Angeles Bermudez-Svankvist – lämplig person på olämpligt jobb.

Bästa läsare!

Det skrivs spaltkilometer på sociala- och alternativa medier om utnämningen av den tidigare generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist som sparkades från sitt uppdrag som ledare för Arbetsförmedlingen. Jag tror att det är ett understatement att hon var oduglig för jobbet, även om jag här mest får lita på andras omdömen. Hon fick dock behålla sin anställning på regeringskansliet utan några egentliga arbetsuppgifter, och hade gott om tid att dra på stan och göra fåfänga försök att sätta sprätt på sin månadslön som tydligen översteg priset av en extrautrustad VW Golf.

Jag tror att hennes anseende hos allmänheten fick sig ytterligare en törn när hon efteråt twittrade triumfatoriskt att hon fick sparken men har full lön och njuter av tillvaron i badhuset. Var det Sturebadet? Det var i vart fall inte Eriksdalsbadet, även om det är en och annan missnöjd kund som skriver om det stället numera på Twitter och Facebook.

Det har i dagarna meddelats att regeringskansliets egen vandrande Bermudatriangel skall sättas i jobb igen. Hon har fått i uppdrag att för Migrationsverkets räkning att ordna ”organiserad sysselsättning” för en stor andel av verkets klienter som tagit sig till Sverige med uppgivna asylbehov, men inte så sällan utan handlingar som styrker identitet och härkomst, och i vissa fall inte ens den verkliga åldern. Och folk är rosenrasande. Till och med hos gammelmedierna höjer man lite på ögonbrynen för att skandalbyråkraten från Mallorca tillåts ansvara för…

…ja, vad är det hon skall göra?

Här – anser jag – ser vi den riktiga skandalen. Det är nästan så att det känns som ett medvetet val att välja den under modern tid sämst ansedda verkschefen (och det är ändå konkurrens om den titeln, gott folk) för uppdraget att organisera sysselsättning åt tiotusentals invandrare. Ty alla fokuserar sig på hennes klandervärda vandel, men få reflekterar över innebörden av hennes uppdrag.

Låt oss leka med tanken på att Angeles Bermudez-Svankvist denna gång lyckas utföra sitt uppdrag såsom det är tänkt. (I fantasin är allt möjligt, kära läsare!) Hon skall se till att myndigheter, kommunal verksamhet, föreningar m.fl. tar emot de som f.n. åtnjuter Migrationsverkets omsorger. Det handlar om människor som väntar på beslut om huruvida de får stanna i Sverige eller inte. Och Angeles Bermudez-Svankvist uppgift är att organisera så att dessa människor har någonting att göra medan de väntar. Ordet är sysselsättning.

Detta kan te sig behjärtansvärt, för det är bättre att flyktingarna räfsar löv ute på gården än står och hugger ner varandra och personalen med kniv i brist på annat att roa sig med. Men man måste se att detta kan vara etablissemangets list för att den övervägande delen av dessa människor skall få stanna kvar i landet. Genom att nyttja den allmänna begreppsförvirring som råder mellan orden sysselsättning och jobb.

Genom att skapa konstgjord sysselsättning, d.v.s. aktiviteter som bedrivs av ideella organisationer (som sannolikt också får offentliga medel som stöd för detta) eller av företag som får ekonomiskt bidrag för att arrangera sysselsättningsuppdrag, så kommer politikerna att redovisa att det finns ett behov av alla dessa människor på den svenska arbetsmarknaden.

Receptet för detta propagandagrepp? Tja, när det gäller migration och integration öppnas den statliga kassakistan på vid gavel. Sedan en längre tid har såväl föreningsliv som näringsliv haft fokus på att ”fånga upp det humankapital som Sverige berikats med”. Vilket betyder att t.ex. hembygdsgårdar med förfallna hus äskar om pengar av kommunen eller staten med motiveringen att man skall köpa träplankor, spik och målarfärg och låta ortens flyktingar renovera objekten. Ja, det kommer behövas ett litet bidrag till en eller ett par handledare. Och så måste det finnas incitament för att få asylanterna att lämna sina förläggningar och gå ut i den svala skandinaviska luften, t.ex. busskort för länet så de kan åka den halva kilometern till aktuellt renoveringsobjekt eller andra ställen där de kran praktisera sin nyvunna integration. Och så måste de ha sin specialkost utkörd till platsen. Och arbetskläder. Och…

Svenska frivilligorganisationer är affärsdrivande. De kommer inte göra någonting gratis, borträknat de arbetsinsatser som deras betalande medlemmar kan komma att utföra. Flyktingmottagandet är en industri, och såväl företag som organisationer svärmar runt Migrationsverket som flugorna runt en gödselstack. Om man under 2010 sökte ekonomiska bidrag för klimatanpassning (ett begrepp som användes och används än idag liberalt) så är flyktingmottagning och humanitära aktiviteter de nya värdeorden i äskandena. Med betoning på att de skapar värden hos bidragsansökarna, i deras bokföring.

Angeles Bermudez-Svankvist har ett förhållandevis enkelt uppdrag. Hon behöver egentligen bara sätta sig vid skrivbordet och nedteckna riktlinjerna för hur ”sysselsättningen” skall bedrivas, och sedan låta hennes kanslipersonal registrera vilka organisationer som anmäler sig, och sen… ja, sen är det klart.

Åh, hon kommer förmodligen förväntas rapportera hur många som ”sysselsatts”.

Och den siffran kommer sannolikt att redovisas i vilseledande form av politikerna som blandar ihop ”sysselsättning” såsom matlagning ihop med statistiken över faktiskt försörjningsarbete bland ett fåtal migranter, och därefter triumferande påstå att ”en väsentlig andel av migranterna tagit ett stort kliv in i arbetsmarknaden” och ”har antingen en fot inne eller står där stadigt med bägge fötterna”. Ja, politiker och advokater har ingen skam i kroppen när det gäller att vrida och vända på ords betydelse. Jag tvivlar inte en sekund på att politikerna kommer lura sig själva, och det är sannolikt att även en hel del väljare också låter sig bli blåsta på både sanning och skattepengar.

Att Angeles Bermudez-Svankvist är – politiskt sett – rätt kvinna till felaktigt uppdrag tycker jag är ganska uppenbart. Hon har inte alltid varit skandalomsusad. En gång i tiden blev hon hyllad för att ha gjort en olönsam folktandvårdsklinik lönsam. Hon anställde en piercad tandhygienist som raggade 8:ondeklassare till kliniken, anställde invandrare som tandläkare vilket lockade dit nya klienter, och visade Astrid Lindgrenfilmer för barn på helgerna. Detta ledde till att Angeles Bermudez-Svankvist blev utsedd till årets chef 1999.

Någon – i det här fallet lär det visst ha varit dåvarande vice statsminister Maud Olofsson – blev så imponerad över denna merit och över Angeles Bermudez-Svankvists övertygelse om att multikultur är ett framgångskoncept i alla väder så, efter en tid som regionschef för Folktandvården i Stockholm och en motsvarande tjänst i Uppsala utsågs hon till generaldirektör för Arbetsförmedlingen. Hos detta verk tjänstgjorde hon tills hennes mobiltelefonräkningar blev för höga (semestersamtalen gick visst på dubbla månadslönen hos regeringskansliet). Att personalen på AF undrade hur denna människa kunde ha utsetts till ”Årets chef” är också en pikant detalj. Hon har även haft uppdrag hos Svenska Röda korset, en av de aktörer som på en tämligen konkret grund kommer bli involverade i hennes nya uppdrag åt Migrationsverket.

Gnugga på min rygg så skall jag gnugga på din. Angeles Bermudez-Svankvist är av det politiskt rätta virket. Och nu har hennes vänner i Rosenbad hjälpt henne upp på banan. Och detta utan att hon förväntas bränna så värst många kalorier på mödosamt arbete. Det är ju till beslutsfattarklassens stora förnöjelse fortfarande bara de där föraktfulla skattebetalarna som pyntar hennes lön…

Hälsar eder Peter Harold