Kunskapstransplantation – Kommer hoppet att återuppstå?

sb svenskt hopp
Svenskt hopp.

Bästa läsare!

Det var någon som sade att ”Sverige behöver hopp”. Personen ifråga menade att tillvaron i landet känns mer dyster än vanligt. ” – Vi behöver någonting som ger folk hopp och förtröstan, och som får taket att lyfta, och allting att bli bra igen”.

Om jag får vara cynisk ett litet tag, så kan jag bara konstatera att vi just nu gör allt annat än skapar grogrund för hopp.

Låt oss börja med kardinalfelet. Svenska folket inbillar sig att den som har makt att ställa saker och ting tillrätta är staten, företrädd av regering och riksdag. Viktig information till landets medborgare: Det riksdag och regering kan göra är att ställa till det så att tillvaron blir sämre. En regering kan inte – på grund av politikens ondsinta inneboende natur och väsen – göra någonting bättre. En regering kan bara göra det mycket sämre eller mindre sämre.

Med tanke på vad vi har för regering just nu, med svetsarminister Löfvén, båtfärgsminister Romson och pekoralminister Fridolin samt Turkiet-ambassadören Kaplan som de mest namnkunniga företrädarna, så är jag förvånad över att det finns intelligenta medborgare som stannar kvar i landet. Vi har en typisk mycket sämre-regering. Dessa politiker, samt deras kollegor oavsett kulör, har förvandlat svensk politik till lyteskomik. ”Hoppet” – som personen här ovan efterlyste –  har tagit en klunk Redbull för att få vingar och flyga så långt bort det bara kan…!

På min högst begränsade fritid ägnar jag mig bl.a. åt att skriva på nästa roman. Det har föranlett mig att studera tillvaron i Stockholm och Sverige runt 1890-talet.  När jag läser dåtida skrifter slås jag över hur moderna dessa människor var i både tanke och handling, trots eventuell gudfruktighet och notoriskt användande av eleganta kläder till såväl vardag som fest. Jag är därför inte riktigt säker på att en 1890-talsstockholmare skulle bli särskilt glad över att teleporteras till dagens huvudstad, alla fascinerande bilar, bussar, tunnelbanevagnar och glas- och metallfasader till trots.

Det jag ser hos 1890-talsstockholmaren är känslan av hopp. Fattigkvarteren bortom Observatorielunden och kring Vita bergen revs av raska dagsverkare och istället kom skjutsarna med tegel för att bygga barnrikehus. Istället för en kamin i varje dragigt rum (eller kanske bara en spis som enda värmekälla i lägenheten) så uppfördes hus med centralvärme. Och istället för gaslykta och fotogenlampor infördes elektriskt ljus. Som löken på laxen började folk också må allt bättre och leva längre.

1890-talsstockholmaren skulle nog bli lite förvånad när han eller hon hör att alla dessa lampor skall släckas ner i en timma en gång om året. ” – Varför då?” frågar han eller hon. ” – Därför att en massa politiker och journalister tycker att vi har det för bra här i Sverige”, får jag svara, och tillägger att jippot kallas för Earth Hour.

1890-talsstockholmaren lär nog berätta att han kom ihåg från sin barndom hur fruktansvärt mörkt Stockholm var från det att solen gick ned på kvällen och till att den började lysa igen vid gryningen. Även om man bara skulle röra sig längs Västerlånggatan så kunde man nästan gå vilse; några få lyktor på avstånd angav riktning, men bästa sättet att ta sig fram var inte med synen utan med hörseln, och försöka lyssna efter grälande eller skrålande röster man kände igen inifrån husen som berättade vilken adress man passerade.

Det är mycket troligt att 1890-talsstockholmaren berättade vad han eller hon i sin tur hört av sina infödda föräldrar från 1850-talets Stockholm. Man bodde på Gamla stan. Vattnet hämtades vid någon av brunnarna/pumparna vid Stortorget, Järntorget eller vid Tyska brunnsplan (åtminstone innan Stortorgspumpen för ett århundrade flyttades till Brunkebergs torg). Folk dog av epidemier. Det var smutsigt. Både barn och vuxna skadades eller dog i olyckor när vagnar trängdes på de trånga gatorna, eller bostäderna härjades av eldsvåda. Det var isande kallt på natten, och man sov ofta flera i samma säng. Och ändå var det bara några tiotusen människor i stadskärnan på den tiden.

1890-talsstockholmaren däremot hade varit med och sett förändringen, som ännu pågick under hans eller hennes tid, och med egna ögon upplevt hur staden växte, inte bara på höjden, utan också till ytan. Allt fler barn kunde växa upp och leka i de stora bakgårdarna till husen, och de vuxna kunde ta sig fram tryggt på allt bredare gator, istället för att alla människor som förr trängdes i trånga gränder.

Från 1850-talet till 1890-talsstockholmarens dagar nästan tredubblades huvudstadens totala invånarantal. Mycket av detta tillskrivs industrialismen, och många faktorier etablerade sig inom stadens gränser, men även utanför. Man beskriver att detta berodde på att Sverige lyckades hänga med i den utveckling som redan pågick på den europeiska kontinenten. Det var som om lyckan kom genom försynen. Jag håller inte riktigt med om det.

Även om jag personligen anser att skolplikt är ett tvång som strider mot de mänskliga rättigheterna (de som definierar de mänskliga rättigheterna menar tvärtom att skolplikt är en rättighet, besynnerligt nog därför formulerat det som ett obligatorium), så håller jag fullständigt med om att det är bra med utbildning (även om jag föredrar ett perspektiv av frivillighet). Folkskolestadgan infördes 1842, och jag tror inte att det är en slump att landets utveckling tog ett språng framåt efteråt.

Nu skall man dock inte tro att ett obligatorium för skolbarn att lära sig att läsa, skriva och räkna per automatik gav ångmaskiner, valsverk, stålfartyg och hissar. Tveklöst var skolan en organisation som hjälpte till att få fram de studenter som hade fallenhet för t.ex. teknik, och gav dem möjlighet att ägna sig åt nyttigt arbete på en verkstad i staden istället för att tröska havre ute på landet. Men en faktor som tveklöst var av mycket stor betydelse var den generella överföringen av kunskap från en generation till en annan, och att den ökande livslängden också innebar totalt sett en starkare kunskapsackumulation för den enskilde individen.

Vad är det jag tänker på? Och vad har det med vår tid, och behov av hopp? Tja, jag kan redan på förhand säga att vad gäller vår tid så gör vi vårt bästa för att motverka fördelen av det som jag ämnar förklara här.

Låt oss backa väldigt långt tillbaka i historien för att gestalta ett illustrerande exempel; kanske ända tillbaka till 1400-talet då den förväntade livslängden inte översteg 40 fyllda år.

Det är kusligt att tänka sig, men om jag levt under det seklet skulle jag alltså redan ha börjat vara en äldre man nu (oräknat att min dotter och ex-fru redan kallar mig för ”gubbe”). Medellivslängden fortsatte att vara låg i hundratals år, tills man började få en mer seriös och mindre andlig syn på sjuk- och hälsovård, och befolkningskurvan och medellivslängden rakade i höjden ungefär samtidigt med den industriella revolutionen.

Det slår mig hur väldigt lite livserfarenhet jag skulle ha kunnat bibringa min dotter på 1400-talet, inte minst med tanke på att jag måste tillstå att de viktigaste kunskaperna (näst efter att kunna läsa, skriva och räkna) har jag erövrat på senare år, d.v.s. den ålder som skulle på 1400-talet ha betraktats som ”övertid”.

Man kan bland de lärde i de äldre tiderna finna att många värdefulla vetenskapsmän dog i hög ålder. Det är nog ingen slump; ett långt liv ger mycket kunskap, och mer tid för omvärlden att exponeras inför den lärdes lärande. De lärda som dog i unga år hamnade därför inte i historieböckerna såvida inte de hade några särskilda förtjänster för vetenskapen.

Ju längre tid en människa lever, desto längre period kommer dennes kunskap och visdom att vara tillgänglig. Denne lärde kommer på så sätt att kunna bilda och stödja fler studenter. Visserligen kan vi skatta oss lyckliga över att från 1500-talet i allt högre grad ha tillgång till böcker skrivna av lärt folk, men det var dock inte alla som kunde läsa, och ju längre upphovsmännen till verken levde, desto större inflytande hade de över mottagandet. Situationen med läskunnighet förändrades i och med skolgången under mitten av 1800-talet, vilket gjorde lärandet mer tillgängligt utanför föreläsningssalarna.

Även utanför de akademiska kretsarna bör kunskapsöverföringen ha varit av synnerligen stor betydelse i takt med att folk blev äldre. 1850-talets skolbarn kom att bli goda läsare, vilket vi kan se av det allt rikare utbudet av böcker under de följande åren. Kombinera detta med att dessa uppväxande barn i allt högre grad fick behålla sina föräldrar allt längre, och därmed tillgodogöra sig desto mer av deras livserfarenhet, för att i sin tur få en större chans att påverka de egna barnens uppväxt. Detta var enligt min mening en synnerligen viktig ingrediens för att skapa ett mer hoppfullt samhälle i slutet av 1800-talet. Längre livslängd är en kulturell faktor i danande av den uppväxande generationen.

Så, vad har vi dag att hoppas på?

En ny industriell revolution? Mycket talar för att tillverkning och utförande av tjänster kommer att automatiseras. Vi kan se hur kassörskor ersätts av talande lådor som håller i matkassarna vid kort- och sedelautomaterna i butikerna (och bensinstationerna har ju redan genomgått denna förvandling sedan länge). Flygresenärer träffar i allt mindre grad incheckningspersonal eftersom de kan checka in via ”appar” eller maskiner. På biblioteket lånar boklånarna böcker utan att ens behöva få ett ”God kväll” av personalen.

Man kan ju hoppas att en och annan bibliotekarie eller kassörska kan omskola sig till automattekniker för att sköta den växande floran av ”vardagsrobotar”. Men det finns ju en risk att många avslutar sina arbetsliv i och med att deras yrken försvinner. Inget yrke går säkert för automatiseringsvågen. Till och med världens äldsta yrke hotas…

För att strö mer salt i såren så funderar jag på hur pass gott vi i vår egen tid överför – transplanterar – kunskap från en äldre generation till den yngre. Jag är rädd för att vi har en försämring numera.

I allt högre grad hörs röster om att äldres kunskap inte alls är lika relevant för de unga eftersom utvecklingen går framåt snabbare än någonsin. Detta skulle vara sant ifall nu inte heller de äldre befann sig i en pågående utvecklingsfas under senare halvan av sina yrkesliv. Denna attityd om att generationerna skall leva mentalt åtskilda är ett hot mot allt som kan förknippas med ”hopp om framtiden”.

I takt med att vi skapar barriärer över generationsgränserna riskerar vi att överlåta åt de yngre generationerna att uppfinna hjulet på nytt.

Att vara ung i dag är säkert härligt därför att det finns nästan en oändlig mängd kunskap att tillgå. Men vilken kunskap föredrar de unga att skaffa sig? Ja, jag törs nog påstå att de yngre kanske skulle selektera sitt kunskapsintag annorlunda än vad de gör ifall de hade mer livserfarenhet. En 18-åring som fått sin världsbild skapad av nästan lika långt TV-tittande kommer sannolikt inte att göra samma val som en 40-åring ifall denne får chansen att börja om sitt liv på nytt.

18-åringen kanske hellre satsar på en fotbollskarriär eller skapar TV-spel, med drömmen om ett miljonkontrakt som bara förverkligas för en av en miljon 18-åringar (eller kanske ännu färre). 40-åringen däremot tänker kanske utifrån ett annat perspektiv, och väljer att lära sig något som denne föreställer sig att andra kommer efterfråga under lång tid, kanske plåtslageri, elektriker eller automatskötare. 18-åringen väljer utifrån en dröm som skapats under influens av medietryck; 40-åringen väljer utifrån en bild baserad på erfarenhet.

Om vi skall försöka ingjuta hopp i den svenska mänskligheten – vilket i denna era som domineras av Reinfeldtare och Löfvénare inte är så lätt – så torde vi nog göra klokast i att sätta vår tillit till något som är bestående och utvecklingsbart. Kan vi bli bäst på det, igen?

Eller skall vi sätta våra förhoppningar till att Löfvén & c:o spenderar alla skattemiljarder och statsskuldsmiljarder på aktiviteter (sysselsättning) som håller oss alla lyckliga, och att vårt hopp består i att leva lyckligt innan kalaset tar slut för alltid?

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Filosofi. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Kunskapstransplantation – Kommer hoppet att återuppstå?

  1. norrmannen65 skriver:

    Alltid ett nöje att läsa dina inlägg.
    Önskar dig och dina en riktig Glad Påsk

  2. MartinA skriver:

    Först och främst så har du inte alls förstått hur historien fungerar. Du har gått på propagandan och sprider desinformation. Människor levde ungefär lika länge då som nu. Snarast levde de längre än nu, förutom att våra liv förlängs av sjukvårdens påhittighet.
    Däremot, före någon gång på sjuttonhundratalet så dog en väldigt stor andel av alla svenskar som föddes i svältrelaterade sjukdomar innan de var femton år fyllda. De levde i en så kallad maltusisk verklighet. Så medellivslängden var tämligen låg. Men livslängden var lång. Som bevis för detta och för att detta har varit sant under hela vår arts existens och längre än så framlägger jag klimateriet. Människan är en av de ytterst få djurarter som har klimaterium. Anledningen är enkel, äldre kvinnor har gjort mer nytta genom att hjälpa till att ta hand om sina döttrars och dotterdöttrars barn och genom att överföra sin avsevärda kunskap till dem. Snarare än att försöka klämma fram en generation till. Kvinnors gärning efter 40-50 har alltså fått massivt evolutionärt genomslag.

    Sen vill jag också erbjuda hopp för det moderna sverige:

    • MartinA skriver:

      Anledningen till att de levde längre än nu, förutom sjukvården då, är att sverige eliminerade spädbarnsdödligheten runt 1850. Vår art har utvecklats med hög spädbarnsdödlighet. Idag består åtminstone svenskar till 90%+ av genetiskt material som ej skulle ha tagit sig förbi första levnadsåret i 1400-talets verklighet. Ergo, är mindre livskrafigt.

    • Peter Harold skriver:

      Du har helt rätt i menopausens betydelse, men jag ser inte att det motsätter min teori om att vi efter 1850-talet hade fler levande äldre människor som kunde överföra sin kunskap till den yngre generationen än tidigare?

      Den där poporkestern var aldrig med på Mellon, eller hur…?😉

      • MartinA skriver:

        Hehe, nä, va den inte. Ok, ledsen att jag uttrycker mig för extremt i vanlig ordning. Hursomhelst så tycker jag att klimateriet visar att kunskapsöverföring från kvinnor över 45 till yngre har påverkat vår evolution kraftigt.
        Sen, vad min egentliga emfas kom ifrån, jag antar att jag vill göra det icke-ok att känna sig von oben gentemot våra förfäder. Ungefär så. Särskilt vi som lever nu har verkligen inga höga hästar att sitta på? Vi är en del av en icke livskraftig och djupt misslyckad civilisation.

        • Peter Harold skriver:

          Vi har en god fördel med vår tid, och det är att vi ganska snabbt – om vi vill – kan skaffa oss de kunskaper som våra förfäder fick kämpa till sig under lång tid. Men istället för att utnyttja den extra livstid vi fått (till skillnad från alla döfödda och stupade ynglingar på slagfältet) så sitter vi och glor på B-kändisar som försöker lära sig att dansa.

          • MartinA skriver:

            Litet det Raubtier berättar för kidsen i den låten🙂
            Men baksidan av att vi saknar förmåga att behålla kunskap. Vi blir yra hönor som ränner än hit och än dit. Till och med när vi utbildar människor i 25 år och låter dem ägna hela sina liv att förstå bara en liten sak och sätter ihop dem till expertgrupper får vi någon ordning på det. Jämför till exempel hur socialstyrelsen tycks komma med motsatta kostråd för varje decennium?
            Tidigare var kunskaperna och historierna och trossatserna något som sattes samman av många generationer där varje generation la till sin lilla bit och satte en liten egen på en del av det de förde vidare. Så att människor inte bara delade en gemenskap med de som de levde och dog med. Utan också med de som kom före och de som kom efter. Och kvaiten på den kunskap och de levnadsregler som detta system producerade var högre än vad våra yra hönor till experter gör idag. Och det var ett mänskligt sätt att leva.

            • Peter Harold skriver:

              Det håller jag med om. Ett exempel är ju den kinesiska naturmedicinen som nu visar sig vara effektivare än syntetiska substanser i pillerform. Tusenårig visdom kontra produkter som verifieras av regeringstjänstemän.

          • anders skriver:

            Kvinnorna är de som är bärare av kunskap och värderingar. Speciellt värderingar har ägnats mindre och mindre vikt och resultatet är det vi ser idag.

            NEW Michael Tsarion Female Illuminati Interview – Truth Warrior May 2015
            Det hänger ihop med den ideologi som råder och som kan läsas om här:
            http://truthserumnews.com/category/religion/

        • Anna skriver:

          Apropå Von oben: Klimakteriet heter det.

  3. Sofia skriver:

    På 1700-talet dog mer än vart femte barn före 1 års ålder.
    Man måste inse det när man talar om förväntad levnad.
    Min släktforskning går delvis tillbaka till 1400-talet. Folk blev gamla även då men i min släkt börjar det dyka upp 90-åringar först på 1800-talet.

    Infektionssjukdomar dödade många. Smittkoppor t.ex.

  4. Risto Matinen skriver:

    Den höga barnadödligheten var främsta orsak till låg medellivslängd förr. Dock även infektionssjukdomar och annat som lätt tog livet av vuxna.

    Många av mina förfäder blev äldre än 70, men en del dog ganska unga på artonhundratalet. De yngsta vuxna som dog, som jag sett var endast 26 respektive 34 år. Jag kan också se att artonhundratalet var omvälvande. De flesta gifte sig med personer inom ett fåtal mil, men under nämnt århundrade kom inflöden längre ifrån i landet. Dock var det aldrig fråga om inavel innan eller efter. Man måste komma ihåg att förr bodde de flesta på landsbygden och det kryllade av människor där.

    Min morfar och mormor fick sju barn. Tre dog före 5 års ålder, de två förstfödda samt den sist födda som dog efter en vecka. Mormor födde sina barn mellan 1919-1930 i hemmet.

    Nog fan behöver vi hopp i all bedrövelse. Aldrig har vi varit så illa ute som nu i modern tid. Över en miljon vapenföra rasfrämlingar har släppts in via den Trojanska asylhästen. Så många har aldrig tidigare befunnit sig på svensk mark.

    Så vad göra? Helst skulle alla ta sina barn ur hjärntvättarskolan. Sår frihetliga frön i deras sinne och kör nolltolerans emot kulturmarxismen/PK.

    Själv försöker jag lära mina barn, numera vuxna, att lära sig praktiska saker. När jag bygger och reparerar får de gärna vara med. Konstigt nog är min yngsta dotter den som visat mest intresse.

    Sonen däremot, visade noll intresse i yngre år. Bättre nu, men tycks sakna uthållighet i saken, även när jag erbjudit pengar för hans insats. Han är däremot inte PK, medan döttrarna är det. Den äldsta minst, enär hon aldrig varit på dagis, men den yngsta är tyvärr nästan helt PK. Har dock inte givit upp gällande henne, enär hon gissningsvis har ett IQ som en genomsnittssomalier plus tre standardavvikelser (15), dvs ca 115.

    Kvinnor vill ha män som presterar, har högre lön och status samt är bättre än kvinnan. Tyvärr verkar det som att han kommer att köra MGTOW, men har inte gett upp hoppet om honom…

    • Peter Harold skriver:

      Kunskapen att göra någonting med händer har blivit oerhört undervärderat. Själv skulle jag vilja sadla om till urmakare om det inte vore för att jag är lika darrig om händerna som en elektrisk dildo och lika skarpsynt som en noshörning…

      • Risto Matinen skriver:

        Innan du skriver din bok färdig, rekommenderar jag att du släktforskar! Har givit mig ett perspektiv jag inte kunnat fått på annat sätt, så tydligt.

      • Om jag hade fått börja om hade jag kunnat tänka mig bli profiler. Har talangen att se mönster där andra inte tycks göra det. Alternativt bli rollbesättare för filmer. Kanske inte direkt hantverk av den typen men det hade åtminstone varit stimulerande på olika sätt.

        • Peter Harold skriver:

          Och hade jag både minnet och utseendet på min sida hade jag nog valt att bli skådespelare. Jag gillar hantverket i en bra film.🙂

        • Anna skriver:

          Ja, snälla du- kan inte du hjälpa medmänniskor som jag- med att profilera? Så jag kan rusta mig inför nästa jobbuppdrag? Det är min sämsta egenskap, utgår jämt ifrån mig själv och tänker att alla är goda människor och har samma mål som jag, dvs att i en arbetssituation göra det trivsamt för varandra istället för att snärja varandra. Hur sjutton gör man för att ”profilera” någon? Jag älskar såna där profilers i de här nya kriminalserierna, där de kan skapa sig ett mönster av de små detaljerna hos den de ser framför sig. Det är fascinerande, men samtidigt fruktansvärt skrämmande…

  5. Anna skriver:

    Om jag fick börja om hade jag velat vara sångerska. Mer en såndär bakgrundssångerska än en stor känd sådan. Jag hade velat vara som den där sångerskan som sjunger i Pink Floyds sånger bland annat. Tänk att få vara en sån stämningshöjare som så många lyssnar på, och ändå kunna vara anonym på gatan. En anonym helbrägdagörare. Som jag gjorde när jag mixade ihop låtar och la in på nätet. Fast det kunde nog bara ett mindre antal technofreaks uppskatta, tyvärr.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s