Vem hjälper kidsen att förstå ondskan runt om i världen (och på hemmaplan)?

Bästa läsare!

Dagens stora nyhet är att den 16-åriga svenskan Marlin Stivani Nivarlain  har räddats ur händerna på terroristorganisationen Islamska Staten som bedriver inbördeskrig i Syrien. Flickan omhändertogs av kurdisk militär i Ramadi-distriktet, som tills nyligen varit ett av IS fästen, och hon har förts i säkerhet och skall skickas hem till Sverige. Man hade sökt efter henne i området på uppdrag av Sveriges regering efter en efterlysning från hennes familj i Borås.

Enligt uppgift skall flickan ha följt med sin 19-årige pojkvän, enligt uppgift med invandrarbakgrund och värvad av Islamska Statens agenter i Göteborg, där en övervägande andel av ”svenska” islamister är grupperade.

SÄPO uppger att det bara rör sig om några hundra personer i hela landet, och att den lokala polisen håller dessa under uppsikt med bl.a. löpande information från anhöriga och vänner till de misstänkta terroristsympatisörerna. SÄPO säger sig ha en mycket god bild av vilka som har för avsikt att resa till Syrien eller Irak för att kriga på IS sida, och lokal polis griper in omedelbart och möter upp vid flygplatsen för att avstyra avresan, företrädesvis genom att ta personen till förhör så att resenären missar avgången. Det rör sig om både män och kvinnor som försöker resa iväg.

Hur kommer det sig att unga invandrare (första eller andra generation) reser till krigsområdet och lämnar det lugna och trygga välfärdslandet Sverige?

Även här anser sig SÄPO vara välinformerade. Man uppger att en grundorsak är social utslagning och utanförskap. Vissa av IS-aspiranterna har en bakgrund som kriminella (mer regel än undantag).

Jag vill inte säga att SÄPO ljuger. Det regnar inte manna och stekta sparvar från den svenska himlen, och ibland är socialförvaltningen ofin och begär en motprestation för försörjningsbidraget. Eftersom det moraliska kompasset är satt ur funktion för dessa människor som svävar mellan olika kulturer – den ena förestavad av familj, släkt och imamen, och den andra förestavad av en rigid statsapparat som kärlekslöst identifierar sina undersåtar medelst tiosiffrigt personnummer – uppstår ett avståndstagande mot det som skulle kunna kallas gemensamt ansvarstagande, framkallande en benägenhet hos dessa individer med invandrarbakgrund att främst följa djungelns lag där den våldsammaste är den som uppfattar sig tjäna mest respekt.

Våldet ger makt, och makten skapar en identitet för personen. Detta brukar leda antingen till en förtida död, eller till en insikt om att glädjen med våld bara kommer vara så länge man själv är starkast, vilket dock inte kommer vara för evigt. Även om vi uppfattar dessa människor som barbarer har de precis som många av oss andra förmåga att reflektera över existentiella spörsmål: ” – Är meningen med livet att vara en biltjuv i Kortedala?”. Inte sällan kommer de vilja söka högre mål än detta.

Att inte ha ett vettigt jobb innebär att man har gott om tid för egna demoner och andras. I invandrargruppernas urspungliga kultur finns en underdånighet för andliga spörsmål, inte minst därför att detta särskiljer dessa människor från andra människor som tillhör värdlandet, och den religiösa identiteten är en för dem en maktfaktor som gör dem (sett ur deras egen synvinkel) överlägsna alla sekulära svenskar som de kan uttrycka förakt för.

Med stora mått av egen tid till förfogande, och med tillgång av information från andra människor som sätter den intellektuella dagordningen bland kretsarna i de invandrartäta stadsdelarna, så blir det lätt att ackumulera kunskap som sätter västvärlden på skam.

Det första misslyckandet som invandraren beklagar sig över är att det svenska samhället inte alls är landet av honung och mjölk, utan av is och betong. Framtidsutsikterna för att leva ett kulturellt oförstört och ekonomiskt acceptabelt liv är små för dem. Riktar de blicken utanför landet ser de ett krigiskt USA med sin allierade Storbritannien och de europeiska vassallstaterna som i ord bedriver krig mot terror, men i handling bedriver krig mot muslimernas tro och identitet.

När en 17-årig ”svensk” flicka greps i Österrike i december 2015 på väg till Syrien skedde detta tack vare att hennes bror hittat ett meddelande i hennes kvarlämnade mobiltelefon där hon skrev att hon uttryckte sympati med terroristerna i Paris den 13 november. Detta vittnesmål borde vi sätta värde på. Man måste ställa sig frågan hur en sådan tanke kommer upp i huvudet på en tonåring; vad får en 17-årig flicka att packa sin väska och försöka flyga till Syrien för att – vad vi tror – ansluta sig till det islamistiska terrornätverket IS? SÄPO säger samma sak som hennes advokat: hon kände sig förvirrad och ville komma ifrån sina föräldrar. Case closed. Cirkulera, här finns inget att se eftersom allt slutade lyckligt…

Jag instämmer inte.

Det är förvisso sant att massor av invandrare i Sverige saknar vettiga jobb. Det förvånar mig att våra politiker vill ha fler av denna vara, såvida inte de verkligen är ute efter ett totalt sammanbrott av vårt välfärdssystem, och därigenom också ett sammanbrott för det samhällssystem som vi vant oss vid (i hopp om att införa den totala elitstyrda polisstaten?). Och hur kul är det att leva i en stad där 100-tals ungdomar p.g.a. en lätt tonårsdepression ansluter sig till ett terroristnätverk som säger sig vilja förstöra västvärlden och den västerländska kulturen (som hämnd för att de neo-konservativa duperar de flesta regeringar i väst att lägga sig i inrikespolitiken i de muslimska länderna)? Inte alls kul, misstänker jag.

Mer än 100 ”svenskar” har återvänt till Sverige från Syrien och Irak. De kramas om av Mona Sahlin och alla av hennes kaliber (för islamister är ju i alla fall inte lika ondskefulla som 69-åriga nynazisttanter som står på Norrmalmstorg och ropar i talkören att regeringen måste tänka på omsorgen av de gamla innan regeringen spenderar hundratals miljarder på människor som är välfärdsflyktingar). De hemvändande islamister föraktas inte av sina egna, utan betraktas som ”veteraner” och som genom att kämpa för profeten med vapen i hand har en starkare auktoritet än innan de for. Och ofta har de fått bra betalt av IS.

Lägger man därtill att de sannolikt – liksom de flesta andra krigsveteraner från civiliserade länder – även lider av posttraumatisk stress och har perverterat sin verklighetssyn än värre än innan (vilket anhöriga vittnar om enligt SÄPO), så kan vi betrakta dessa människor som tickande bomber. Kombinera detta med ett rättssystem som inte kan hantera dessa människor, samt att de är blott en väns telefonsamtal ifrån att komma åt skjutvapen (deras egna telefoner är avlyssnade), så är det lätt att föreställa sig vilken skada de kan åstadkomma som enskilda våldsmän, och vilken katastrof de skulle kunna åstadkomma när de agerar i grupp.

Hur löser vi detta?

Vissa grupper vill nog helst av allt att vi satsar på en repatriering. Jag är inte vän av tvång, och jag ser inte heller att det är till fullo moraliskt eller ens lagligt att utvisa människor som inte är till skada för sina medmänniskor. Att utvisa en hel släkt för att en av dem hyser terroristsympatier är en kollektiv bestraffning som jag inte tycker hör hemma i ett civiliserat samhälle (hur länge vi nu kommer kunna betrakta oss som ett sådant?). Men det finns fler vägar att gå.

En av de första saker jag ser att vi måste göra är att opponera oss mot det ständiga men meningslösa ”demokratiarbetet” i muslimska länder. För det första är det bara PR-prat att vi krigar i dessa länder för att folket där skall få demokrati. Det finns nog ingen nykter invandrare som tror på detta, och det finns ingen anledning för oss svenskar heller att inbilla oss denna dumhet. Därför måste vi – Sverige och EU – bryta vår samverkan med USA-blockets politik som syftar till regimskifte i länder som misshagar dem. Bland de åtgärder vi skall vidta är att tvinga regeringen att offentliggöra allt man vet om hur USA, Israel, Turkiet, Saudiarabien, Qatar, m.fl. har agerat säkerhetspolitiskt. Vårt exempel kan exponera den avskyvärda politik som ligger till grund för skapandet av terrornätverket Islamska Staten. Om sedan Saudiarabien slutar köpa våra vapen och bajsar på fotografier med Margot Wallström rör mig inte. Det finns andra som förtjänar våra stridsrobotar och attackplan bättre.

En annan sak vi måste göra – och jag rangordnar inte mina förslag, utan allt kan påbörjas samtidigt – är att stoppa det skattefinansierade folkutbytet. Har vi inte jobb till svenska examinerade studenter så har vi nog inte jobb till oexaminerade invandrarungdomar, och då kan vi inte heller ha jobb till folk som varken kan svenska eller som inte vet att man inte får slå ihjäl sin nästa och skära huvudet av katter, och vars utbildning består av att under sin barndom lärt sig att recitera koranen (och än så länge har den svenska arbetsmarknaden inte något större behov av korantekniker).

Utöver detta – med tanke på att våra politiker redan låtit skadan ske – måste lagstiftningen ändras så att alla envar har rätt att skydda sig med valfritt vapen mot våldsverkare, oavsett hudfärg.

Inte sist, och definitivt inte minst, återupprätta respekten för den svenska nationen. Svenska folket måste göra tydligt vilka regler som gäller i umgänget på deras gator och torg. Detta borde motivera dem som hyser mer sympatier för IS att ta sig till dylika länder hellre än att stanna här.

Så till skillnad från de flesta andra åsiktsmaskiner säger jag att vi absolut inte skall hindra IS-sympatisörer från att fara iväg. Tvärtom, vi skall uppmuntra dem. Putin och hans flygvapen kommer lösa massor av våra problem, fastän de befinner sig hundratals mil från svenskt lättkränkt luftrum. Bolshoye spasibo, Vlad!

Och glöm inte rensa ut alla kulturmarxister från skolväsendet. Kidsen är förvirrade, och vi vet varför.

Hälsar eder Peter Harold