Carl Bildt. Fortfarande utrikesminister? (Vad står det mellan raderna om förhandlingarna med Turkiet?)

Bästa läsare!

När man läser Carl Bildts blogg ”Alla dessa dagar” verkar det som att Nya Moderaterna aldrig förlorade valet september 2014. Och när man googlar efter ”Alla dessa dagar” får man följande träff: ”Alla Dessa Dagar | En Utrikesministers Vardag Och Verklighet”.

Nå, nu är det inte bara sidhuvudet som förvillar mig om excellensens yrkesmässiga status; så gör även innehållet i hans blogg. Nu i dagarna har han varit i Berlin där EU förhandlat med Turkiets regering – med förbundskassler Angela Merkel som värdinna – om hur den europeiska flyktingkrisen skall hanteras.

Istället för att jag gör en kort historia onödigt lång ber jag att få länka till bloggkollegan Jan Milld som illustrativt – i dubbel bemärkelse – beskriver den turkiska kravmaskinens relation till den konkursfärdiga europeiska unionen. Det fina är att Milld tar upp ett par punkter som jag tänkt blogga om tidigare, men som fick stå tillbaka under min sjukdomsperiod.

Utöver Millds översikt vill jag göra några reflektioner kring ämnet utifrån några egna frågeställningar. I medierna uppmärksammas att den turkiske presidenten via sin premiärminister Ahmet Davutoglu sagt att han vill ha 6-15 miljarder euro för att hålla de syriska flyktingarna – som räknas i miljontals människor – kvar i sitt land under en femårsperiod.

Att den turkiske presidenten Erdogan gillar pengar lika mycket som han avskyr oppositionella vet vi redan. Och vi vet att denna läggning gått i arv genom hans son som mäklar olja från Islamska Staten.

Det är ganska intressant att Erdogan initialt kräver biståndspengar för en period av fem år. Ja, detta är rent av ganska talande. Förvisso är det begripligt att även om Turkiet, Saudiarabien, Israel, USA och diverse andra skendemokratier och mördarmonarkier bestämmer sig för att dra ur kontakten till islamisternas krigsmaskin i Syrien (och Irak) så har de syriska flyktingarna i stort sett mest ruiner att återvända till. Det kommer ta tid att få i ordning den infrastruktur som förstörts, som el, färskvatten och avlopp.

Men ändå är det uppenbart att vissa grupper, t.ex. unga friska män och medelålders människor med särskilda kompetenser torde sätta sig på bussen direkt och medverka i återuppbyggnaden av det sönderskjutna landet. Detta borde ske så snart bostadsområdena säkrats från kvarlämnat krigsmaterial (minor, odetonerade bomber, turkisk senapsgas, etc), och inom 1-2 år borde de flesta syrier vara hemma igen och måla fasaderna och sätta upp ”Home sweet home”-skylten på dörren. Sverige kan skicka Arge Snickaren och några klumpiga B-kändisar för inspelning av roliga klipp på de syriska byggarbetsplatserna för förevisning under insamlingsgalorna i den svenska statstelevisionen.

Så när Turkiet till att börja med vill ha tiotals miljarder Euro för att hålla syrierna kvar i landet så att de inte väller in i Europa och skapar politisk kris för det maktbärande etablissemanget (Carl Bildt included), så anar jag president Erdogan inte riktigt säger vad han egentligen tänker på…

I mitt andra andetag dyker en annan tanke upp. Vad är 15 miljarder Euro för president Erdogan? Tja, lustigkurren skulle kunna säga att det är över 48 miljarder turkiska lira… Men jag tror inte att pengar är allt som Erdogan suktar efter. Jag tror att han även vill ha bort den syriske presidenten Bashar al-Assad. Tror? Nej, jag vet.

Vän av ordning vill säkert hävda att den lömske ormen Erdogan – som till och med gör de nyktraste människorna i Vita huset nervösa – ju faktiskt tjänar på att Islamska Staten krigar i Syrien och att familjen gör goda kulor på den illegala oljeförsäljningen (jag menar att det är illegalt att handla med terrorister, men utmana gärna denna idé den som vill). Jag invänder dock med argumentet att om al-Assad faller och Vita huset får installera oppositionen i hans ställe, så kommer det bli ”moderata” oppositionella, vilket i praktiken betyder islamistiska nickedockor som lyder de styrande i väst (och jag menar nu inte oss vanliga medborgare). Och Turkiet är en del av väst. Turkiet är medlem i NATO. Och Erdogan vill också föra in Turkiet i EU, sin halsstarrighet till trots. Det senare kan vara en av flera anledningar till att Erdogan kopplar ett hårdare grepp om medierna i Turkiet.

Bara för att få en bild av de verkliga förhållandena kring de turkiska förhandlingarna och den sfären bestämde jag mig för att läsa lite på Carl Bildts blogg, närmare bestämt dagens post under rubriken ”Europa bättre idag”. Jag hittade vissa intressanta stycken:

Vid gårdagens toppmöte i Bryssel var det till slut de bilaterala överläggningarna mellan henne [Angela Merkel] och Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu som ledde till de slutsatser som alla andra sedan fick ge sitt stöd.

Hm. Angela och Ahmet sitter och bestämmer något som alla andra skall stödja. Detta är en del av den demokratiska processen. Fler än jag som tycker att demokrati börjar kännas lite hälsovådligt?

Fortsättning lite längre ner:

Det finns punkter i det som överenskommits som säkert leder till visst missmod i vissa huvudstäder, och där detaljer måste fyllas i på nästa toppmöte om mindre än tio dagar.

Jag kanske talar för mig själv, men här i Stockholm, i Kungälv, i Öresund och på många andra ställen, sitter vi med ett sjujävla missmod just nu. Men det är nog möjligt att Carl Bildt tänker på Ungern som inte vill ha in fler muslimer i sitt land.

Ja, det förhåller sig faktiskt som så, om vi nu studerar ämnet utan det bildtska kalejdoskopets förvirrande optik, att Angela Merkel fortfarande vill att EU skall ta emot flyktingar från Syrien. Och detta fastän det i dessa led av syrianska flyktingar befinner sig afghaner, irakier, iranier, pakistanier, araber, marockaner, libyer, sudaneser, somalier… und so weiter. Det enda Angela Merkel är mån om är att flödet inte skall vara lika dramatiskt som ifjol så att tyskarna gör uppror, och hon vill dessutom att fler av EU:s medlemsländer skall kontamineras av detta in flux.

Sedan ett till klipp från Bildts post som får mig att fundera väldigt mycket:

I går kväll satt vi här i Berlin ganska länge med Peter Altmeier, som väl är nummer två i regeringen här i de aktuella frågorna, och diskutera den långsiktiga utmaning som flyktingsituationen utgör.

Och det blev alldeles självklart en diskussion också om relationen med Turkiet. Tydligt för mig från den diskussionen i dess helhet var att det från Berlins sida nu handlar om en relation väl bortom det aktuella behovet av att hantera flyktingsituationen.

Har Reinfeldt missat att berätta för Bildt att denne inte längre är utrikesminister? Visst, det kan tänkas att Bildt blivit medborgarjournalist och reser runt i världen och bloggar på plats, och stötte på sin gamle polare Peter Altmeier av en Rehn händelse och tog en bira med honom, medan Angela mumsar sauerkraut och turkiska vindolmar på guldplätterat Kinaporslin uppe i sitt palats. Eller har Carl Bildt officiellt uppdrag att… ja, vad han nu gör i Berlin?

Och sen kommer det som jag här ovanför resonerat om, men som Carl Bildt lämnar outtalat; nämligen att Turkiet vill någonting mer än att ha EU:s flyktingpengar. Alltså ”en relation bortom det aktuella behovet av att hantera flyktingssituationen”. Vilket kan vara ett EU-medlemskap. Eller ett turkiskt krig mot Syrien.

Det är intressant att läsa Carl Bildts blogg. Men man får läsa väldigt mycket mellan raderna. Och man får också komma ihåg att där Bildt ropar ”Hurra”, där ringer varningsklockorna som ljudligast.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
När jag bläddrade genom ”Alla dessa dagar” upptäckte jag att läsarna på Skrivarens Blogg är mycket mer aktiva i kommenterandet än vad läsarnas är på hans blogg. Det tackar jag för! Jag hoppas att ni har överseende ifall jag släpar efter med repliker eller försvinner emellanåt.
D.S.