Det är piss med svenska partier

Bästa läsare!

Jag ber om ursäkt för min inaktivitet på bloggen, men det är mycket som skall göras med blott ringa personliga energiresurser. Jag är trött. Fruktansvärt trött.

Därför hoppar jag upp och slår en enkel volley. Svenska Dagbladet utropar triumferande att M-ledaren Anna Kindwall-Butra ”knäckt SD-koden”. Och att hon gjort det genom att använda företrädaren Fredrik Reinfeldts framgångsrecept.

I december var Moderaterna bara drygt tre procentenheter större än Sverigedemokraterna. SD-ledaren Jimmie Åkesson hade i slutet av november, på partiets landsdagar i Lund, haft fräckheten att föreslå Kinberg Batra att bilda en mitten-höger-regering med SD (och Kristdemokraterna).

I Sifos februarimätning ligger Moderaterna i stället nio procentenheter över Sverigedemokraternas notering. Det som för bara några år sedan hade varit ett uppseendeväckande litet avstånd till SD framstår nu – sedan SD har visat hur högt partiet kan flyga – som en ganska komfortabel ledning för Moderaterna.

Nya Moderaterna, vilka gick över lik för att få genom den av Vita huset och Pentagon specificerade FRA-lagen, kallar sig själva för det lyssnande partiet. Och vi har hittills bara identifierat FRA-frågan och det konstitutionsvidriga datalagringslagen som två tydliga indikatorer på att moderaterna i sin pseudo-socialistiska tappning har sin egen definition av hur man skall lyssna på sitt folk.

Nu hyllar SvD (oberoende moderat, men även där med en vänsterdriven journalistik) alltså det faktum att Anna Kindstedt-Batra uppfattat opinionens vindar, och ryckt initiativet ur Jimmie Åkessons händer som det mest invandringskritiska partiet.

Vänner! Jag är inte här för att ta SD i försvar. Ett parti som använder Expo för att hantera interndebatten förtjänar stryk av väljarna. Men det är väldigt viktigt att komma ihåg hur (M) under Fredrik Reinfeldt svek sina egna väljare, och bokstavligt talat tvingade dem till SD (där de hälsades välkomna så länge de inte fick för sig att vilja ta del av partiets köttgryta och säga något som skulle kunna uppfattas som det allra minsta lilla rasism hos någon kvällstidningsredaktion eller bödlarna på Twitter).

Det är också väldigt viktigt att minnas att Anna Kindbett-Bettla i samband med sitt tillträde som partiledare förklarade att Reinfeldts politik om öppna hjärtan ligger fast, fastän alla – journalistkåren inkluderad – visste och sade att han förlorat regeringsmakten just på grund av regeringsfrågan. Ett år och en hypermigrationsvåg senare, så sitter Anna bekvämt i oppositionspositionen och manövrerar beräknande för att slippa ta över i händelse av att socialdemokraterna abdikerar.

Det skall inte förnekas att det finns en risk att väljarna låter sig förledas och gå till (M), inte minst därför att den socialistiska regimen endast hyser förtroende hos extremister, som t.ex. miljöpartiet. Och som vi vet, MP talar inte bara för sig själva när de talar om att sätta fart på invandringsflödet, utan det sker med direktiv från andra intressenter på den internationella politiska arenan. Den moderata invandringskritiken kan ha sitt bäst före-datum satt till nästkommande valdag; beroende på valutgång är det högst sannolikt att politiken återigen återgår till att ligga i linje med George Soros och Peter Sutherlands linje.

Kolla upp om Anna eller någon annan M-topp åker iväg på nästa Bilderbergmöte så har vi kvitto på att den nuvarande politiken bara handlar om röstoptimering. Vad som händer med SD står alltjämt skrivet i stjärnorna, men med den utrensningsiver man demonstrerat hittills för att EXPO-certifiera sitt varumärke så kan man undra om de tar sin roll som invandringskritiker på allvar i dessa tider där vårt land redan förstörts och folk är rädda för sin säkerhet.

Hälsar eder Peter Harold