbar närhet till Ryssland så torde vi se en upptrappning av inbördeskriget.

För USA:s del börjar det bli bråttom. I januari 2017 kommer Barack Obamas ersättare att sväras in som ny president. Det kan teoretiskt sett bli Donald Trump, om nu inte partiorganisationen kan utse tillräckligt många lojala superdelegater eller trixa med rösträkningsmaskinerna under primärvalet. Att rösträkningsmaskinerna är manipulerade är faktiskt känt sedan väldigt många år, men det har saknats politisk vilja att göra någonting åt detta. Detta valfusk har påvisats vid samtliga val sedan 1990-talet, så det handlar inte om en konspirationsteori.

Donald Trump har sagt att han kommer ”att prata med Putin”, vilket med normalt språk betyder att Trump som president kommer föra en dialog med Putin eller dennes efterträdare för att hålla USA och Ryssland borta från en gemensam konflikt. Vi vet att ett krig mellan USA och Ryssland som båda är kärnvapennationer kan få förödande konsekvenser.

De neo-konservativa, vilka bemannar många viktiga positioner i USA:s regeringsadministrationer oavsett om presidenten heter Clinton, Bush eller Obama, är mycket bekymrade och insisterar på att ”Obama måste sätta hårt mot hårt”, och att ”Ryssland är USA:s främsta fiende, följt av Nordkorea och IS”.

De neo-konservativas strategi är bl.a. att försöka sänka det ryska folkets krigsmoral. Man vill åsamka Ryssland en svår motgång, och i detta fall handlar det om att Ukraina skall slå ner upproret i utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk, samt återerövra Krim från Ryssland. NATO-soldater kan komma ifråga att användas, men troligast är att USA väljer att förse nationalistiska legoarméer med allt tyngre beväpning, och lita på att deras fanatism är stark nog för att bekämpa etniska ukrainare som slåss om självständighet, samt ryska soldater som anslutit sig till utbrytarrepublikerna.

Vad menas med nationalistiska legoarméer? I Ukrainas fall handlar det om krigsstyrkor som är autonoma men som samverkar med Kievs statsarmé. Ukraina har en lång historia av miliser, och USA:s samverkan med dessa dateras ända tillbaka till andra halvan av 1940-talet. Att det finns en koppling mellan nationalsocialistiska miliser i Ukraina och USA/EU är så uppenbart att Carl Bildt inte ens brydde sig om att försöka förklara bort detta faktum i samband med statskuppen 2014, så det finns ingen tvekan om sakernas förhållande i vår egen tid. Men det kan vara värt att titta lite i backspegeln för att lättare kunna förstå hur pass lättvindigt USA och EU hoppar i säng med nazisterna bara för att försöka irritera Vladimir Putin.

Jag skall också inflika att jag skrivit ganska frekvent om Zbignew Brzezinski och beskrivit hans tongivande roll i Ukrainakrisen, inte minst i form av idéer han framfört i sina akademiska böcker på 1970-talet (som Carl Bildt hyllar på sin blogg). Men Brzezinski var på intet vis först med att se Ukraina som en viktig inkörsport för att angripa Ryssland. I själva verket var detta en tanke som USA:s regering (under president Harry Truman) tog över från Nazi-Tyskland!

Vi backar alltså bandet ända tillbaka till Andra Världskriget. I Ukraina hade funnits en militant organisation som slogs för landets självständighet – Orhanizatsija Ukrajinskich Natsionalistiv. Under 1920-talet hade man slagits mot polacker (deras provins låg i dåvarande Polen), och under 1930-talet var det Sovjetunionen som var fiende. Ledare för dem blev den än idag hågkomne Stepan Bandera som hyllas som en nationalhjälte av många etniska ukrainare (ny staty rest år 2007). Under kriget började Nazi-Tyskland att samarbeta med dessa, och man gjorde det medelst strategiska planer, mot ett förmodligen falskt löfte om att Ukraina skulle bli självständigt vid en tysk seger mot Sovjetunionen (som vi vet från Hitlers personliga anföranden så avsåg han att göra Ukraina till en tysk koloni och köpa deras spannmål och olja för struntsummor). Dessa planer samlades i ett arkiv under namnet ”Die national-ukrainische Widerstandssbewegung” som vid krigsslutet hamnade i USA:s händer.

Man måste här komma ihåg att president Roosevelt var mycket god vän med kommunisten Josef Stalin, och det var Roosevelt som satte stopp för britternas plan på att man efter en seger mot Hitler skulle ta kommandot över den tyska armén och attackera Sovjetunionen. Först efter några år (sedan Stalin fått både vapen- och industriteknologi av USA) började pendeln att svänga och relationen mellan USA och Ryssland försämras (men då hade Storbritannien reducerats till en ö utanför Frankrikes kust, med den ena förlusten av sina kolonier efter den andra).

USA, eller snarare CIA, blev mycket intresserade av den nazi-finansierade ”Nachtigall”, vars soldater efter krigsslutet drog upp i Karpaterna för att fortsätta sitt motstånd mot kommunisterna, och om vilka man hade många tyska dokument över. Från nazisterna övertog man också handlingar från frimurare i Rumänien som utvecklat speciella koder för att kommunicera per telefon. CIA bestämde sig för att organisera upp en ny struktur som etablerade sig i de till Sovjetunionen annekterade länderna, en operation som leddes av en viss dr. Lev Dobriansky som var bördig från Ukraina. Han var fram till sin död vän med Zbignew Brzezinski.

Man kan fråga sig vad syftet var med att etablera antikommunistiska rörelser inom Warszawapakten, samtidigt som USA:s och Sovjetunionens regeringar hade hemliga förbindelser? Men det militärindustriella komplexet gnuggade händerna av förtjusning när kapprustningen kom igång på allvar. Lev Dobrianskys anti-kommunistiska kampanj förde honom till kretsar som t.ex. John Birch Society. Men dottern Paula Dobriansky är idag känd för kopplingar till den neo-konservativa sfären och klimatalarmism. Kan Lev Dobriansky vara en av dem som G Edward Griffin tänkte på när han några år senare talade om socialister och marxister som kommit till väst och framställer sig som anti-kommunister, men som ändå står för samma frihetsfientliga kollektivistiska idéer som vilken annan leninist som helst…?

Det är ganska viktigt att känna till att CIA bedrev dessa aktiviteter i hemlighet innanför järnridån, för det förklarar också en hel del av Sovjetunionens beteende som vi i våra ögon betraktar som aggressiva. I historieböckerna läser vi om Kubakrisen där Sovjetunionen placerade kärnvapen några hundra mil från USA:s gräns och att det var Sovjetunionen som hotade med kärnvapenkrig. Det nämns dock sällan att USA redan hade kärnvapenmissiler placerade i Italien och Turkiet, och att de sovjetiska missilerna var ett svar på detta. Kommunismen var ond, men deras säkerhetspolitik speglade i själva verket den amerikanska utvecklingen. Och så är det även idag mellan USA och Ryssland. Återigen är det ett militärindustriellt komplex som tjänar pengar på rädslan för en attack från öst – ett krig som dock saknar vare sig ett rationellt eller ideologiskt motiv om man studerar saken med en nykter syn. 1962 undgick vi ett krig tack vare att Kennedy och Krustjov klarade av att tala med varandra. Idag har vi en amerikansk president som helst vill undvika tala med sin ryska partner. Trump signalerar att han tänker annorlunda än Obama och vill få en avspänning.

Åter till CIA och dess samröre med de ukrainska nazisterna. Man etablerade kontakter med ledarna för dessa och lyckades även utverka tillstånd av migrationsmyndigheten för att låta dessa komma till USA i hundratal för att tränas i stridsteknik och ideologisk indoktrinering (för att värva fler proselyter i sitt hemland). Därefter flögs de tillbaka till Ukraina, släpptes av med fallskärmar och bildade patruller som ägnade sig åt sabotage, mord och agitation. Deras aktiviteter förhindrades med tiden, främst genom att de infiltrerades av ryska agenter, och dessutom förrådes de av den brittiska spionen Kim Philby. Mer om Nachtgall kan läsas om i boken ”Driven Patriot: The Life and Times of James Forrestal” av Townsend Hoopes och Douglas Brinkley. Aktiviteterna sanktionerades av den amerikanske presidentens säkerhetsråd.

Under kalla krigets dagar kan man förstå att det fanns en vilja till att bedriva dylika aktiviteter mot det kommunistiska Sovjetunionen. Men var det en realistisk plan att några hundra, kanske tusentalet militanta ukrainare skulle lyckas befria sitt land från Sovjetunionen? Detta är en intressant frågeställning, för det betyder att några tusen beväpnade män skulle kunna åstadkomma ett regimskifte. Hur många IS-sympatisörer befinner sig i Sverige just nu, och skulle kunna med vapen i hand ändra vårt lands styrelseskick, sett ur det perspektiv som CIA använde på 1950- och 1960-talet för Ukraina…?

Via förlag i dåvarande Västtyskland producerade CIA böcker och periodica för nationalister i Ukraina som smugglades in i landet. Detta pågick mellan 1970-1991. Jag betraktar detta som ett försök att hålla den gamla nazianstrukna nationaliströrelsen vid liv, då denna är mer benägen till våldsanvändning än andra grupper, även om gruppen var latent under många år. Arbetet lades ner i samband med Sovjetunionens upplösning.

1991 återbildades Orhanizatsija Ukrajinskich Natsionalistiv under namnet Ukrainska Nationalistkongressen (samverkade från år 2002 med den av oss i väst hyllande Viktor Jusjtjenko, vars hustru var elev till ovan nämnde dr Lev Dobriansky). Det är mycket viktigt att komma ihåg de övergrepp som organisationen gjorde sig skyldiga till under Andra Världskriget, där de ägnade sig åt etnisk rensning av polacker, judar och ryssar. Det är utifrån detta historiska faktum som etniska ryssar reagerade med oro när USA:s regering och EU (understödda av den illasinnade George Soros) verkställde ett regimskifte genom statskuppen i Kiev 2014. Etniska ryssar fruktade för sina liv, och därför uppstod en rörelse som ledde till att de ryskdominerade provinserna valde att utträda ur den ukrainska federationen.

Bloggen ”Det opåverkade sinnet” skrev härom dagen om att Ukraina bygger koncentrationsläger efter klassisk nazistisk stil. Även om påståendet inte är helt fel, med tanke på att anläggningen verkar ha skapats av nationalistmilisen, så skall det ändå föras till protokollet att förebilden egentligen är amerikansk.

I höstas uttalade sig nationalistledaren Dmytro Korchynsky och uppmanade till anläggandet av koncentrationsläger: ” – Under Andra Världskriget lyckades USA upprätthålla sina demokratiska institutioner, och fortsätta med allmäna val och så vidare. Man förpassade miljontals amerikanare till särskilda koncentrationsläger; de var amerikanska medborgare, men av japansk härkomst, och de placerades i fånglägren därför att de var en potentiell risk [för USA]”. Korchynsky förklarade att Ukraina måste göra samma sak med etniska ryssar i landet. Han menade också att det var nödvändigt att efter de allierades förebild bomba de civila målen för att undergräva krigsmoralen hos invånarna i utbrytarprovinserna. Massarresteringar av etniska ryssar som uttryckt, eller misstänks sympatisera med rebellerna, har ägt rum sedan 2014, men detta nämns sällan i västerländska medier.

Vad beträffar statskuppen i Kiev 2014 var den sannolikt arrangerad med benägen hjälp av CIA, men operationen var sanktionerad på högsta nivå, och involverade dessutom flera europeiska länder. Med största sannolikhet var även Sveriges utrikesminister Carl Bildt insatt i vad som komma skulle redan under hösten 2013. Kommunikation från en litauisk regeringstjänsteman till en av den ukrainska (EU-vänliga) oppositionen hackades; i detta skrev man ” – Our American friends promise to pay a visit in the coming days, we may even see Nuland or someone from the Congress.”. Detta med anledning av att den sittande ukrainske presidenten Yanuyovch några dagar tidigare förklarat att han inte ämnade skriva på associationsavtalet med EU. I den följande korrespondensen framgick att man avsåg att skapa en destabilisering av landet, d.v.s. lägga grunden för civil oro och kunna genomföra en statskupp. I upploppen identifierade man grupper av polacker som bussats till Maidantorget!

Den 13 december 2013 mötte den amerikanska biträdande utrikesministern Victoria Nuland ledaren för nymazistiska Svoboda-partiet. De fick sedermera ministerposter när statskuppen var genomförd, och i panik beslutade sig de etniskt ryssdominerade provinserna sig för att lämna Ukraina. IMF (Internationella Valutafonden) förklarade i ett pressmeddelande att man inte skulle låna ut pengar till Ukraina ifall dessa provinser tilläts lämna. Detta ledde till det blodiga inbördeskrig som pågår än idag. Och som förmodligen kommer eskalera.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Länklista:

http://www.strategic-culture.org/news/2014/02/20/cia-use-nazi-strategy-ukrainian-right-wing-nationalists-unabated-since-cold-war.html

http://www.washingtonsblog.com/2014/05/america-backed-fascists-ukraine-73-years-ago.html

Chronology of the Ukrainian Coup

http://www.liveleak.com/ll_embed?f=746f31a732b5