Marillions omstridda titel på deras nästa studioalbum: Varning för F-ordet.

Mark Kelly, Pete Trewavas, Steve Rothery, Steve Hogarth och Ian Mosley. Första gången jag såg dem live var de alla långhåriga, inklusive Mark… Palladium 1991. Fast vilka var förband?

Bästa läsare!

Brittiska rockbandet Marillion kommer släppa sitt artonde album den 9 september i år. Skivtiteln lyder hos de flesta nyhetsmedier som uppmärksammat det kommande skivsläppet ”F.E.A.R”. Fast egentligen är den fullständiga titeln ”Fuck Everyone and Run”.

Reaktionerna på valet av titel säger en del om hur välstädat Marillion annars uppfattas som. Man är bandet som t.o.m. farmor kan tycka om (Med stor sannolikhet är det många av bandets kvinnliga fans som hunnit bli farmor eller mormor vid det här laget; gruppen har hållit på ända sedan slutet av 1970-talet). Åtminstone fram till nu. Ty alla är inte lyckliga över att bandet för första gången sedan Fish slutade som deras sångare använder ordet ”fuck”. Ty man var lite mer frispråkiga på den tiden, som t.ex. på låten ”She Chameleon” från albumet ”Fugazi” som gavs ut 1984. Alltså på den tiden då Fish utan större problem kunde nå det högre tonregistret, och gitarristen Steve Rothery tycktes ha David Gilmour som idol n:o 1.

Marillions nuvarande sångare, Steve Hogarth, har via bandets Facebook-sida försökt att gjuta olja på vågorna. Han skriver:

what’s in a name?……

All worthwhile human impulses come from love. And all negative and destructive human impulses come from fear.
This album is called Fuck Everyone and Run or F.E.A.R.

This title is adopted not in anger or with any intention to shock. It is adopted and sung (in the song ”New Kings”) tenderly, in sadness and resignation inspired by an England, and a world, which increasingly functions on an “Every man for himself” philosophy. I won’t bore you with examples, they’re all over the newspapers every day.

There’s a sense of foreboding that permeates much of this record. I have a feeling that we’re approaching some kind of sea-change in the world – an irreversible political, financial, humanitarian and environmental storm. I hope that I’m wrong. I hope that my FEAR of what “seems” to be approaching is just that, and not FEAR of what “is” actually about to happen.
Steve h

Först av allt skall jag säga att Marillion är ett av få rockband som står extremt intimt nära sina fans. Och det hade varit enkelt för Marillion att säga ” – Bug off. We are the band. We do whatever we want”. I verkligheten gör Marillion faktiskt precis det som de själva vill, rent musikaliskt, men utan att be missnöjda fans att dra dit pepparn växer. Marillion har en integritet som är ovanlig, men så har de också ovanliga fans som är väldigt trogna och toleranta. Icke förty så tar sig bandet tid och energi att resonera med sina fans, och Steve Hogarth svarar vänligt och resonerande på ett antal av fansens kommentarer med anledning av reaktionerna på titeln till den nya skivan. Respekt!

Marillion brukar ge ut tematiska musikalbum, och det är inte för mycket att säga att Marillion tog vid där Pink Floyd slutade när det gäller konceptalbum. Av Steve H:s försvarstal för albumtiteln att döma så verkar gruppens nya skiva återspegla den känsla av… vad skall vi kalla det? Olust? …som sveper över vår värld, nådens år 2016.

Det är egentligen märkligt. För åtta år sedan, då tycktes det som att vi skulle resa oss ur eländet som fick sin skenbara start den 11 september 2001. Visst, vi – eller åtminstone västvärlden – ramlade in i en ekonomisk kris år 2008 som inte haft sin like sedan depressionen på 1930-talet. Men USA skulle få en ny president – en jättebra svart president – som skulle ställa världen tillrätta efter den tokige George W Bush. Barack Hussein Obama: Förändringens vindar skulle blåsa över världen. Och nog har det blåst. Motvind.

Jag vet inte vad Steve H tycker om Barack Obama. Jag förmodar att han liksom de flesta andra i musikbranschen hade ganska stora förhoppningar när Obama bars fram som den nya frälsaren under sin valkampanj för åtta år sedan.

Men hela jordklotet – minus de svenska medierna – vet nu att Obama är en bluff. Obama har svikit inte bara väljarnas förväntan, utan även också intelligentians tro på att en enda människa skall kunna åstadkomma någonting nyttigt i egenskap av president för världens enda supermakt. Deras envisa försvarstal må lyda att ”Obama försökte göra något bra, men motarbetades”. Det otäcka är att de inte inser vilken hydra de har att göra med, och de kommer upprepa sina opinionsbildande misstag från 2008 och 2012 genom att stödja hydrans nästa giftiga huvud, Hillary Clinton.

Kanske har Steve H roat sig med att titta på några reportage på Infowars.com. Kanske har han som den vänsterorienterade rocklyriker han är surfat in på Antiwar.com och tagit del av den verkliga Hillary Clinton som skall bli USA.s nästa president med den enda meriten att hon är kvinna. Väljarna och mänskligheten lät sig luras och fick en svart George W Bush. Fakta säger att Hillary Clinton blir en kvinnlig George W Bush. Min magkänsla säger mig att Steve H kommit i beröring med information som får honom att börja känna hopplöshet. Det finns ingen ny frälsare på ingång.

Men sätter Steve H och Marillion fingret på den ömma punkten? Det får vi se när albumet släpps. Jag hoppas givetvis på en uppgörelse, en intensiv kritik av New World Order. En kritik mot politiker vars långsiktighet bara sträcker sig till nästa valdag. En kritik mot de fördummande medierna. En kritik mot branschkollegor som vilseleder sin publik med goda intentioner som i själva verket utgör milstolpar längs den av Rotschild och Rockefeller m.fl. förutbestämda vägen till helvetet.

Förmodligen hoppas jag på för mycket. Steve H skriver: ” – I have a feeling that we’re approaching some kind of sea-change in the world – an irreversible political, financial, humanitarian and environmental storm”. Det är som att han skådar domedagen. Låt mig lägga orden i hans mun: Politiker kommer bli fascister. Alla, utom en klick, kommer att bli ruinerade. Välfärden äventyras eller utplånas. Och som om inte detta vore nog kommer vår miljö att förstöras på köpet.

Visserligen har Marillion som tradition att ha långa instrumentalpartier, men jag har svårt att tänka mig att de ägnar 45-60 minuter åt att rada upp en massa elände som kommer hända, och hur det gick till, och avsluta albumet på en sorgsen not, att vi är körda, och bara kan försöka fly. Om de gör det, då sätter bandet rekord i ärlighet.

Men jag tror ändå att Steve H och hans kollegor frestats att nyttja en del av speltiden till att försöka hitta en väg ut ur mörkret. Och det är väl kanske det jag fruktar mest.

Jag är nämligen fruktansvärt rädd för att Steve H inte insett orsak och verkan. Jag är rädd för att han blundar för de verkliga orsakerna till varför det ser ut som det gör i vår värld.

Jag är rädd för att Steve H kommer yla om att vi måste tänka på de svältande barnen i Afrika som dör av torka p.g.a. klimatförändringar, och att vi måste förändra vår livsstil (låt oss börja med att sluta köpa CD-skivor, åka på konserter, typ?), samtidigt som vi har blivit för många människor på vår lilla planet.

Jag är rädd för att Steve H kommer mumla diskret men melodiöst om att vi måste ha mer kärlek bakom de politiska besluten, vilket är lika sannolikt som att en prostituerad blir kär i sin sadistiske kund…

Jag är rädd för att Steve H kommer likna alla människor som vill behålla sitt land intakt från islamism och osunda influenser vid nazister i 1930-talets Tyskland, och teatraliskt ge oss Förintelse-referenser som ett argument för att Europas välfärd också är hela världens välfärd, och hypnotiseras tillbaka till viljan att alltid vara en god människa som blir salig av att ge istället för att ta genom ett allsmäktigt gitarrsolo av Steve Rothery.

Jag är fruktansvärt rädd för att Marillion inte vågar utmana den kultur som präglar rockbranschen – den scen som ogenerat och utan självkritisk reflektion återger kulturmarxistiska plattityder för att få bekräftelse.

Om min rädsla är befogad, då kommer jag fly från Marillion. För i så fall föredrar jag dystopi från första till sista spåret, även om det så innebär att fansen vänder dem ryggen till för gott. Det är på tiden att godhetsevangeliet ersätts med konstruktiva argument. Marillion har en utmaning framför sig. Frågan är om de tar den, eller tar en politiskt korrekt genväg.

Hälsar eder Peter Harold